”Domedagen är inte längre ett religiöst begrepp”, utbrister Anthony Giddens i efterordet till sin nya bok om klimatpolitik. Han menar att den dagen nu finns inbäddad i våra samhällen som en hotande möjlighet. Och visst hoppar jag till när jag råkar läsa slutet på boken först – så där apokalyptisk ska väl inte Giddens låta? Där ser man vad det dubbla trycket från finans- och klimatkrisen förmår göra med en intellektuell som nyss log med Tony Blair vadhelst denne företog sig. Giddens var ju sociologen som, i en soffa på 10 Downing Street, avslöjade för Blair att vi nu lever i en postindustriell era där livsstil betyder mer än klass och självreflexion är intressantare än fördelningspolitik. ”Bortom höger och vänster” och ”Den tredje vägen” heter några av hans nittiotalsböcker och titlarna kunde stå som sammanfattningar över den idépolitikens borttynande som då på allvar inleddes inom hela den europeiska socialdemokratin.
Visst låg det ett skimmer över blairismens storhetsdagar, den var medial, den hade sina intellektuella och den var framgångsrik om man räknar i valsegrar. I dag framstår Tredje vägens politik (och sociologi) emellertid som rätt grånad, ja, en utfällning av de synsätt som bidrog till att bädda för den ekonomiska kris världen nu faller genom. Kanske var det precis det som den sjuttioårige Giddens själv kände när han satte sig ner för att skriva ”The Politics of Climate Change”: han kämpar för att vara kvar på banan och domedagen gäller lika mycket hans eget nittiotalstänkande som jordens överlevnad.
Vad har Giddens att säga om klimatpolitik? Inledningsvis arbetar han hårt för att ta ifrån den gröna rörelsen dess moraliska monopol på klimatpolitik. Han menar att dessa frågor, om de ska bli en del av realpolitiken, måste befrias från de gröna ideologierna. Han sönderdelar honnörsord som försiktighetsprincip och hållbarhet och menar att de helt enkelt inte betyder någonting. Där har han vissa semantiska poänger, men tycks samtidigt anstränga sig att missförstå: de där uttrycken uppfattar de flesta ändå spontant som vägskyltar som pekar åt ett visst håll, men knappast som detaljerade kartor över landskapet (se bara hur intelligent och meningsfullt exempelvis Richard Warlenius använder försiktighetsprincipen i sin rapportbok ”Utsläpp och rättvisa”). Nej, Giddens egentliga syfte är nog att operera bort så mycket som möjligt av den civilisationskritik som de gröna rörelserna länge förvaltat, ungefär på samma sätt som han tidigare velat desarmera historiematerialismen och dess länge föga insmickrande antikapitalism.
Lyckas han? Nej, inte särskilt väl. Hans stridsrop ”Radikalismen finns i mitten” vittnar mer om en beröringsskräck för systemkritik och en rädsla för att tänka annorlunda. Den magiska nyckeln till ett bättre klimat är för honom fortfarande marknadsmekanismen: ”…där ett pris kan sättas på en miljömässig nyttighet så bör det göras, eftersom konkurrensen därefter kommer att öka effektiviteten”. Han kan liksom inte befria sig från sig själv och blir emellanåt, trots den brittiska charmen, tröttsam i sina hyllningar till entreprenören och risktagandet och den domedag han i efterordet talade om sjunker under horisonten.
Personligen har jag svårt att riktigt lita på de klimatkämpar som uppvisar ett så slående ointresse för andra miljöfrågor än just klimatet. Biologisk mångfald nämns aldrig av Giddens, den ödesfrågan existerar inte för honom och med miljöforskaren Björn Forsbergs ord framstår han stundtals som närmast biofob. Det är inte planeten vi vill rädda för den överlever ändå, skriver han. Nej, vad klimatkampen handlar om är att ”bevara och om möjligt utvidga, ett anständigt liv för mänskliga varelser på denna planet”. Över den fullständigt upplysta världen strålar således, för otaliga andra arter än människan, katastrofens segertecken. Det säger något om den borne marknadsliberalens art-egoism.
I sin nyväckta klimatism hamnar Giddens i den beramade ekomodernismens famn, alltså den tankefigur som föddes på åttiotalet när marknadsanhängare plötsligt kunde försäkra oss att tillväxt och miljöengagemang befrämjar varandra och att inga motsättningar alls finns: det är en win-winsituation. En bra bit in i boken ansluter han uttryckligen sitt eget tänkande till just ekomodernismen och gör det efter att ha satt en hel del hopp till insiktsfulla krafter i storbolagen (de som nyss haft stormöte i Köpenhamn). I sin iver att göra realpolitik av klimatfrågorna hoppas han rent av mycket på återkomsten för de sofistikerade finansiella instrument, hedgefonder och derivat, som på Wall Street och i City of London drev fram den finansiella hjärtinfarkten. Att finanssektorns cancerliknande tillväxt ytterst beror på en allt ojämlikare maktbalans mellan kapital och arbete är en tanke som Giddens inte skriver böcker om.
Hur har denne tänkare någonsin kunnat räknas som en vänsterman? undrar jag gång på gång. Socialliberalen Giddens saknar tankeredskapen för att undersöka den mark han står på och jag ser honom röra sig över avgrunder som han själv inte märker av: därav en underligt hisnande känsla under läsningen av detta försök att göra realpolitik av klimatkampen.
Så långt i min anmälan kan det låta som om jag ångrade att jag alls började läsa Giddens nya bok. Inte alls. Hans utgångspunkt är trots allt fruktbar: Det finns ännu ingen klimatpolitik! Med det menar han att klimatmålen ännu inte på något avgörande sätt inbäddats i de samhälleliga institutionerna eller i marknaden. Hans tilltro till vad olika internationella toppmöten kan enas om är svag – även om han inte minst tror på EU:s roll – och han varnar för att hysa alltför höga förväntningar på klimattoppmötet i Köpenhamn i december. I praktiken är det, konstaterar han, de enskilda nationalstaterna som förblir den avgörande instansen när klimatpolitik ska förverkligas och det är i det sammanhanget som han skriver ut några rätt förvånande saker, framför allt när han betonar behovet av mer samhällsplanering. Där har domedagen verkligen påverkat honom och även om han sannerligen inte konverterat till planhushållning så hörs här en ny ton.
Givande är också Giddens klara blick för den maktpolitik som alstras ur energifrågorna, vare sig det gäller kol, gas, olja eller kärnkraft. Han ser hur jakten på billig energi driver gamla och nya stormakter över jordens yta och här har hans krassa analyser en del att lära de miljövänner som ser frågorna mest ur moralisk synvinkel. I den meningen förvaltar han en god sida hos reformismen när han letar föredömen även bland storbolagsherrarna: Tacka inte nej till något som kan bidra till en förändring!
Få intellektuella har, i modern tid, haft ett så stort men i mina ögon olyckligt inflytande på tänkandet i den reformistiska traditionen – mer än de flesta har denne sociolog bidragit till att mörka de frågor som rör arbete–kapitalkonflikter för att i stället fösa in oss än längre i den marknadsliberala järnburen; i ”The Politics of Climate Change” drar han rent av en lans för Richard Floridas ytliga teser om de kreativa klasserna som vägröjare för framtiden. Giddens nya bok kan läsas som en manual för världens alla mittenpolitiker – förlaget har fått Bill Clinton att hylla den på omslaget – och om Fredrik Reinfeldt orkade läsa den skulle han troligen gilla den; i en riksdagsdebatt nyligen riktade statsministern en grinig kommentar till Miljöpartiets Peter Eriksson och menade att det är tragiskt att Miljöpartiet inte längre inser att även moderaterna numera kan det här med gröna frågor. Det gröna språkröret skrattade.
Men varför tacka nej till Anthony Giddens? Han får mig att reagera, han accepterar och tar den forskning på största allvar som hävdar att den globala uppvärmningen accelererar och han kan säkert ge styrka och mod åt i alla fall några chefer i mellanställning inom exportindustrin som sett domedagen närma sig.