Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus” inleds med en dröm där bokens berättare är helt och hållet blick: samtidigt närvarande i alla tider och i alla rum. Det är en dröm om allmakt men med drömmen följer snarast en känsla av vanmakt. Om ingenting är dolt mer, om allt är närvarande och förklarat, finns paradoxalt nog heller inget fäste för blicken, ingen tillhörighet: ”Jag ser alltså dalen och i den ett hus mitt i, men det är inte mitt hus och inte heller min dal, för ingenting tillhör mig, eftersom inte ens jag tillhör mig, ja det finns inte ens någonting sådant som ett jag.”
Den till vardags långt ifrån allvetande och allsmäktiga huvudpersonen i ”Daghus, natthus” är en ung kvinna, gift med R. som när boken börjar flyttat till en liten by i sydvästra Polen nära gränsen till Tjeckien. En del av berättelserna som samlats i boken handlar om vad som tilldrar sig under parets första tid i huset. Andra om grannar de möter eller om händelser det talas om i trakten. Genom boken löper även stråk av gamla legender, som den om helgonet S:t Kümmernis vars livshistoria återges i krönikeform av en benediktinermunk vid namn Johann Paschalis.
Vad dessa historier har gemensamt är att de är just livshistorier; de varierar på olika sätt det tema om tillhörighet och utsatthet som Tokarczuk i sitt författarskap hela tiden återkommer till.
Tokarczuk är utbildad psykolog med inriktning på jungiansk psykologi. Det förklarar säkert hennes stora intresse mytstoff, men också varför nästan alla hennes huvudpersoner är gränsgångare: individer som lever med ena benet i en värld och det andra i en annan och mer eller mindre framgångsrikt söker en fri en passage mellan dem. Så är till exempel helgonet Kümmernis ämnad för ett jordiskt äktenskap men längtar till Gud medan hennes levnadstecknare, munken Paschalis, är född till man men längtar efter att bli kvinna.
Också platserna där berättelserna utspelas präglas av kluvenhet. Byn i ”Daghus, natthus” är belägen på den polska sidan av den polsk-tjeckiska gränsen men innan polackerna flyttade hit efter andra världskriget bodde en tysk familj i huset där berättaren nu bor. Mannen i familjen hette Franz Frost och som Tokarczuk berättar hans livshistoria är det som om tyngden av de katastrofer som komma skall vilar på hans skuldror enbart. Det är 1930-tal, kriget närmar sig; och Franz Frost täljer sig en hatt av toppen av ett askträd för att skydda sig mot det hot han upplever är på väg att falla från himlen. Med trähjälmen i stället för den föreskrivna av stål på huvudet kallas han in i Wehrmacht och stupar naturligtvis eftersom en trähatt knappast skyddar mot verkliga kulor. En mycket karaktäristisk Tokarczukhistoria.
Olga Tukarczuks författarskap tillhör de ytterst få samtida europeiska som på allvar introducerats i Sverige. I det avseendet påminner hon om Sofi Oksanen som också på senare tid hittat till en större svensk läsekrets.
Oksanen och Tokarczuk är helt olika till temperament och inriktning men det finns likheter. Båda är intensivt upptagna av hur historiska skeenden går igen i nutid. Båda låter också oftast sina kvinnliga huvudpersoner utgöra själva förbindelseledet mellan nutid och dåtid, den konkreta levda erfarenheten med den summa av abstrakta politiska händelser som brukar gå under namnet Historia.
I romanen ”Gammeltida och andra tider” (Prawiek a ostatnie czasy, 1996) följer Tokarczuk några sådana kvinnliga gränsgångare från decenniet före första världskriget fram till det fria demokratiska Polens framväxt två krig och fyra generationer senare. Staden där alltsammans tilldrar sig – Prawiek ( översatt till Gammeltida) – är som namnet antyder både en konkret och en allegorisk plats; dess invånare både verkliga människor och aktörer i ett större symboliskt drama. Här finns häxkvinnan Axa, med dunkla förbindelser med krafter såväl ovan som under jord; hemfridens väkterskor Genowefa och Misa; och Ruta som gifter in sig i den politiska makten och vad hon tror är framtiden och på det sättet banar väg för sin undergång. Alla dessa gestalter får sin tid i boken: det vill säga varje livsöde beskrivs som ett kosmos i miniatyr som sedan läggs ihop till det större universum som hela romanen utgör.
Med sin intrikata intrigflätning är ”Gammeltida och andra tider” det närmaste en konventionell episk berättelse Tokarczuk kommer. Hennes senare böcker är lösare i strukturen, mer av ett slags textkompilat än romaner i strikt mening.
Så till exempel består ”Ostatnie Historie” (Sista berättelser, 2004) inte av en enda utan av tre olika berättelser hoplagda till en.
Återigen flätas kvinnoöden samman. Vi möter en mor, en dotter och en dotterdotter. Den äldsta, Paraskewia, flyr under kriget från de delar av dåvarande Polen som nu tillhör Ukraina och blir anvisad ny bostad i en stad i en del av sydvästra Polen som före kriget tillhört Tyskland. Staden påminner om den i ”Daghus, natthus”. Men Paraskewia lyckas aldrig slå rot. I stället drar hon sig tillbaka till ett hus högt uppe på berget. Om vintrarna är huset helt igensnöat, vägarna ned till dalen ofarbara. När maken dör en vinter har hon därför inget annat val än att släpa ut sängen han ligger i på verandan, där kylan hindrar kroppen från att ruttna; och går sedan ut för att skriva ett nödrop i snön. – PETRO, skriver hon med bokstäver som formas av hennes egen kropp, ÄR DÖD! Nere i byn ser hon bussen fara mellan hållplatserna, människor gå ut och in i sina hus; men ingen kommer på tanken att titta upp.
Vem eller vad är det som ytterst bestämmer vem vi är? Det är den fråga Tokarczuk ständigt återkommer till. Är det platserna vi vistas på eller det förflutna vi kommer ifrån? Och om en människa som Paraskewia berövats sitt förflutna, har hon då också berövats sitt fysiska existensberättigande? Vad är det för ett liv man lever om man vistas som en främling i sitt eget nu? Går det över huvud taget att leva utan historia?
Med ”Daghus, natthus” blev Tokarczuk internationellt uppmärksammad. Mycket omskrivna har även hennes två senaste böcker blivit, ”Löparna” för vilken hon i Polen belönades med det eftertraktade Nikepriset och ”Styr din plog över de dödas ben” som kommit på svenska i höst.
Med dessa båda böcker utvidgar hon avsevärt sitt register. ”Löparna” är en gränssprängande essäroman, omöjlig att bestämma till form eller genre, medan ”Styr din plog över de dödas ben” kan ses som ett försök att skriva en filosofisk deckarroman. Personligen tycker jag att Tokarczuk är bättre när hon blandar genrer än när hon försöker foga sig efter dem, och litet väl tunn och pastischartad känns denna historia om en äldre kvinnlig före detta broingenjör som med astrologins hjälp försöker reda ut en serie mord i de övergivna bergstrakter hon bor.
”Löparna” är en desto viktigare bok; kanske syntesen av Tokarczuks författarskap så här långt. Titeln på boken går tillbaka på en rysk sekt som lär ha lärt att enda sättet att fly ondskan är att ständigt befinna sig i rörelse. Allt som hindrar oss från att förflytta oss ses av denna sekt som ett metafysiskt ont. Smärta och ondska förenas i en och samma bild av Stillaståendet.
I samma anda rör sig också Tokarczuks berättelse i banor mellan resandets och orörlighetens båda poler. Tydligast kanske i den inledande berättelsen om kvinnan som under en semesterresa med familjen i den kroatiska övärlden lyckas med konststycket att helt försvinna från sinnevärlden i flera dygn. Trots att hela den kroatiska räddningstjänsten finkammar ön lyckas de inte finna kvinnan som sedan mirakulöst dyker upp igen som om ingenting hänt. Som en motbild till denna berättelse om den fulländade flykten återges hundra sidor längre fram den gripande historien om kejsar Josef II:s svarte tjänare, Angel Soliman, vars lik kejsaren efter döden låter preparera och ställa ut till allmänt beskådande. I boken återges dottern Josefina Solimans brev där hon bönar kejsaren om att äntligen dra nålarna ur faderns svarta hud och låta den döda kroppen komma till vila.
Det oavbrutna pendlandet mellan stillastående och flykt skapar en intensiv spänning i Tokarczuks bok. Någon förlösande väg ut ur eller mellan dessa båda poler finns inte. Såvida nu inte boken i sig själv tillhandahåller en sådan utväg. Tokarczuk har ju medvetet komponerat sin roman så att den med sitt myller av berättelser i själva sin form återskapar den rörelse den skildrar, med tvära kast mellan olika typer av texter med innebörder som hela tiden förskjuter, ibland bekräftar, ibland motsäger varandra. Det enda vi kan hoppas på är att finna den rätta balanspunkt där stillaståendet och förvandlingen åtminstone för en stund kan upphäva varandra.
Vi blir till i ögonblicket. Det är allt.
Tokarczuks författarskap har hunnit bli stort och myllrande rikt vid det här laget. Själv säger författaren till ”Löparna” att hon bara haft två reseguider. Den ena är 1700-talsprästen Benedykt Chmielowski, en polsk Herodotos; den andre är Herman Melvilles roman ”Moby Dick”.
”Och med tillgång till Wikipedia då och då räcker det alldeles utmärkt”, tillägger hon.
Och Melville är ingen dålig förebild. Precis som den amerikanska 1800-talsförfattaren en gång utgick från valfångarnas hemvist på ön Nantucket – ön som är centrum i världen inte därför att den ligger mitt i världen utan för att det är härifrån alla berättelser utgår – utgår Tokarczuk från sitt eget polska Nowa Ruda. En plats som är på en och samma gång en flugskit på kartan, ett fängelse som håller flyende själar fångna och en gränsstad vars portar står öppna mot hela världen.
Alltihop beror på hur berättelsens prisma vänds. Och att Tokarczuk verkligen kan berätta råder det inget tvivel om.