Låt oss säga att du älskar allt som har med vikingar att göra, allt fornnordiskt, de karga isländska sagorna och de dunkla eddornas kenningar. Låt oss säga att du är övertygad om att de dygder du tycker dig finna i denna forn- eller medeltida kultur borde komma till heders igen. Och låt oss säga att det är år 1932 och nationalsocialisterna precis har tagit makten i Tyskland med ett program som syftar just till att återuppväcka ”den nordiska andan”. Skulle du jubla? Inte om du är naturaliserad engelsman. Inte om du har förlorat samtliga studentkompisar i skyttegravarna under första världskriget.
Som barn lärde sig J R R Tolkien att älska sagor och böcker om pojkäventyr. Bäst av dem alla var, med hans egna ord, berättelserna om ”det namnlösa Norden”, om ”Sigurd och völsungarna, om prinsen över alla drakar”. Kärleken till det nordiska blev livslång, men alltsedan arvfienden Tyskland kom att styras av andra människor som vurmade för det nordiska och germanska var det en kärlek med förhinder. I ett brev från 1941 skriver Tolkien att han aldrig kommer att kunna förlåta ”den enerverande lille dumbommen Adolf Hitler” för att han ”har förstört, perverterat, missbrukat och för all framtid förbannat den ädla nordiska andan, ett enastående bidrag till Europa som jag alltid har älskat och försökt presentera i dess rätta ljus”. Så vad kunde en vikingaromantiker göra när ariska gossar marscherar öst och väst? Jo, kanske återuppväcka en alternativ fornnordisk mytologi.
Tolkien påbörjade arbetet med den numera världsberömda ”The Lord of the Rings” 1936 eller möjligen 1937. Det är ingen hemlighet att denna konstsaga till stora delar bygger på historier ur medeltida, norrön och germansk litteratur. Det har också länge varit känt att Tolkien tidigare försökt omdikta historierna från Den poetiska Eddan och Nibelungenlied.
Det handlar alltså om hjältesagorna om Sigurd Fafnesbane, valkyrian Brynhild och den tragiska Gudrun, förmodligen de mest återberättade, icke-bibliska historierna som någonsin funnits i norra Europa. Tolkien trodde själv att hans utkast hade hamnat på Anduins botten och aldrig skulle återfinnas. Nu har emellertid Tolkiens förvaltare och tillika son, Christopher, publicerat dessa omdiktningar. De ger en intressant och kompletterande syn på Tolkiens besvärliga hållning till det nordiska, det tyska och inte minst till, tror jag, Richard Wagner – den i modern tid i särklass mest effektive vitamininsprutaren av fornnordiskt stoff.
Texterna i ”The Legend of Sigurd and Gudrún”, består av två kväden med titlarna ”Völsungakvi a en nýja” (Det nya völsungakvädet) eller ”Sigurdarkvi a en mesta” (Det längsta kvädet om Sigurd) respektive ”Gu runarkvi a en nýja” (Det nya kvädet om Gudrun) eller ”Dráp Nifluga” (Niflungarnas död). Tolkien har lagt ner mycket möda på dessa texter, sammantaget blir det fler än fem hundra versrader, vilka deras titlar till trots är skrivna på modern engelska. Tolkien var sannerligen aldrig ”hasty” och texterna förefaller väl genomarbetade och med tanke på Cristophers förkärlek för att publicera allt som hans far har snuddat vid är det märkligt att dessa dikter har förblivit opublicerade. Så här kan det låta:
The forge was smocking/In the forest-darkness;/There wrought Regin/By the red embers./There was Sigurd sent,/Seed of Völsung,/Lore deep to learn;/Long his fostering.
Dateringen av de båda kvädena är osäker, men Christophers gissning på tidigt 30-tal förefaller rimlig. Det var nämligen under denna tid som Tolkien i praktiken fungerade som lektor i norröna språk och litteratur vid Oxford. Det var också under den period som Tolkien och hans vän C S Lewis tycks ha haft sin mest intensiva Wagnerperiod. De lyssnade på ”Der Ring des Nibelungen” på grammofon, gick på Wagners operor och tycks till och med ha påbörjat en översättning av Valkyrian. Wagners betydelse för Tolkiens verk och synnerhet för ”The Lord of the Rings” är dock något som alltid förtigs i den patriotiska Tolkienforskningen. Det finns tjocka böcker som behandlar den litterära bakgrunden till ”The Lord of the Rings” utan att Wagners namn ens nämns.
Det finns en anekdot som alla tolkienister känner till och som handlar om hur förbannad Tolkien lär ha blivit när den svenske översättaren Åke Ohlmarks i förordet till den första utgåvan av ”Trilogin om Härskarringen” liknar hans verk vid Wagners. ”Ringen är på visst sätt ’der Nibelungen Ring’ ”, skriver Ohlmarks. ”Båda ringarna är runda – och där upphör likheterna”, blev Tolkiens sura kommentar. Ändå är det uppenbart att Wagner betydde mycket för Tolkien: själva idén om en maktens ring är till exempel inte alls medeltida utan hämtad direkt från Wagner.
Samtidigt som Tolkien var tvungen att beundra Wagner för hans förmåga att gjuta nytt liv i de gamla germanska/nordiska berättelserna och samtidigt som han lånade motiv, idéer och gestalter från ”Der Ring des Nibelungen”, företrädde (den unge) Wagner mycket av det som Tolkien avskydde: ateism, socialism, våldromantik och sexualliberalism. Dessutom kom ju Wagner som bekant att med tiden att ses som ur-tysk och även proto-nazistisk. Den brittiske socialisten och medeltidsromantikern William Morris hade redan under 1800-talet försökt skapa en anti-wagneriansk, brittisk omdiktningen med ”Sigurd the Volsung and the Fall of the Nibelungs”. Medan Morris verk är skriven på tungt arkaiserande och svårläst prosa, valde Tolkien att i de utkast som nu har publicerats lägga sin text nära stilen och innehållet i Den poetiska Eddans hjältesagor. Mycket närmare än jag skulle ha gissat. Förmodligen kan man se hela denna stilistiska konservatism som en anti-wagneriansk pose.
Den tydligaste innovativa bryggan från ”The Legend of Sigurd and Gudrún” till ”The Lord of the Rings” är annars kristnandet av de hedniska berättelserna. Det finns forskare som menar att ”The Lord of the Rings” bör ses som en kristen historia, på liknande sätt som Lewis Narnia-böcker uppenbarligen är Evangeliet för moderna barn. Dessa forskare fokuserar som regel på de barmhärtiga och enkla hoberna – ett slags legering mellan mannen från Nasaret och den engelska småborgerliga landsortsbefolkningen. Det typiska för hoberna, vid sidan av enterna Tolkiens enda egna bidrag till fantasylitteraturens bestiarium, är kärleken till det lilla livet och ointresset för korrumperande makt. Med äventyrens gång visar de också en stor portion barmhärtighet, vilket Tolkien själv skulle ha tolkat som ett kristet drag.
Redan i de nu publicerade utkasten visar sig Sigurd, som en osannolik Proto-Frodo, sträva efter barmhärtighet och helande. Tolkiens dop av de hedniska historierna tar sig även andra uttryck: ragnarök blir Domens dag, Hel blir Helvete, tron sägs vara det viktigaste för människan och Sigurd blir Världens utvalde som dör en gång men dock aldrig dör.
För forskningen om Tolkien är kanske annars det mest intressanta med Tolkiens ”nya kväden” hur tydligt det blir att hela Midgård går tillbaka på nibelungarnas värld. Men den världen färgas också tydligt av Tolkiens egna erfarenheter och värderingar. Medan till exempel hunnerna i norröna texter inte framställs som fiender – Sigurds fäder beskrivs till och med som kungar i Hunaland – heter det i ”Gu runarkvi a en nýja” att de är ett österländskt mörkhårigt och ”mörkögt” ”troll-folk”. Vi bör dra oss till minnes att hunner var ett vanligt skällsord för tyskar i den brittiska propagandan. Tolkiens verkliga erfarenheter från världskriget blir ett led i orchernas tillkomst.
Tolkien hävdade alltid att hans fantasi var helt fri och att det bara var idioter som försökte tolka ”The Lord of the Rings” som en allegori över till exempel andra världskriget. Med ”The Legends of Sigurd and Gudrún” visar sig Tolkiens föreställning om den fritt svävande konstnären – en föreställning Tolkien inte bara odlade och omhuldade utan också fruktade som ett slags hybris eftersom konstnären blir Guds like som en världs skapare – vara en chimär.
Och väl är väl det. Vore fantasin helt fri, utan förankring i historia och nutid, skulle den, likt jätten Antaios när han lyftes av Herakles och förlorade kontakten med jorden, hans moder, vara helt kraftlös.