Kan någon förklara för mig vad marknaden är? Jag har alltid sett det som självklart att marknaden utgörs av skapade behov snarare än egentliga. Att marknadsanpassa något handlar därför inte om att känna av vad folk verkligen behöver (Har alla verkligen rätt till ett häftigt kök?), utan att se till att de behöver det.
Men på senare tid har jag till min förvirring upptäckt att motsatt inställning tränger allt djupare in i samhällsdebatten, också från vänsterhåll, nämligen det populistiska argumentet att ge folket vad folket vill ha, där viljan att äga grejer eller skaffa sig upplevelsekickar antas komma ur ett slags individualistiskt vakuum, och där konsumtionssamhället enbart är en användarvänlig serviceinrättning som uppfyller människors förmodat självständiga drömmar.
Konstigt nog verkar den här inställningen till marknaden vara gjord av teflon, också mitt under brinnande finanskris. När bankerna borde krypa in i närmaste hörn med svansen mellan benen av skam över att inte kunna upprätthålla marknadsekonomin utan våra skattepengar kör de fortfarande så det ryker. Och vi förlåter dem tydligen. Hur ska man annars förklara att frågan om det nuvarande ekonomiska systemet möjligen har spelat ut sin roll fortfarande inte har ställts? Hur kommer det sig att ingen ens varit i närheten av att nämna ordet ”revolution”, trots att åsynen av en utsugande finansman vid det här laget borde ge folk lust att damma av giljotinen?
Men människor lever trots allt fortfarande till största delen i verkligheten. När Micael Dahlén i sin på många sätt intressanta bok ”Nextopia” beskriver en värld av förväntningar och möjligheter där önskedrömmarna finns inom en tangenttrycknings avstånd ligger han lågt med informationen om att det fortfarande existerar reella pengar – och brist på dem.
Marknaden däremot har inga problem med att leva i det blå på permanent basis: allt går ut på att göra människor så verklighetsfrämmande som möjligt. I motsats till Dahlén tycker jag inte precis att det är några visionära fantasier som säljs in, det kanske vi kan komma överens om nu när höjden av kollektiv förväntningslycka har materialiserat sig i kronprinsessans Victorias kommande bröllop. Jag fattar ingenting – what’s in it for me? Fantasier om kärlek? Knappast, jag står helt på konspirationsteorins sida, det är kungens kapitalistpolare som har tvingat honom att komma till skott och aktivera våra desperata – ja, här passar inget mindre än Nina Björks term – skitdrömmar, för att finansbranschen ska kunna börja på ny kula och skapa nya bonussystem i lugn och ro.
Att distinktionen mellan människor och marknad är livsavgörande på fler områden än dem som har flutit upp till ytan under finanskrisen, det inser jag när jag läser några böcker om läkemedelsindustrin.
Produkten som kommer före behovet motsvaras här av läkemedlet som kommer före diagnosen. Här infrias förväntningarna om en fantasitillvaro av ett piller.
I Ingrid Carlbergs bok ”Pillret” som kom förra året och som delvis har inriktning på svenska förhållanden står det klart att läkemedelsindustrin under de senaste åren genomgått en avgörande förändring. Läkemedelsföretagen och forskarna har börjat laborera med samhällsnormaliteten, den idealtillvaro som alltså iscensatts av de diffusa kapitalistiska regissörerna bakom konsumtionssamhället, och som nu flyttat in i våra innersta drömmar.
I ”Our Daily Meds” av Melody Petersen framgår också att fokus har förskjutits från att bota sjukdomar (inte så lukrativt) till att tänja fram och medicinera kroniska tillstånd (långsiktig kassakossa). Och kan man tänka sig ett mer kroniskt tillstånd än frustration över livsvillkoren?
I ”Nextopia” visar Dahlén att människors livsnöjdhet, oavsett kultur eller levnadsstandard, i stort sett alltid ligger på 5,8 på en sjugradig skala, resten är förmodligen just frustration. Nu lär vi oss att idealnormaliteten inte duger på den i och för sig rätt fantastiska 5,8-nivån. När vi har installerat våra nya kök och vaknat ur lyckokicken (lycka är inte samma sak som livsnöjdhet, lycka varar enligt Dahlén aldrig längre än tre månader), men ändå inte har uppnått toppnivån, börjar vi misstänka att bristen ligger inom oss själva.
Här behövs en diagnos, en etikett på hindret mellan individ och perfektion. Vi kanske lider av ”lätt depression”, som har växt storskaligt på bekostnad av egentlig depression? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny stjärna i eländesindustrin: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? ”Social fobi” är förstås också en kandidat, blyghet har plötsligt exploderat som folksjukdom, inte minst bland barn.
För att en diagnos ska gälla måste den först lobbas in i DSM, ”Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders”. I Christopher Lanes bok ”Shyness” får vi ingående följa den intrikata och inte alltid särskilt objektiva forskningen bakom DSM. Men tänjningen av diagnoser gäller inte bara psykiska sjukdomar. Petersen beskriver bland annat det aktiva arbetet med att göra ett nischläkemedel till massprodukt genom att marknadsföra diagnosen ”överaktiv blåsa”.
Hur hittar vi då rätt behandling, hur ska vi gå till väga för att köpa vår eftertraktade personlighetsförändring?
Petersen skriver om den mardrömslika marknadsföringshysteri som råder kring psykofarmaka och andra läkemedel i USA, framför allt riktad till vanliga människor, som sedan går till läkare och ber om recept. ”Live fully. Feel your best”, skriker reklamskylten på ett av de många miniapotek som har öppnats inne på snabbköpskedjorna, granne med snabbvårdcentralerna där man kan få recept på nolltid. Och i ”Shyness” finns ett antal amerikanska läkemedelsannonser återgivna: skaffa ett bättre läge i Nextopia med hjälp av Paxil, en antidepressiv som ger dig ”modet att drömma” – ”Your life is waiting!”
För att inte tala om marknadsföringen riktad direkt till barn: varje läkemedelsföretag med självaktning har kopplat populära leksaker, seriefigurer och gosedjur till sina varumärken, och mycket riktigt: enligt Petersen gjorde amerikanerna år 2003 av med mer pengar på att omdesigna spädbarn och jobbiga snorungar med Ritalin och Prozac än de gjorde av med på antibiotika och astmamedicin.
I Sverige är tonen som vanligt coolare, vi slipper de mest aggressiva påtryckningarna. Men det finns andra vägar: att den tidseffektiva kognitiva terapin har fått en boom har knappast undgått någon. Den går bra att kombinera med piller, till skillnad från de läkemedelsfientliga freudianernas evighetslånga samtalsbehandlingar. Här kan man gå vidare och läsa Lane, som följer konflikten mellan prat och piller djupt ner i psykoanalysens och psykiatrins historia.
Läkemedelsföretagen ligger dessutom bakom en hel del mindre uppenbara pr-kampanjer kopplade till de nya antidepressiva pillren: panikångest blev en diagnos och medieauppmärksammade patientföreningar startades världen över, inte så frikopplade från läkemedelsföretagen som man naivt kan tro. Dessutom har läkemedelsbranschen förstås sin givna bundsförvant i medierna.
Den aggressiva marknadsföringen ger inte bara klirr i kassan, den behövs också för att öka placebopotentialen, eftersom läkemedlen skrämmande ofta varken är bättre eller sämre än sockerpiller. Däremot har de biverkningar som räcker till en helt egen vetenskapsdisciplin, i synnerhet när biverkningar ofta döljs bakom lager av nya mediciner.
Av de författare som nämnts här är Melody Petersen avgjort den tyngsta och mest ihärdigt detaljerade, också till omfånget, hon gör dessutom utförliga undersökningar av den ökande medicineringens konsekvenser för miljön och samhällsekonomin.
Men om man inte helt kan lämna sin marknadsanpassning utan abstinens, och om man fortfarande tycker att det är okej att läsa en massa deckare som går det debila actionbehovets ärenden, så kan man börja med den mer underhållande lightversionen, Alison Bass bok ”Side Effects”. Utan att tappa i seriös faktakoll är ”Side Effects” spännande som en deckare i sin beskrivning av rättegångsfall och individuella öden i klorna på medicineringen.
Ingen av de amerikanska författarna är dock lika nyanserade som Ingrid Carlberg, som försöker ta sig förbi skyttegravspolariseringen mellan prat och piller. Också i USA har situationen sina krångliga sidor, som till exempel att scientologerna gör läkemedelskritikerna en björntjänst – dessa stormrika psykdårar har bedrivit ett intensivt lobbyarbete mot Prozac i förlängningen av sitt generella hat mot all psykiatri.
Hur som helst kvarstår grundproblemet: samtidigt som läkemedelsföretagen med sin forskning och utbildning verkligen hjälper svårt sjuka människor suger de i allt högre grad cash ur marknadsekonomins genomgripande manipulation av människans existentiella grundvalar.
Om min frustration plötsligt kan diagnostiseras som generaliserad ångest, fast det egentligen handlar om vanligt hederligt kritiskt tänkande eller befogat samhällshat som borde vändas utåt, bör jag nog hålla mig borta från pillerklåfingriga läkare, utbildade eller påverkade av läkemedelsföretagen.
Micael Dahlén menar i ”Nextopia” att den osaligt livspusslande generation Stress nu har ersatts av generation Boss, det vill säga människor som tagit kontroll över ett fragmentiserat förväntningssamhälle. Själv lever jag efter att ha läst igenom materialet ovan snarare i generation Krass. Och nästa steg i den marknadsekonomiska evolutionen kommer säkert att bli generation Apati: Enligt Christopher Lane förbereds den diagnosen redan för att infogas i en kommande upplaga av DSM. Att apati är en biverkning av läkemedel hindrar inte forskarna bakom DSM från att sälja in den som en ny diagnos som i sin tur skapar ytterligare behov av medicinering.
Är det verkligen detta vi vill bli: ett gäng katatoniker med bortmedicinerat samhällshat och rätt till ett häftigt kök?