Den 10 mars 1933, 38 dagar efter maktövertagandet, kom ett brev till den tyska riksregeringens kansli i Berlin:
"Den svåra tiden lockar fram de stora andarna. Hos Er har det skett. Adolf Hitler har kommit, som sänd från Gud, för att samla Er nations ädlaste krafter för det gemensamma målet: att rädda det förtryckta fäderneslandet.
Sällan eller aldrig har historien uppvisat en så dådkraftig nationell regering. Med vilken äkta germansk kraft ska den inte slå ner allt murket och låta det goda återuppstå. Gud bevare Tyskland!"
Undertecknat "Selma Lagerlöf".
PS: "Publiceringen av dessa spontana rader är angelägen för mig."
En sentida läsare häpnar, men besinnar sig. Det är helt klart någonting som inte stämmer.
Brevet är på tyska och pikturen är sannolikt tysk, idiomet likaså. Inga formfel, men två stavfel. Några väsentliga likheter med Selma Lagerlöfs handstil finns inte. Brevskrivaren ser däremot ut att ha bemödat sig om att härma hennes signatur, en signatur som var vida spridd bland både tyska och svenska läsare.
Men vem skrev? Varifrån? Och varför?
Var det en naiv gest i all välmening? För att höja hennes anseende i det nya tyska riket? För att hjälpa propagandaministeriet på traven? Locka andra europeiska författare att göra samma ställningstagande?
Eller illasinnat? Skulle en publicering av brevet i tyska tidningar eller en uppläsning i radion ge återklang i svensk press och svärta ner den uppburna Nobelpristagaren och akademiledamoten?
Svaret får vi förmodligen aldrig.
Det märkliga brevet har legat gömt i det tyska förbundsarkivet i Berlin i 75 år. Svarsbrevet från rikskansliet den 30 mars finns bifogat och är underskrivet av signaturen L, vilket betyder att det förmodligen var statssekreterare Hans Heinrich Lammers som sade sig tala för Adolf Hitler.
"Högt ärade, nådiga fru!
På uppdrag av Herr Rikskansler har jag äran att ödmjukt bekräfta mottagandet av Er vänliga skrivelse av den 9 mars. Herr Rikskanslern har med stort intresse tagit del av Era rader och vidarebefordrar sitt vänliga tack för de mycket välvilliga orden."
Svarsbrevet kom som en överraskning till Selma Lagerlöf på Mårbacka. I ett brev till väninnan Valborg Olander några dagar senare skrev hon konfunderat: "Det är mycket märkvärdigt. I går kom ett brev från tyska rikskanslerns kansli, som jag bilägger. Det är inga hotelser, utan ett artigt tackbrev för en min skrivelse till Hitler. Men det underliga är att jag inte har skrivit till Hitler, som du väl kan förstå. Det hela förefaller mycket obegripligt. Vad tänker du därom? Allt är farligt i dessa dagar, så att det är väl bäst att tiga med saken tills vidare, om det inte skulle komma ut, i tidningarna. Då får jag väl tala om hur oskyldig jag är."
Den 20 november samma år fyllde Selma Lagerlöf 75 år. Hon hyllades inte bara i Sverige utan även utomlands, framför allt i Tyskland, där hon sedan länge var en kritikerrosad och älskad författare. Hennes tyska förlag Langen tryckte 105 000 nya böcker under jubileumsåret och Tysklands samlade planer inför firandet var stora. Selma Lagerlöf ansågs vara en författare av den rätta ullen, en nordisk författare, "en folkdiktare", vars verk tidigare hade införlivats i den tyska hembygdslitteraturen och som nu skulle synkroniseras med en "i ädlaste mening germansk konst".
Men det blev inte riktigt som den nya tyska regimen tänkt sig. Fru doktor Selma Lagerlöf visade sig vara en ulv i fårakläder, inte alls så from som man önskat.
1933 blev ett politiskt kontroversiellt år för Selma Lagerlöf i Tyskland. Många slet och drog från olika håll för att få utnyttja hennes goda namn i politiska syften. Det hade kanske kunnat gå illa. Men Selma Lagerlöf, som månade om både sina många tyska läsare och sitt goda anseende i svensk offentlighet, navigerade försiktigt runt tidens nye politiske ledare utan att förlora vare sig marknadsandelar i Tyskland eller ansiktet i Sverige. Men vågorna gick tidvis farligt höga.
I maj fick Selma Lagerlöf ett brev från Georg Frenssen, bror till den framgångsrike nordtyske hembygdsförfattaren Gustav Frenssen, som 1901 slog igenom med romanen "Jörn Uhl", en roman som Selma Lagerlöf läste tidigt och som ingick i hennes lånebibliotek för lantarbetarna på Mårbacka. Det är inget märkvärdigt brev. Brodern bad ödmjukt om ett textbidrag till den minnesskrift som skulle ges ut i samband med Gustav Frenssens 70-årsdag i oktober. Lagerlöf accepterade - hon hade ju växlat ett antal hövliga, men konventionella brev med Frenssen sedan 1918 - och skickade en kort betraktelse över sin läsning av "Jörn Uhl" och sina resor genom det nordtyska slättlandet. Texten publicerades i minnesboken under rubriken "Hälsningar från Norden" och infördes även i ett antal tyska dagstidningar i samband med hyllandet den 19 oktober. Även Verner von Heidenstam och Knut Hamsun var med bland de nordiska gratulanterna.
När boken i oktober kom med posten till Mårbacka måste Selma Lagerlöf ha blivit både förvånad och förtretad. På försättsbladet finns ett motto av Adolf Hitler, som tydligt knyter Gustav Frenssen inte bara till den tyska hembygdslitteraturen utan även till dess sena avart Blut und Boden. "Ju djupare ett träd förgrenar sina rötter i hembygdens jord, desto större blir också den skugga det fäller över gränserna." Gustav Frenssens politiska hållning var hon helt klart omedveten om. Så förtrogna var de inte. Dessutom kom Frenssens erkännande av den nya tyska regeringen först i samband med 70-årsdagen, då han i radioframträdanden och artiklar beskrev sin väg till nationalsocialismen.
Många Lagerlöfläsare gladde sig säkert över att den svenska författarinnan hamnat i gott sällskap. Men Selma Lagerlöf måste ha irriterats. Att gå i koppel med "en arg bandhund" - så kallade hon Hitler - var inget hon traktade efter. Tvärtom. Det kunde bara leda till trubbel. Under påsken hade hon skrivit till Valborg Olander med anledning av några tyska förfrågningar om hon ville skriva om Hitler. "Detta vill jag helst inte göra, men undrar nu om det inte är klokast att helt och hållet låta bli att svara. Allt vad man skriver kan bli uttytt till det värsta?"
Det är troligt att Lagerlöf och Heidenstam, som fick ett exemplar av boken samtidigt, vid något av sina sammanträffanden under förvintern kommenterat Frenssenbokens motto. I de få breven dem emellan blev emellertid inget sagt. Det Heidenstam i ett brev till Lagerlöf den 6 december i stället ville "språka litet om" nästa gång de möttes var hennes ställningstagande för de tyska judarna och "det där dumma upptåget i Tyskland på din födelsedagskväll".
Heidenstam syftade i brevet på händelserna kring det upprop som Lagerlöf i oktober skrivit på till förmån för landsflyktiga - judiska - intellektuella i Europa. En ung polska vid namn Marie Ginsberg, bibliotekarie på NF-sekretariatet i Genève, hade på eget initiativ och utan NF:s formella stöd, startat insamlingen. Manifestationen vände sig inte uttryckligen mot Tyskland, men hade uppenbart sin udd riktad mot den nya ordningen i landet. Tanken var att låta publicera textbidrag från kända författare i olika europeiska länder. Förlagen skulle trycka gratis och kvinnoföreningar över hela Världen skulle sälja. Det lyckades henne. Flera namnkunniga författare ställde upp; förutom Lagerlöf, med legenden "Skriften på jordgolvet", bland andra Pär Lagerkvist, Martin Andersen Nexø och Heinrich Mann.
Uppståndelsen efter Lagerlöfs medverkan blev stor i Tyskland. Många var inblandade. Det lär bland annat ha förekommit en telegramväxling med Joseph Goebbels, och den tyska riksradion fick problem med sitt planerade firande av Lagerlöf på födelsedagen. I ett brev till henne den 17 november, där de bedyrade att kärleken till hennes böcker trots allt "inte på något sätt har minskat i Adolf Hitlers stat", meddelade de att de hade för avsikt att sända ett omfattande program med titeln "Tyskland hyllar Selma Lagerlöf". Programmet kom dock att inledas med en tillrättavisande kommentar på tyska, engelska och franska. Hennes agerande kunde trots allt inte få gå obemärkt förbi.
Flera teaterföreställningar ställdes in. En av dem var ett uppförande av en nyöversättning av "Gösta Berlings saga", utgiven på Drei Masken Verlag i Berlin. Förlaget krävde dementi av Lagerlöf, en dementi som de själva låtit skriva och skicka henne för godkännande. Hon skulle uttryckligen intyga att hon inte var kritisk mot Tysklands nya regering. Hon vägrade.
I ett brev den 2 november till sin tyske förläggare Korfitz Holm på Langens förlag svarade Selma Lagerlöf på kritiken. Hon intog en diplomatisk men obeveklig position. "Politiker är jag minst av allt, och den hjälpaktion som igångsatts, är inte avsedd att vara någon protest mot Tysklands politik. Naturligtvis är jag inte blind för, att den det oaktat kan komma att betraktas som en sådan, och att jag därigenom kan komma att förlora många, ja, kanske alla mina tyska vänner. Och behöver jag säga, att det är med smärta jag tänker mig denna möjlighet. Hur svårt valet varit, har jag dock inte kunnat handla annorlunda."
Den onåd Lagerlöf hamnat i varade dock inte länge. Det påstås att hennes inkomster från Tyskland minskade markant en period efter händelserna runt 75-årsdagen, men pengar rann in även efter 1933 och det tyska förlaget ville att "denna historia så snart som möjligt ska falla i glömska" och fortsatte att "med den gamla begeistringen och energin" främja hennes författarskap och hennes förargelseväckande beteende var snart ur världen. De tyska läsarna stod henne bi. Det blev inget bokbål. Men hennes tyska gloria fick sig en tillfällig törn. I Sverige kan vi glädjas åt att den även efter 1933 lyste med samma glans som innan "bandhunden" tog plats i predikstolen.