Honeckers änka Margot sitter i dag som pensionär och farmor i Chile och var nyligen hos de båda Castros på Kuba för att fira revolution. Uppe på tribunen viftade hon med sin rynkiga knutna näve. Ända till sin död kommer hon att rättshaveristiskt känna sig som segrare. Hon bär ansvaret för alla tvångsadoptioner av barn, vars föräldrar satt i fängelse som statsfiender i DDR. Deras brott ser hon ännu tjugo år efter sin regims undergång som en evig seger.
För en tid sedan såg jag en bild på Mubarak. Han hade en kritstrecksrandig kostym på sig. Men de smala ränderna var pyttesmå vita bokstäver, hans namn. Tusen gånger var Hosni Mubarak invävt i tyget. Redan detta är tillräckligt för att man skall tänka: Sitt tusenfaldiga namn från halsen och ned till klackarna på skorna bär bara en dvärg med storhetsvansinne.
Vid valurnorna i Vitryssland sköt Lukasjenka sin lille son framför sig. Hans blick stickande, hans mustasch som en svart golvmopp, hans stora vita händer på sonens axlar. Man rycker till, vet att dessa vita händer är blodiga. Vad berättar han för sin son om dessa förfalskade val? Om dem som inte har valt honom, om de som samma natt blivit nedslagna och häktade? Man frågar sig om det inte är bättre att alls inte känna sin far än att ha dessa vita händer på sina axlar? Har ett sådant barn i sin dagliga utvaldhetstillvaro med kärleksfull hjärntvätt någonsin en chans att bli en human människa? Man känner ju sönerna till Ceausescu, Saddam Hussein, Mubarak, Gaddafi, Assad, Kim Il Sung och nu även till Kim Jong Il – Kim Jong Un, denne rundkindade unge man med hamsterblicken. Den ene är den andre lik och alla tillsammans är brutala och infantila. De har alla fått samma uppfostran, blandningen av utvaldhet och kärleksfull hjärntvätt.
Och var finns den springande punkt, när en människa bestämmer sig för att lämna detta uppfostransmönster? Även litteraturen griper ständigt tillbaka på barndomen när den skall försöka förklara biografierna. Men är barndomen verkligen förklaringen till de senare urspårningarna? Kan man inte, utöver att hålla fast vid det givna mönstret i uppfostran även välja att hoppa av, för att man inte vill vara som sina föräldrar? Men detta avhopp kräver det egna tänkandet, den obekväma ensamheten. Men diktatorernas barn är specialtränade på utvaldhet och kärleksfull hjärntvätt. Den obekväma ensamheten möter de aldrig, för att de aldrig kliver ned i det vanliga livet, aldrig behöver inordna sig och jämföra sig med andra människor. Utvaldheten är en gyllene fälla, en bankruttförklaring av den mänskliga substansen.
Det är spökaktigt men logiskt att diktatorer i världens alla hörn reagerar på samma sätt, när folket gör uppror mot dem. Som om de alla kände varandra, oavsett tid, avstånd och kulturer. Som om det funnes hemliga överenskommelser dem emellan, som förblir så giltiga att de ständigt förnyar sig själva. Om det är i Kina, Syrien, Vitryssland, Nordkorea eller Iran – överallt gäller samma diktatorsmönster. Diktatorn tiger de första dagarna, sedan konstaterar han att det är sammansvärjningar från väst och kallar det egna folket för ohyra. Därefter avskedar han några hejdukar, om de inte själva flyr från honom för att så snabbt som möjligt rädda sig över till den säkra sidan. I stället för att själva gå, agerar diktatorerna i blint raseri. De är vana vid att betrakta andra människors liv som byten och varje föremål i landet som sina alldeles personliga ägodelar, som de har rätt att missbruka. Människoförakt och stöld ingår för dem i de dagliga göromålen. De säkrar för dem den egna makten och klanens välbefinnande. Ju större skräcken för det egna fallet blir, desto mer tror de att det är omöjligt. Och ju omöjligare fallet verkar, desto mer griper de till våld. De saknar förmågan att känna av att människorna har fått nog. I sin egenkärlek förväxlar de de i åratal framtvingade hyllningarna från folket med kärlek. Och utpressningen förväxlar de med omsorg. Alla grymheter betraktar de som fosterlandskärlek. Deras makthunger blir patologisk. Vanvettet från deras huvud placeras dagligen ut i landet. Den som inte villkorslöst fogar sig, förföljs, fängslas eller förs direkt under jord. Och om diktatorerna efter sina fall inte direkt avrättas utan måste infinna sig i domstol, blir de alla genast mycket sjuka.
Diktatorerna delar upp sitt folk i de som tjänar dem för att de blir belönade, och dem de förföljer för att dessa inte kan acceptera omyndigförklaring som en naturlag. Denna uppdelning kvarstår även efter deras fall. Den fortsätter i årtionden, eftersom det måste kartläggas, hur de belönade har förhållit sig gentemot de förföljda.
En människorättskämpe från Kina har berättat att Hemliga polisen vid hans gripande hade sagt: ”Varför skulle vi över huvud taget tala med dig. Vi kan utan ett ord gräva ett hål i marken och slänga ned dig där.” Allt oftare hör man från Kina, att människor hämtas av Hemliga polisen och göms undan i svarta fängelser på okänd ort. Ai Wei Wei var inte det första fallet av detta slags statliga människorov. Och från fredsnobelpristagaren Liu Xiaobo som sitter i fängelse på 11 år, har man inte heller hört någonting på länge.
En vän från Rumänien som satt ett år i fängelse berättade efter frigivningen om den dagligen likadana soppan. I tallriken en tunn och klar vätska och i den guppade ofta tre, fyra koögon. Min vän sade oxögon och jag kom genast att tänka på zinnian, en lantlig blomma som på banatschwabisk dialekt heter ”Oxöga”. Jag har alltid tyckt om det namnet, eftersom det med ett enda ord beskriver precis hur själva blomman ser ut: mitt i zinnian finns ett hjärta som står rakt upp, mörkt som en pupill. Blomman kan ha alla färger från vitt till aubergineblått. I de små trädgårdarna framför husen i staden eller som buketter har jag alltid tyckt om dessa enkla bondblommor. Tills den dag då jag fick höra berättas om fängelsesoppan. Sedan dess kan jag inte se blomman utan att tänka på en tallrik med klar vätska och gungande oxögon däri. Borta är den oskyldiga skönheten. Troskyldigheten återvänder aldrig, när en gång det diaboliska har tagit något i besittning. Med en rad ting släpar vi med oss dubbla föreställningar: för det första, det som tingen i sig står för. Och för det andra, det som de blir, det som skräcken påtvingar oss, när vi betraktar dem. Och detta andra är skadegörelse, förorsakad av en rädsla som stannar kvar i huvudet. Man hamnar med sitt förstånd i ett läge mellan normal och störd. Å ena sidan betraktar man tingen även fortsättningsvis noggrant och verkligt, å andra sidan lägger sig den skadade bilden ovanpå. Iakttagelsen dras mot min egen vilja i riktning mot den falska magneten. Ett masochistiskt irrande, men impulserna kommer utifrån. Och det reagerar självständigt som en klocka, även om själva skräcken ligger långt tillbaka i tiden. Ty jag vet fortfarande att det fanns dagar, då jag inte kunde ringa in skräcken. Jag drevs då av en tyngdlöshet utan riktning. Ledan slog över i eufori. Dessa dagar var farliga, eftersom jag inte längre tog den annalkande risken på allvar. På min inre kompass darrade nålen som i storm. Jag lockades bort från mig själv – till och med tanken på självmord var lockande och skön. I detta tillstånd hände dock alltid någon liten bagatell som förde mig tillbaka till mig själv. Och då befann jag mig åter i det vanliga – en jämntjock sorgsenhet. Tills jag åter var så strapatserad att oviljan övergick i en vild förtrollning.
I demokratier går litteraturen sina egna vägar. I diktaturer däremot har den inga andra val än att gå verklighetens galna vägar: omyndigförklaring och dödsskräck finns alltid där. Om man inte skulle skriva om detta, varför skulle man då över huvud taget skriva. Litteraturen är även i diktaturer bara sig själv. Den gör verkligen inte saken lättare för författaren. Och bortom hans egen hud kan den inte ändra på någonting. Åtminstone inte i första taget. Den är bara den artificiella pantomimen av en själv. Men som sådan slår den tillbaka, även om det så bara är som självbekräftelse. Av ett inre tvång drivs man att leda språket i det söndertrampade livets spår.
När jag lämnade Rumänien kallade jag mitt avsked från min bästa vän för silversked. Vår sista omfamning upprepades tre gånger. Eftersom vi visste att vi aldrig mer i livet skulle träffa varandra kom hon tre gånger tillbaka från gatan till min lägenhetsdörr. Först därefter gick hon den långa raka gatan allt längre bort från mig. Jag stod och tittade efter henne. Hennes vindtygsjacka blänkte, hennes rygg såg allt eftersom avståndet växte ut som en silversked. Därför kallade jag hela vårt avsked för silversked. Eftersom detta ord i vilket fall existerar och är någonting helt annat än avsked, trängde det sig på mig som den kortaste beskrivningen av smärtan.
Språket finns bara tillsammans med oss alla, antingen man talar, tiger i sina egna tankar eller skriver. Och det kan allt: säga sanningar eller bedra, uppmärksamt lyssna eller ignorera, skona eller trampa på. Det kan till och med döda eller rädda människor. Men om man skiljer ut det dagliga användandet, alltså bort från det invanda och ställer det på sin spets, tvingar man orden att betrakta sig själva – att bli poetiska. Med poesi kan de dokumentera annorlunda än i det vanliga sammanhanget.
Det bästa och senaste exemplet på detta är den kinesiske författaren Liao Yiwu med sin ännu så länge endast i Tyskland utkomna fängelsebok För hundra och en sång. I Kina konfiskerade man hans manuskript tre gånger. Om hans bok gavs ut i utlandet, hotade man honom med omedelbart fängsligt förvar. Men nyligen lyckades han fly till Tyskland. På sin tid var han en känd ”hippiepoet” i Kina, som han själv säger. Politik intresserade honom inte. Men den 5 juni 1989 skedde massakern på Himmelska Fridens torg. Och den natten skrev han den 8 sidor långa dikten Massakern. För detta blev han gripen och förhörd. Han fick fyra år i omskolningsläger och fängelse.
Massakerdikten är en störtflod av bilder:
”Mödrar slukar sina döda barn!
Barn bedrar sina föräldrar!
Kvinnor förråder sina män!
Borgare bränner sin stad!”
Och soldaterna: ”De putsar sina stövlar med döda flickors kjolar. Och hela tiden som en refräng – ropet till soldaterna: ”Skjut ihjäl dem! Skjut ihjäl dem! Stilla era begär! Skjut dem i huvudet!”
Skriven, man skulle kunna säga utslungad som ett skri, är denna dödsklagan i panisk imperativ med vanmaktens befallande ton. Denna omvända imperativ har en sådan kraft, den vill hindra soldaterna från att döda. Och sedan efter blodbadet, resignationen:
Massakern sker i tre världar. I fåglarnas vingar, i fiskarnas fjäll, i det finaste stoftet.”
Även denna långdikt är i sin helhet en silversked. Ja, Liao Yiwus hela fängelsebok. De dödsdömda tillsammans med honom i cellen, den ohyggliga sadismen, sedan det plötsliga medlidandet. En blandning av brutalitet och medkänsla finns i denna bok, skriven i en språkets glittrande störtflod. ”Även råttan stänger sitt bo och känner något när hon gör det, men i synnerhet människan”, säger en dödsdömd i denna bok. Och om sig själv skriver författaren: ”Jag hörde min själ springa därifrån.” Fakta och poesi, ingen bild hamnar fel hos denne författare. Denna bok är en storartad dokumentär och poetisk minnesprestation. Ett så fenomenalt minne i efterhand kan bara fångas in genom noggrann observation just då, när upplevelsen äger rum. Från Oskar Pastiors beskrivning av livet i fånglägret känner jag igen den omedvetna men desto mer noggranna registreringen vid existensens nollpunkt. Det var troligtvis på samma sätt för Liao Yiwu, sinnena registrerar oavbrutet, ibland medvetet, ibland omedvetet. Vid existensens nollpunkt klickar det till i huvudet och sekunderna lagras. En instinkt att fånga in en ögonblicksbild som fungerar självständigt och till och med tvärt emot en själv. De skadade nerverna skapar ett tvång att registrera. Den fruktansvärda närheten, i vilken man trängs ihop i läger och fängelser, blir än mer plågsam genom denna besatthet att registrera. Detta tvång sliter och drar varje detalj in i den personliga sfären, slukar den sista kraften som man skulle behöva för sig själv.
Och ändå är detta tvång att registrera en nåd, därför att det får drag av mänsklighet i det att det skonar – ja, troligen även räddar en, utan att man vet om det. Ty den människa som betraktar är till hälften utanför, även om hon är helt och hållet där inne. Och just där hopplöshet och vegeterande är befallda tillstånd, blir betraktandet den enda möjliga intellektuella sysselsättningen. Registrerandet är en plåga och registreringsplågan en nåd.
Plåga och nåd finns alltid tillsammans i denna bok, de vet allt om varandra. Drivkraften för båda är själviakttagelsen. Liaos fängelsebok är en iscensättning i hans eget huvud, ett samtal med sig själv som vill återkalla i minnet allt det som har skett. Denna återkallelse är samtidigt också ett återfall, det upplevda förstoras upp, eftersom det efteråt existerar abstrakt – men inne i huvudet som en fantomsmärta och pyrande ångest. Dessa ångestfantasier kallar Liao: De överjordiska ömheterna. Man kan aldrig under hela sin levnad frigöra sig från dem, varken hemma eller i främmande land. De försvinner aldrig, de är alltid där.
”Min flintskallige gamle vän” kallar fredsnobelpristagaren Liu Xiaobo Liao Yiwu. De båda hör ihop. De har, var och en på sitt sätt, öppnat våra ögon för Kina av i dag. Men Xiaobo sitter i fängelse för sin briljanta Charta 08, en klok katalog med reformförslag för ett demokratiskt Kina. Däri består hans ”brott.” Fåfänga och rädsla för maktförlusten i det kommunistiska evighetspartiet är så enorm, att Xiaobos hopp om förändring har gett honom 11 års fängelse. Att denna regimens självbevarelsedrift inte bara innebär att den totalt förlorar ansiktet utan implicit även är en bankruttförklaring förstår inte de kinesiska järnkamraterna. Envist och blint försvarar de sitt envåldshärskande. Även den sicksackkurs av gemenheter, med vilka de för närvarande driver Ai Wei Wei framför sig, kan man bara förklara på detta sätt. Där förfalskas allt vad tygen håller för att uppfinna de nödvändiga ”förbrytelserna”. Men tygen håller inte – anklagelserna är motsägelsefulla och godtyckliga. Liksom även Liu Xiaobos dom inte ens kan legitimeras av de kinesiska lagarna.
Ja, i mitt huvud klirrar många silverskedar, liksom hos Liao Yiwu många överjordiska ömheter. Hur skulle man annars få hans tysta packning att tala. Ibland tror jag att det bakom varje diktator finns en tullstation. Man är både resande och kontrollant. Man måste förklara för sitt eget liv, vad som finns i det tysta bagaget.
Men otaliga människor har ännu inte kommit fram till tullen utan är fortfarande i diktatorernas våld. Och man vet:
När månen drog sig tillbaka
störtade man en kung
men en satt kvar
för att det inte var dags
och månen hängde
än rund som ett klot
än smal som en skära
för att det var så nära
men ännu inte dags
Översättning Karin Löfdahl