I dagarna är det 150 år sedan Darwins epokgörande bok ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller De bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron ” låg på bokhandelsdiskarna. Den slog ner som en bomb. Inget annat vetenskapligt arbete har haft tillnärmelsevis lika stor kulturhistorisk betydelse.
Tidigare hade naturens rikedom och organismernas förunderliga anpassning till sina livsomständigheter tagits som intäkt för ”Guds allmakt, visdom och godhet”, nu blev de i stället ett resultat av slumpmässig variation och hänsynslös utslagning. Människan var inte längre Guds avbild utan bara en naken apa. Den gamla ordningen hade raserats. Religion, filosofi, politik, litteratur och konst – inget förblev sig riktigt likt.
Ännu i dag kan man höra Darwin anklagas för att ha släpat människovärdet i smutsen och för att ha banat väg för socialdarwinistisk cynism eller hänsynslös utrensning av förment mindervärdiga folkslag. Andra – och jag hör till dem – uppfattar tvärtom utvecklingsläran, som den mest storslagna vision av livet och människans plats i tillvaron som någonsin har presenterats. Insikten att livet har utvecklats under tusentals miljoner år och att allt som lever – människor, maskrosor och mördarsniglar – har formats av samma naturlagar stämmer till både ödmjukhet och hänryckning. Vi ingår alla i ett sammanhang som innesluter alla tider, kontinenter och livsformer.
För ganska många blev Darwins utvecklingslära en väg bort från den kristna tron. För hundra år sedan intog Darwins tyske beundrare, evolutionsbiologen Ernst Haeckel, ungefär samma plats i debatten som Richard Dawkins gör nu för tiden. Den svärmiske Haeckel, som i ungdomen hade omfattat en panteistisk naturromantik av Goethes snitt, blev med tiden lika hängivet vetenskapstroende. I sina populärvetenskapliga arbeten som Natürliche Schöpfungsgeschichte – ”Naturlig skapelsehistoria” – och Die Welträthsel – ”Världsgåtorna” – försökte han ge naturvetenskapliga svar på de frågor som tidigare hade besvarats av religionen. Haeckel skrev medryckande och för många tänkare i Centraleuropa och Skandinavien – bland andra Sigmund Freud – fick hans böcker betydligt större betydelse än Darwins originalarbeten.
Men alla biologer har inte blivit ateister. Även om religionen alltid har haft lättare att samsas med fysiken än med biologin, har varje tid haft sina exempel på troende biologer. Den ukrainsk-amerikanske genetikern Theodosius Dobzhansky var en av den moderna utvecklingslärans viktigaste arkitekter men samtidigt varmt ortodoxt kristen; en av vår tids mest framgångsrika biologer, Francis Collins, är hängiven både Darwin och Jesus. Collins förde kartläggningen av människans arvsmassa – ett projekt fullt i nivå med den första månlandningen – i hamn och har nyligen utnämnts till ledare för National Institute of Health – NIH – världens största finansiär av medicinsk forskning.
Collins kommer från ett sekulariserat hem men blev kristen medan han utbildade sig till naturvetare. Och sin tro har han hållit fast vid; innan han åtog sig att leda genomprojektet hade han en lång överläggning med sin Gud. I boken ”The Language of God. A Scientist Presents Evidence for Belief” (2007) som nyligen utkommit i en – något slarvig – svensk översättning under namnet ”Evolutionens Gud” försöker han förena sin evolutionistiska och kristna övertygelse.
De som är angelägna om att ge Gud en plats i skapelsedramat brukar söka efter sådana egenskaper hos de levande varelserna, som de inte anser kan ha uppkommit genom spontan variation och naturligt urval, utan kräva ett ingripande av en intelligent ingenjör. Allt sedan evolutionsläran först lanserades har otaliga mekanismer – från ögats byggnad till det cellulära maskineri som får flimmerhåren hos bakterier att röra sig – utnämnts till belägg för existensen av en sådan Skapare. Men en Gud som söker stöd i våra ofullständiga kunskaper – God of the Gaps – kommer att befinna sig på ständig reträtt. Allt fler gåtor har fått sin naturvetenskapliga förklaring.
Även Collins går i fällan att försöka finna objektiva argument för sin tro. Även om han tar avstånd från ”intelligent design” som vetenskaplig teori, menar han trots allt att ”sedelagen” och vår lust att osjälviskt uppoffra oss för andra inte kan förklaras enligt de lagar som gäller för evolutionen utan måste ha sitt ursprung hos en Gud. Det är en bräcklig argumentering; i själva verket har det presenterats flera goda förslag på hur osjälviskt beteende kan uppkomma genom evolutionära mekanismer.
Den framstående evolutionsbiologen Richard Dawkins är en av vår tids skickligaste populärvetenskapliga författare och dessutom en övertygad – närmast missionerande – ateist. En av hans senare böcker, ”The God Delusion” – ”Illusionen om Gud” – är en uppgörelse med religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Där menar Dawkins att frågan om Guds existens kan lösas med naturvetenskapliga metoder. På sätt och vis har han rätt. Den moderna evolutionsläran ger betydligt bättre förklaringar till livets mångfald, organismernas ändamålsenliga konstruktion och – inte minst – alla deras ofullkomligheter än någon skapelselära någonsin kan göra.
Men även om jag på många sätt håller med Dawkins finner jag honom tämligen naiv. Som subjektiv verklighet för Collins och andra troende kan Gud inte avvisas som en felaktig vetenskaplig hypotes. Hon eller Han – Guds kön är lika oklart som ointressant – är en del av en livsåskådning, ett sätt att tolka och förhålla sig till världen.
I alla tider och samhällen har människorna skapat sig övergripande världsbilder som de sedan fört vidare till sina barn och troligen är vårt behov av livsåskådningar en del av vår evolutionärt givna natur. En bild av tillvaron och de regler som gäller i denna är helt enkelt en ovärderlig tillgång för en sådan social apa som människan. Och trots Haeckels och Dawkins drömmar är det osannolikt att en livsåskådning enbart kan bygga på vetenskapligt bevisade fakta. Personligen betraktar jag mig som en ”from darwinist” – jag tror på vetenskapen och känner inget behov av någon personlig relation till någon Gud. Men för den skull inbillar jag mig inte ett ögonblick att allt det jag håller för sant är vetenskapligt välgrundat.
Allt talar för att de profeter som har förutspått religionernas död har tagit grundligt miste. I Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet intog nazismen respektive kommunismen ungefär samma position som religionen tidigare hade haft och båda dessa förtryckarideologier sökte stöd i vetenskapen. I vårt eget sekulariserade land har de senaste decennierna kännetecknats av ett ökande intresse för religion.
Av allt att döma är det alltså fruktlöst att försöka driva religionen på flykten med vetenskapliga argument och kanske är frågan om Guds fysiska vara eller icke-vara inte heller särskilt viktig. Vår angelägnaste uppgift är nog i stället att granska de livsåskådningar som växer fram och vara på vår vakt mot alla former av fundamentalism, de må sedan vara grundade i någon helig urkund, en politisk ideologi eller en ensidig tolkning av vetenskapen.