Det finns litteratur som för alltid blir en del av ens liv och som man aldrig kan lämna. När jag bodde i Tyskland i början av nittiotalet och gjorde tyska språket till mitt försökte jag länge hitta den poetiska nerven i språket, men jag lyckades inte. Jag fann den inte ens hos Hölderlin eller Rilke och trodde att jag var tondöv för poetisk tyska.
Men så läste jag Paul Celan, och frös till is. Ungefär samtidigt stötte jag också på Ingeborg Bachmanns texter, en stillsam höst, när det nordbayerska landskapet låg insvept i en förlåtande dimma i flera månader. Och utan att jag först märkte det öppnade Bachmann för liknande bilder som Celan. Stjärnor, rosor, vallmo, glömska, tidens omvandling, ja ett bildspråk som kändes besläktat. I själva verket var det läsningen av just en dikt som blev vändpunkten, "Corona" ur diktsamlingen "Mohn und Gedächtnis "("Vallmo och minne") från 1952.
Koronan är solens heta atmosfär som sträcker sig miljontals kilometer ut i rymden. Den har lägre densitet än solens yta, fotosfären, vilken syns bättre, men är betydligt hetare. Det är bilden av koronan som Paul Celan använder sig av när han diktar just till poeten Ingeborg Bachmann i debutsamlingen. Koronan lagrar sig i normalfall som en gördel runt solens ekvator, men vid högaktivitet täcker den hela solen och är synlig vid solförmörkelse också med blotta ögat från jorden. Det är en typiskt celansk metafor, gärna med naturvetenskaplig anstrykning, något som den botaniskt och geologiskt intresserade diktaren ofta återkom till. Men också en detaljnivå i flera skikt som har en precis tonträff och som sedan omarbetas i den lyriska texten:
Vi står omslingrade i fönstret, de ser på oss från gatan: det är tid att man vet! Det är tid att stenen slår ut i blom, att hos oron ett hjärta slår. Det är tid att det blir tid. Det är tid.
(Tolkning Carl-Henrik Wittrock)
Det älskande paret, vars omfamning är så intensiv att åtrån från deras kön (ekvator) expanderar i rummet likt en solexplosion som skymmer individerna och blir synlig för människorna nere på jorden, nedanför fönstret, och lyser mot natthimlen. Det är Paul och Ingeborg, i fönstret i lägenheten i Wien, sannolikt under deras första stormande förälskelse i maj juni 1948. I ett brev från 1951, när Ingeborg läst dikten i manuskript, skriver hon till Paul; "Skriv till mig ibland. Skriv inte för vagt, berätta gärna att gardinen till vårt fönster brunnit upp igen, och att folk ser oss från gatan."
Det var länge inte känt att Celan och Bachmann träffats i Wien och hade haft en kärleksaffär 1948, än mindre att denna relation pågick med avbrott under nästan tjugo års tid. Däremot visste man att Bachmanns släktingar lagt en spärr på hennes efterlämnade brev och opublicerade skrifter på 50 år, det vill säga till 2023. Jag undrade om huruvida jag skulle hinna få läsa dem och kanske få större klarhet.
Därefter har relationen mellan dem avtäckts gradvis, och slutligen i augusti i år publicerades den delvis hjärtskärande brevväxlingen "Herzzeit. Ingeborg Bachmann - Paul Celan. Der Briefwechsel". Mottagandet i Tyskland blev därefter, och boken hälsades som en litteraturvetenskaplig händelse av rang. Recensionerna i tyska medier går dock sällan utanför redaktörernas initierade kommentarer, utan reduceras snarare till beskrivningar av en synnerligen passionerad, olycklig, för att inte säga tragisk kärlekshistoria.
Men det är inte bara en kärlekshistoria. Det är också en skärskådning av diktandets anatomi, en skiktröntgen av skapandeprocessen hos två poeter som skriver på liv och död och där relationen dem emellan också är det bräckjärn som behövs för att komma åt de inre avgrunder som diktandet efter Auschwitz ändå innebär. Det är kanske det som överraskar mig mest i dessa tidsdokument - den litterära kamp som efter den korta men djupa första romansen blir brevväxlingens huvudsyfte.
Som i de flesta av sina brevväxlingar, utom möjligen den med hustrun Gisèle som jag ska återkomma till, är Celan den mer sparsmakade. Han skriver färre brev, kortare brev, men ofta vibrerar de av ångest, ilska eller förtvivlan. Ingeborg Bachmann är också den som skriver mest. Hon verkar också vara den som håller fast vid sin kärlek. Breven är en sak - vad man undrar är vad som utspelar sig mellan raderna, eller när de träffar varandra? Utöver förälskelsen i Wien 1948 träffas de vid tio tillfällen, några längre perioder och några kortare, mot slutet kortare. Och medan Bachmann fortfarande är mitt i sitt kärleksrus och skriver långa, trånande brev om sina framtidsplaner och om sin forskning om Heideggers existentialfilsofi, stipendier och missräkningar möter Celan den unga grafikern Gisèle Lestrange och gifter sig med henne, under omtumlande former. Det var en mésalliance för den unga aristokratiska kvinnan ur en högadlig strängt katolsk familj att gifta sig med den arbets- och statslöse tysk-rumänske juden Celan.
Celans relation till kvinnor är mycket förbryllande. Han störtar sig i den ena upprivande romansen efter den andra och etablerar starka fysiska, emotionella och litterära kontakter som han sedan håller i gång med olika grad av intensitet. Andra kvinnor är danskan Inge Waern och den israeliska Ilana Shmueli samt inte minst vänskapsrelationen med Nelly Sachs. Men i nästan samtliga fall, det gäller också hustrun Gisèle, som han under anfall av psykisk instabilitet faktiskt försöker knivmörda två gånger, kommer han fram till en sorts vändpunkt, där han försvinner, är borta en tid och plötsligt dyker upp igen några år senare och fortsätter som om ingenting hänt.
Under första halvan av femtiotalet är Celan inte oväntat uppslukad av relationen med Gisèle och sonen Erics födelse. Då kan Bachmann få läsa saker som; "Låt oss inte längre prata om saker som inte går att få tillbaka, Inge, det leder bara till att såret börjar blöda igen ..Du ser, motsatsen till det du vill ska hända händer. Du skapar .med några få ord, otydligheter som jag nu måste gå till botten med lika skoningslöst som med Dig själv på din tid. . Kom inte till Paris för min skull."
Kanske kan man redan i dikten "I Egypten" där, Celan kort efter deras första möte i Wien inleder korrespondensen, ana vad som skulle komma?
"Du ska säga till Ruth, till Mirjam och till Noemi: Se, jag sover hos henne! Du ska smycka den främmande bredvid dig på det skönaste sätt.
Du ska smycka henne med smärtan för Ruth,
Mirjam och Noemi."Ja, det är judiska namn, ja, det anknyter till Förintelsen och den judiska tragedin, som på något sätt alltid kom att ligga emellan den tyskspråkige juden som förlorade sina föräldrar i koncentrationsläger och dottern till en hög nazifunktionär i Klagenfurt. Men Celan skriver aldrig något som bara har en botten. Kanske är det så att i denna första dikt, i den nya kärleken, skriven till Bachmann på hennes 22-årsdag, kondenseras den närmast bordeline-liknande personlighet som Celan visar upp gång på gång. I relationernas inledningsskede kräver han total hängivenhet, men när han får det kan han inte hantera den. Den enda som han inte kan stänga ute är hustrun Gisèle, vars klokhet och allt förlåtande och kärleksfulla attityd övervinner alla låsningar.
Brevväxlingen mellan Bachmann och Celan är på många sätt gripande. Men den går inte att jämföra med den mångdubbelt större med hustrun Gisèle, vars ömhet och vilja till försoning till och med överlever de två mordförsöken och åratal av lidande med en allt mer labil man, som tillbringar stora delar av sextiotalet på sinnesjukhus. Och i den föreliggande volymen finns också några brev mellan de båda kvinnorna. Ömsesidigt respektfulla och fyllda av en gemensam sorg efter Celans självmord i Seine i april 1970.
Efter hans död fogade Bachmann in två delar - "Legende" och "Der dritte Man" - i sitt självbiografiska verk "Malina". Där skriver hon:
"Mitt liv är slut, för han drunknade i floden under tranSporten Han var mitt liv. Jag älskade honom mer än mitt liv." Några år senare, 1973, dör Ingeborg Bachmann själv i en brand i sin lägenhet i Rom under mystiska omständigheter. De följdes åt i över tjugo år, ibland närmare varandra, ibland på håll, och några av de ögonblick som de hade tillsammans var sannolikt av den karaktär som aldrig tar slut. Några dagar efter att de träffats 1948 skrev Bachmann hem (!) till sina föräldrar: "Den surrealistiske poeten Paul Celan som är mycket fascinerande, har härligt nog förälskat sig i mig och ger en krydda åt mitt liv mitt i allt slit. Mitt rum ser just nu ut som ett vallmofält, eftersom han tycker om att dränka mig i denna blomsort."
Celans första diktsamling "Mohn und Gedächtnis" knyter an till denna metafor för glömska (vallmo, opium, rus av glömska). På kanske ett ännu starkare sätt än för Celan kom deras relation att för henne bestämmas av denna binära opposition: Glömska och minne, en relation som sjunker undan, och tar ny fart, intill bristningens gräns, som tillfälligtvis flammar upp igen som i Köln den 14 oktober 1957 och utlöser ett skred av känslor och dikter, till exempel "Herzzeit" ("Hjärttid"), vilken kom att namnge denna bok.
Ja, magnituden för denna vibrerande brevväxling kan inte mätas på något annat sätt än i hjärttid, ett hjärtats tid som upphör först när hjärtat slutar att slå. Men den poetiska korrespondensen finns kvar i överskådlig tid, som ett vittnesmål om hur hjärtats tid i själva verket övervinner klocktiden och efterlämnar några av de mest gripande tyskspråkiga dikterna från efterkrigstiden, för att inte säga från den tyska litteraturen över huvud taget.
Det är liv och dikt på liv och död. Det som utgör grunden för stor litteratur. För den som vill finns här ett myller av tolkningsmöjligheter och förklaringar till inte bara en, utan två, diktares poetik. Men det kan man också lämna därhän, och bara låta sig sugas in i ett universum i centrum av två liv som korsar varandra gång på gång.
Och det är tillräckligt.