Håkan Lindgren frågar sig vilken riktning vår fantasi kommer att ta när vi alla har smarta maskiner i fickan.
Långt före vårt överflöd av fotograferande, filmande och ljudinspelande apparater har människor fantiserat om olika sätt att bevara ljud och synintryck. Vi drömde om fotografiet och fonografen långt innan vi försökte konstruera dem, i vissa fall flera hundra år tidigare. Att läsa om det här är som att hitta en spökbild av den teknologi som blivit välbekant för oss. Våra ljud- och bildmedier visar sig ha en okänd förhistoria, som är intressant inte minst för vad den avslöjar om människans föreställningsförmåga.
Redan på 1500-talet var flera författare fascinerade av tanken på att det på något sätt borde gå att bevara ljud, skriver psykologihistorikern Douwe Draaisma i ”Metaphors of memory”.
I romanen ”Den märkvärdiga resan till Bacbuc” (1552) beskrev Rabelais ett krig uppe vid Ishavet: isen höll just på att lägga sig, och ljuden av kanonskott och trumpeter frös fast i isen. På våren, när isen smälte, befriades ljuden och striden hördes på nytt. Pantagruel och hans reskamrater kunde plocka upp frusna ljud (”de liknade pärlstora sockerkulor i olika färger”) och värma dem i händerna. I en fantasifull beskrivning av en resa genom söderhavet (Le courrier véritable, 1632) beskrev Charles Sorel hur öborna kommunicerade med hjälp av en särskild sorts tvättsvampar, som de plockat upp ur havet. Den som ville skicka ett budskap talade in sitt meddelande i svampen, och när mottagaren höll svampen mot örat och klämde på den hördes meddelandet igen.
När den mångsidige brittiske vetenskapsmannen Robert Hooke – han var intresserad av allt från mikroskop till astronomi, kryptografi och magnetism – i mitten av 1600-talet försöker förstå det mänskliga minnet använder han en oväntad liknelse. I de antika teatrarna lär det ha funnits stora ”krukor eller vaser” som fångade upp och förstärkte ljudet från scenen, skriver han. Han tänker också på att vissa bägare av glas kan börja klinga om man spelar eller sjunger rätt ton bredvid dem. Han prövar att använda detta som en teknisk metafor för minnet, trots att glasen och krukorna inte kan bevara några ljud. Det är just detta trots att som är det intressanta här: det visar att han har sett något mer hos de här glasen och krukorna än de är. Han trevar efter något som inte finns, som om han genom dessa ljudförstärkande krukor kunde ana något annat, något otydligt, ett instrument eller en teknik som är den träffande metafor han egentligen vill ha. Först 200 år efter Hooke konstruerades den första apparaten som kunde spela in ljud: Edison demonstrerade sin fonograf 1877.
På Hookes och Rabelais tid var teknik lika med maskiner som uträttar olika slags fysiskt arbete – kranar som lyfter, kvarnar som mal, skepp som transporterar sin last. Men det är som om människan långt i förväg anar möjligheten till en teknologi av ett helt annat slag, en teknologi som står i något slags förbindelse med det mänskliga minnet, med våra syn- och hörselintryck, och med vårt intellekt. Författarna trevar i riktning mot någonting som de har fått en föreställning om: diffus, men inte desto mindre lockande. De griper efter något i sin omgivning som ska hjälpa dem att konkretisera det de försöker nå fram till – is eller tvättsvampar – men det de är ute efter har ingenting med is eller svampar att göra. Ändå är det inte oväsentligt vilka bilder de väljer att använda sig av. Hur pass väl Rabelais förstod sig på ljudvågor vet jag inte, men intuitivt eller medvetet kom han fram till en relativt klar bild av hur en process för att spara ljud borde gå till. På något sätt måste ljuden fångas upp av ett formbart material, som därefter bevarar dem i stelnad form och som sedan kan ge ifrån sig ljuden igen. Det visar hur långt i förväg människan kan ana sig till processer innan hon förstår dem till fullo.
Vad var det som fick författaren Charles-Francois Tiphaigne de la Roche att föreställa sig hela den fotografiska processen långt innan någon hade utvecklat fotografisk film? I romanen ”Giphantie” 1760, förs berättaren av en storm till den otillgängliga ön Giphantie (ett anagram av författarens namn), vars prefekt visar honom många märkliga ting. Bland annat en särskilt ljuskänslig vätska, som kan strykas ut över en tavelduk.
”Som du vet utgör ljusstrålarna som reflekteras från olika föremål en bild, och de målar dessa föremål på alla blanka ytor, på ögats näthinna, till exempel, på vattnet eller på speglar”, säger prefekten. På ön har invånarna funnit ett sätt att bevara dessa tillfälliga bilder, fortsätter han. De har utvecklat ”ett ämne som är mycket känsligt, mycket lättflytande, mycket snabbtorkande och som hårdnar mycket snabbt, och med vars hjälp en målning kan framställas på ett ögonblick. De bestryker ett stycke duk med detta ämne och håller upp duken framför de föremål de vill avbilda. Duken beter sig först som en spegel; på den ser man alla föremål, närbelägna och avlägsna, vars bild ljusstrålarna bär med sig. Men vad en spegel inte kan göra, det kan duken: med hjälp av detta flytande ämne bevarar den en avbild. En spegel avbildar alla föremål i detalj men behåller inget; våra dukar avbildar dem inte mindre troget och bevarar allt. Detta intryck uppstår i det första ögonblick som duken tar emot en bild; sedan förs den därifrån, man placerar den i ett mörkt rum, och en timme senare har vätskan stelnat och man har en avbildning som är så exakt att ingen konstnär kan efterlikna den och som tiden inte kan bryta ner på något sätt.”
Det skulle dröja åttio år efter ”Giphanie” innan Nicéphore Niépce tog det första fotografiet, men Tiphaigne har redan i fantasin föreställt sig hur en fotografisk emulsion borde uppföra sig.
Tiphaigne föreställde sig också något som påminner om Google Maps, sajten där man kan zooma ner till gatunivå, fast hans version uppdaterades i realtid. Prefekten i Giphantie visar upp en stor, speciellt konstruerad jordglob och ger sedan berättaren en stav och en spegel. Genom att sätta staven på valfri punkt på jorden och den andra änden i örat kan han höra vad som just nu sägs på den platsen, och genom spegeln kan han se vad som händer där. För oss kan det låta som ett obehagligt övervakningsinstrument, men Tiphaignes perspektiv på den här uppfinningen är upplysningsfilosofens. Genom den får berättaren se att människorna överallt på klotet är lika olyckliga. De har samma människovärde, men överallt förtrycker de varandra utifrån en miljon banala förevändningar, och de lever på ett slumpmässigt och oordnat sätt som i sig självt är ett slags förtryck, eftersom det hindrar dem att utvecklas till det de kunde bli.
De här tidiga fantasierna om avbildande teknologier kunde ibland nå minst lika långt som det vi föreställer oss i dag. För den amerikanske fotopionjären John William Draper var alla ytor potentiellt fotografiska: ”Jag tror att en skugga aldrig faller på en vägg utan att efterlämna ett permanent spår – ett spår som skulle kunna göras synligt med de rätta metoderna.” Det här för tanken till våra visioner om en framtid där alla ytor är fulla av sensorer och mikrodatorer – smarta textilier och byggnader, en värld där alla material ”tänker”.
Trevandet efter en oklart anad visuell teknologi framträder inte minst när man läser om de rörliga bildernas historia. Det är som om hela 1800-talet fumlade sig fram till filmen: genom alla uppfinningar och leksaker som bygger på optiska illusioner syns en strävan efter något annat, något som utövar en oemotståndlig lockelse, utan att man har en klar bild av vad det är för slags apparat man vill konstruera. Och sedan: Lumière.
Vad är det för drivkraft som har fått folk att föreställa sig sådana här saker långt innan tekniken fanns? Draaisma beskriver hur människans intellekt sedan länge har fångats av vissa föremål som tycks vara besläktade med det, eller som tycks utlova något slags överensstämmelse med vår inre värld av tankar, minnen och sinnesintryck – speglar, självlysande mineral, ljudförstärkande krukor, magneter, camera obscuran. Det som lockar människan är inte bara dessa föremål i sig, utan den fortsättning de låter oss ana. Ett löfte om att det som pågår inom oss ska kunna flyttas utanför oss själva, att tankens ogripbara processer en dag ska förvandlas till gripbara föremål: föremål som därmed får del i den materiella teknologins hela överlägsenhet över det mentala, och att detta ska föra oss längre än vi kan föreställa oss. Och nu är vi där.
Det ställer oss inför frågan vad som kommer att hända med våra visioner och fantasier när vi lever i en värld där apparater som kan spela in sinnesintryck snart är lika vanliga som damm. I dag har varenda unge i fickan en apparat som kan göra allt det där som nyss låg vid den yttersta gränsen för författarnas föreställningsförmåga.
Vilken riktning kommer våra fantasier att ta nu när alla de här önskningarna är uppfyllda? Var någonstans i vår litteratur hittar man aningar och fantasier – inte nödvändigtvis av teknologiskt slag – som ligger ett par hundra år före sin tid? Eller har mänskligheten slutat att drömma så här stort, för att i stället övergå till att … ja, vad? Att fotografering har blivit vardagsmat gör det inte mindre fascinerande att läsa om Giphantie, men vad kommer framtidens läsare att hitta hos oss?