Guds avbild, skapelsens krona

I dag är vi alla moderna. Vi har varit det i snart fyra hundra år. Under dessa sekler har vi gjort oss av med gamla tankemodeller som stått i vägen för den fria tanken. Vi moderna befinner oss alltid vid historiens framkant i en ständigt framåtskridande rörelse där allt bara blir bättre för varje dag som går.

Så ungefär lyder den vanliga berättelsen om hur vi nått denna kant. Långsamt men säkert har förnuftet och vetenskapen besegrat teo­login. Gudstron har fått vika för en förnuftstro; människan har blivit herre i sitt eget hus ur vilket Gud och hans följe av änglar, helgon, demoner och annat slikt har fördrivits. Naturvetenskapen har långsamt men säkert och obönhörligt visat att det övernaturliga bara var vidskepelse som hör till mänsklighetens numera passerade barndom.

Det modernistiska evangeliet förkunnar klart och tydligt att den moderna människan är bäst och smartast. Vi är i sanning skapelsens krona och vi har själva satt den på våra huvuden.

Denna den moderna människans självförhärligande historia är kanske inte helt fel men inte heller hela sanningen. Det finns alternativa berättelser som vill visa att utvecklingen inte har varit en rak linje från fördom och tro till förnuft och vetande utan en mer komplicerad historia där de religiösa sätten att tänka inte enkelt förkastats utan snarare i förändrad form absorberats i den moderna världen. Den moderna världen uppstod inte som en reaktion mot religionen utan i många stycken som ett försök att rädda den, att förena tro på Gud med säker vetenskap.

I boken "The Theological Origins of Moder­nity" ger Michael Allen Gillespie sin version av den moderna världens uppkomst som han förlägger till någon gång på 1600-talet där filosofer, i synnerhet Descartes och Hobbes, hade avgörande betydelse. Men deras tankar uppstod inte ur intet, de var resultatet av flera hundra år av teologiska tvister.

Gillespie, som är professor i både statskunskap och filosofi vid det ansedda Duke University i USA, börjar sin historia med en metafysisk debatt under medeltiden. Traditionalisterna i diskussionen var de så kallade realisterna som menade att universella begrepp verkligen existerade, bakom eller bortom alla enskilda objekt fanns verkligen en idé eller ett begrepp. Världen, hela skapelsen, var ett uttryck för en gudomlig försyn och ordning. Människan var ett förnuftigt djur och imago dei, Guds avbild.

Mot detta revolterade nominalisterna som menade att detta inte stämde: det enda som fanns var enskilda individer, föremål och så vidare. Det fanns inget begrepp som människa eller stol eller grönt utan bara enskilda människor, stolar och gröna föremål.

Detta fick med början under 1300-talet enorma teologiska konsekvenser för människan och Gud och förhållandet dem emellan. Ett helt nytt gudsbegrepp såg sin början. Så här skriver Gillespie: "Den nominalistiske Guden … var skrämmande allsmäktig, fullkomligt bortom mänsklig fattningsförmåga och ett ständigt hot mot mänskligt välbefinnande. Vidare så kunde denna Gud aldrig fångas i ord och kunde bara upplevas som en mäktig fråga som väckte fruktan och bävan. Det var denna fråga, menar jag, som står vid modernitetens början." Denna frågas förvandlingar under ett par sekel blir en av bokens röda trådar.

Hur kan en esoterisk teologisk spetsfundighet, det som den katolske humanisten Erasmus kal­lade för en högre form av vansinne och Montaigne avfärdade som irrelevant för vanligt folk, till slut leda till den moderna världen och dess triumferande vetenskap?

En av nominalismens karaktäristiska drag var inte bara en ny vision av Gud utan också en ny syn på vad det innebar att vara människa. I denna nya syn fick den mänskliga viljan en framträdande plats. Världen var inte längre en välordnad plats där en god Gud styrde allt till det bästa utan en kaotisk ansamling av separata varelser och ting. Det är här, i ruinerna av den störtade skolastiken, som Gillespie hittar en trevande början till vad som ett par hundra år senare skall bli den moderna världen.

I sin historia ger han stort utrymme åt renässansdiktaren Petrarca och humanismen som inte hyllade mänskligheten som sådan. I nominalistisk anda beundrade Petrarca den enskilda människan och hennes vilja att själv forma sitt öde, att lyfta sig själv och göra sig bättre. Därmed kom han och andra bland renässansens stora namn att utmana kristendomen. Inte så att de var ateister, men i sin betoning av människans förmåga att förbättra sig själv höll de på att göra Jesus Kristus onödig. Om människan kan frälsa sig själv varför behöver vi då Guds nåd och Kristi offerdöd på korset?

De snuddade här vid en tidigare tradition inom kristendomen som menade att människan genom sina gärningar kunde uppnå sin frälsning. Alltsedan Augustinus dagar på 400-talet hade sådana tankar varit kontroversiella, bland annat för att de inkräktade på Guds allmakt. En riktigt god människa skulle alltså kunna propsa på att hon förtjänade att bli frälst. Så kunde man inte ha det. Dilemmat var uppenbart: "Om människor som Sokrates har fördömts så är det svårt att undvika den nominalistiska slutsatsen att Gud är likgiltig eller till och med orättvis. Men om det var möjligt för sådana dygdiga människor att bli frälsta utan att känna till Kristus så var det svårt att förstå varför Kristus och hans offer var nödvändiga."

Att det inte går någon spikrak väg till den moderna världen blir tydligt i kapitlet om Martin Luther som tog över mycket av nominalismen men som också betonade Guds storhet och människans absoluta maktlöshet. Det som framför allt gör att också Luther hör hemma i denna ­historia är hans betoning av den enskilda människans förhållande till Gud; varje kristen människa fick själv läsa sin Bibel och forma sin tro.

Däremot kunde den enskilda männi­skan genom sina gärningar inte på det minsta sätt påverka sitt framtida öde. Enbart genom tron kunde vi nå frälsning eller möjligen inte ens genom den. Kanske var det snarare så att de som hade tro som var förutbestämda att bli frälsta medan resten, däribland odöpta småbarn, bara kunde se fram mot en evighet i helvetet. (En hedning måste här fråga sig: Hur kan det komma sig att en god och allsmäktig Gud inte givit oss alla trons gåva?)

Detta var en del av Luthers krigsförklaring mot kyrkan i Rom. De fredstrevare och försök till förnuftig debatt som Erasmus framförde avvisades bryskt. Erasmus parafraserade Luther: jag, Martin Luther, har rätt att döma andra, ingen har rätt att döma mig.

Det var i denna kontext som religionskrigen bröt ut. Gillespie skriver: "den moderna världen, som vi känner den i dag, föddes i denna tid av religiösa konflikter och förödelse."

Dödssiffrorna var enorma. Trettio procent i Tyskland och femton procent i Frankrike. Man måste gå till några av 1900-talets mörkaste kapitel för att hitta liknande siffror.

Detta var efter detta kaos av död och intolerans som de verkliga hjältarna i Gillespies version av historien dyker upp: filosoferna Descartes och Hobbes.

Descartes ambition var att hitta en säker grund för vetenskapen att stå på; en bastion mot nominalismens förskräckande Gud som kunde vara en bedragare som för sitt höga nöjes skull fick människan att hålla för sant det som var falskt. Det var genom tvivel Descartes kom fram till sin berömda formel: jag tänker, alltså är jag. Bakom den ligger insikten att "tvivel inte kan negera sig självt, att en sådan negation är en negation av en negation och alltså ett bejakande". Det var bland annat på denna grund han byggde drömmen om en universell vetenskap som gav oss absoluta sanningar, giltiga för alla och alltid. Denna vetenskap skulle dessutom göra människan till herre över naturen; den skulle ge henne närmast gudalik status. Männi­skan skulle ta över Guds gamla roll som allsmäktig men utan att därför avskaffa Honom. Den vetenskapliga revolutionen satte i gång.

Hobbes såg med förfäran på vad som hade hänt i det religiöst intoleranta Europa. Hans utgångspunkt är också den nominalistisk: det enda som finns är individer. Hobbes trodde på Gud men fann goda skäl att ifrågasätta hans godhet eller rättvisa. Hobbes världsuppfattning var mekanisk: allting var en kedja av orsak och verkan. Om vi ibland inbillar oss att vi handlar fritt är det en illusion. Alla våra handlingar är resultat av yttre påverkan. Gud känner till dem i förväg och har till och med velat dem; vi är dubbelt predestinerade. Denna mekaniska bild av världen började som ett stycke teologi men blev snart en del av den moderna vetenskapliga världsbilden.

När vi en gång förstod hur världen var funtad så skulle det vara möjligt att undvika de misstag som dittills skapat så mycket olycka och lidande. Människorna var tvungna att sluta sig samman och då avstå från några av sina rättigheter till en enväldig härskare, Leviathan, som i gengäld lovade att skydda människorna. Det är härskaren som bestämmer religionen, annars ligger fältet vidöppet för präster och religiösa fanatiker som kommer att förgifta människornas sinnen och skapa split. Hobbes menade att hans filosofi var i överensstämmelse med naturens ordning och eftersom ingen kunde tro annat än att Gud skapat naturen så var den också i överensstämmelse med Gud. Också här vill det moderna projektets främsta namn snarare rädda Gud än förskjuta Honom.

Gillespies bok ger oss en lite annorlunda berättelse av hur vi har blivit moderna. Men den moderna världens uppkomst är så komplicerad att det finns plats för mer än version. Jag kan lätt föreställa mig en annan historia där Pascal och Spinoza spelar framträdande roller. Här nämns de knappt.

Vi kanske går och omkring och inbillar oss att vi, moderna eller till och med postmoderna människor, tänker fritt och stort utan all teologisk ballast. Det gör vi inte. Utan den kristna metafysiken hade det moderna sett helt annorlunda ut.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut