Weimarperioden, 1919–1932, var en tid av ovisshet och osäkerhet – och kreativitet. Den kännetecknades av hög arbetslöshet, hyperinflation, social oro och politiskt kaos, men också av ett kulturellt nyskapande – expressionistiska uttryckssätt i konsten och litteraturen, dekadent kabarétradition och jazz, socialrealism och Bauhaus – och vetenskapens uppsving.
Vetenskapshistorikern Paul Forman hävdar i sin bok, ”Weimar Culture, casuality and Quantum Theory 1918 – 1927”, att det inte är en tillfällighet att århundradets tre viktigaste upptäckter – relativitetsteorin, kvantmekaniken och ofullständighetsteoremet – gjordes just under dessa år, av tyska vetenskapsmän. De främsta av dem var Einstein, Gödel och Heisenberg. Deras upptäckter visar att det är osäkerhet och nyckfullhet – ”uncertainty” – som är vår existens villkor, och inte ”Ordnung” i Isaac Newtons klassiska fysik som utgick från orsak/verkan-sammanhanget.
Det var Werner Heisenberg som introducerade begreppet uncertainty när han 26 år gammal publicerade en vetenskaplig studie vars betydelse han knappast kunde ana (inte heller att han fem år senare skulle få Nobelpriset i fysik för sina grundläggande bidrag till kvantmekaniken). Han hade till och med svårigheter att finna ett lämpligt ord för att beskriva ämnet för sitt resonemang. Oftast använde han det tyska Ungenauigkeit, som närmast översätts med inexactness på engelska. Ibland snubblade han vid beteckningen Unbestimmtheit, obestämdhet. Men, efter påtryckningar av hans mentor, den danske vetenskapsmannen Niels Bohr, blev ett nytt ord introducerat i postskriptum: uncertainty. På svenska kan det betyda osäkerhet och ovisshet, men även nyckfullhet och opålitlighet – substantiv som också beskriver tidsandan i Heisenbergs hemland ett decennium efter det stora kriget 1914–1918 och bara några få år före Hitlers maktövertagande.
Heisenberg introducerade osäkerhetsprincipen – en av hörnstenarna i kvantmekaniken – som vederlägger idén om universum som en deterministisk maskin. Han visade i stället att oförutsägbarhet tycks vara atomvärldens främsta kännetecken. Synad på nära håll upplöser sig vår vardags fasta materia i ett virrvarr av flyktiga spökfigurer – där råder det kaos. Atomens suddiga värld blir till konkret verklighet först när en observation utförs. Kvantteorin, tillämpad på universum som helhet, är än mer chockerande – den gör det möjligt att se att världsalltets skapelse utan ”en första orsak” inte nödvändigtvis strider mot fysikens lagar!
Albert Einsteins teorier bekräftade kvantfysikens upptäckter (detta trots att han egentligen inte kunde förlika sig med kvantfysikens oerhörda konsekvenser och förklarade att ”Gud inte kastar tärning”) och han bidrog till förbistringen med idén om att ”allt är relativt”, då han ersatte den absoluta tiden och det absoluta rummet med en absolut rum-tid.
Kurt Gödel påvisade i sitt ofullständighetsteorem att det finns (matematiska) sanningar som inte går att bevisa.
Relativitetsteorin, kvantmekaniken och ofullständighetsteoremet – dessa mest fundamentala vetenskapliga rön under 1900-talet – hade gemensam: de etablerade en djupgående och oroande begränsning:
Einsteins relativitetsteori har ljusets hastighet som den yttre gränsen för hur fort information kan förflyttas. Också tiden har en ”begränsning” – den är relativ och inte ”absolut”, som hos Newton.
Gödel satte en gräns för rationalitetens drömmar om att allt går att katalogisera.
Heisenbergs kvantfysik begränsar vår kunskap om verkligheten då en atoms läge och rörelse inte samtidigt kan bestämmas. Kvantmekaniken visar att händelser inte kan förutsägas med perfekt noggrannhet, det finns alltid en viss grad av osäkerhet.
Det kan tyckas vara en paradox att Einstein, Heisenberg och Gödel, vilkas vetenskapliga resultat öppnade nya horisonter i förståelsen av världen, gjorde det genom att slå fast gränser för vår förståelse av verkligheten. Paul Forman hävdar i sin bok att de på det sättet speglade tidsandan och 1900-talets dominerande teman: dialektiskt spel av kunskap och sanning, vetande och realitet, gränser och gränslöshet. Ingenstans var denna kaotiska ambivalens tydligare än i Tyskland på 1920-talet: det förödmjukande nederlaget i första världskriget ledde till en djupgående depression och besvikelse; desillusioneringen omfattade också det tyska samhällets själva struktur och ethos, grundad i en vetenskap som hade ordnung som en grundpelare. Där fanns, menar Paul Forman, en grogrund för idéer i både konsten och vetenskapen som bröt mot determinismens kedjor och som kreativt bejakade den tidsanda som utmärktes av osäkerhet.
Den amerikanske professorn i astrofysik och tidigare chefredaktören för tidskriften Science News, David Lindley, är skeptisk till den typen av vetenskapshistorik. I sin bok ”Uncertainty. Einstein, Heisenberg, Bohr, and the Struggle for the Soul of Science”, skriver han att Formans slutsats är alltför långtgående: bland mellankrigstidens unga tyska vetenskapsmän fanns visserligen innovativa gränsöverskridare, som inte drog sig för att ifrågasätta den klassiska fysikens rationella världsbild, men det fanns också de som avfärdade sådana nymodigheter (ibland med argumentet att det rörde sig om ”judisk vetenskap” med Einstein som dess främste företrädare).
Lindley hävdar att Weimarrepublikens kaotiska politik och gränsöverskridande kulturliv knappast skulle ha påverkat vetenskapsmän som Heisenberg, Born eller Gödel, annat än på det personliga planet. Kanske inte ens det – de var för det mesta ”politiskt apatiska och kulturellt konventionella”. Einstein utgör som vanligt ett undantag: politiskt engagerad i den sionistiska rörelsen, uttalad motståndare till nazismen och bevittnat talangfull violinist.
Om det fanns någon sammanhållande filosofisk modell som gav uttryck för den tidens speciella anda i Tyskland var det, enligt Lindley, i så fall Oswald Spenglers verk ”Västerlandets undergång” – men dess budskap var så långt man kan komma från Einsteins relativitet eller Heisenbergs obestämbarhet.
I Spenglers civilisationskritik ställs ”de tyska dygderna” mot Englands individualism och Frankrikes egalitarism. Mot den nydanande vetenskapens antideterminism, relativism och obestämbarhet ställer Spengler ”Ödet”. Historien är cyklisk, civilisationer uppstår och dör – den västerländska högkulturens fall är ett oundvikligt öde. Det är, enligt Spengler, vetenskapen som bidragit till detta – med början i de gamla grekernas upptagenhet av logik och geometri; Newton, med sitt tröttsamma orsak/verkan-sammanhang, var ärkeskurken (dock inte av samma skäl som när Einstein och Heisenberg avfärdade sir Isaacs Newtons världsbild).
David Lindley menar att ambivalens och osäkerhet i vetenskapliga upptäckter inte var den tyska 1920-talsandans barn utan något som fick ett uppsving helt enkelt därför att den typen av förhållningssätt visade sig vara mest kreativt för att hantera svåra problemställningar. Det är inte heller så att kvantfysiken, med sin oförutsägbarhet, var helt och hållet en tysk uppfinning. På scenen fanns också dansken Niels Bohr, Paul Dirac i Cambridge och österrikaren Wolfgang Pauli.
Ändå går det inte att förneka, medger Lindley, att tysk dominans i upptäckten av kvantfysiken sammanföll med utvecklingen av en särskild typ av matematikgrundad teori som markant avvek från den mer pragmatiska brittiska skolan av matematisk fysik på 1800-talet. ”I utvecklingen av vetenskapliga teorier i mellankrigstidens Tyskland finns ett element som råkar sammanfalla med märkbara intellektuella trender i samhället – Unbestimmtheit”, skriver Lindley.
Vetenskapshistoria är kanske ändå som historia i allmänhet – full av slump och sammanträffanden. Om det inte är så att man föredrar att tro på Spenglers tes att allt till slut ändå bestäms av – Ödet.