Men även i andra länder är det i historieböcker som nationerna och deras ”folk” blir till. Tidigare generationers offer, tragiska krig och segrande samhällsbyggen ger nationerna mening. I berättelserna förvandlas ”landet” till något mer än geografi och folkbokföring. I den bemärkelsen är politiska skapelser inte så annorlunda än människor. De blir synliga när man berättar om dem. Och att omvärdera och berätta på nytt är därför också att förändra.
Nu i dagarna kommer en ny svensk historia, och det är en stor händelse. Det ska bli åtta tjocka band, fyra tusen sidor, skrivna av ett tiotal forskare inom historia och arkeologi. Historien om Sverige ska berättas igen – på ett nytt sätt. De två första delarna kommer nu i höst och handlar om forntid och medeltid. Till våren kommer ytterligare två volymer och till hösten två till. Så går det på fram till våren 2011, då serien avslutas med en volym om tiden efter 1970.
Rejäla förändringar finns redan i de första delarna, inom områden som på djupet berör förståelsen av Sverige och det svenska. Det är inte så konstigt eftersom det är mycket länge sedan ett historieverk av det här slaget gavs ut. Senast det hände var 1966 med Bonniers ”Den svenska historien”. Så inte tu tal om att det nu är dags för något nytt.
Historien är ju inte skriven en gång för alla. Man kan inte bara ”lägga den ifrån sig”. Naturligtvis kan man välja att hålla till godo med en gammal historia i stället, byggd på 1800-talets vetande och världssyn eller på 1950-talets. Fast skrivs det ingen ny historia kan man inte ens det, för då har man bara den gamla.
Bonniers ”Den svenska historien” såldes ännu i slutet av 1990-talet. Inget annat hade tagit dess plats. Och det var väl också ett slags bottennotering i nonchalans. Vilket annat ämne skulle kunna behandlas så? Vilket förlag vågar sälja fyrtio år gamla böcker om trädgårdar eller hundar?
I 2000-talets tappning har ”Sveriges historia” också fått en annan uppläggning. Epokerna får mångdubbelt mer plats i de första delarna. Varje volym har en forskare som huvudförfattare men även andra specialister har skrivit en handfull korta temaartiklar. Uppläggningen är så omfångsrik och ambitiös att något liknande inte har getts ut många gånger tidigare. Så det är inte bara till namnet det här liknar det första riktigt stora historieverket, det som gavs ut på 1870-talet.
Det har funnits planer förut på att skapa något liknande. Men tidigare ansatser har stupat på att det saknas kulturfonder till stöd för skribenterna. Brett hållna standardverk skrivs inte på en kafferast, och därför har utgivningen inte blivit av.
Till slut tog Dick Harrisson idén, gjorde den till sitt eget projekt och ordnade uppbackning av en TV-serie med honom själv och Martin Timell som programledare. Först då vågade ett stort förlag satsa på utgivning utan stöd. Äntligen blir detta alltså av. Med Harrison som draglok kan ett helt tåg av skribenter lockas fram ur akademierna. Det är underbart. Men samtidigt beklämmande. I dag krävs alltså tv och kändisar för att yrkeshistorikerna ska få en plattform i offentligheten. Det tyder för mig på ett skrämmande hålrum i vår kulturella infrastruktur att det är på sådana villkor som grundläggande kunskap måste samlas in.
Tidsramen har varit begränsad och vissa har ryggat inför uppgiften att skriva. Men i del 1 tar professor Stig Welinder sig modigt an de första 14 000 åren. Den här delen omfattar sju gånger så lång tid som de andra tillsammans, tiden från 13 000 före Kristus till 600-talet efter Kristus. En tid när riket ”Sverige” ännu inte finns och inga sammanhållande krafter, vare sig kung eller kyrka, kan hålla ihop historien. Ett enormt geografiskt område är den enda röda tråden.
Ett nytt förhållningssätt märks redan på första sidan. Äldre historieböcker talar om en ”svensk forntid” och det verkar underförstått att Sverige är ett slags naturprodukt som fanns där redan från början. Så är det inte längre. Här börjar riksbygget först i del 2. Hur riket kom till under åren fram till 1350 till skildras av Dick Harrisson, och det var en skakig politisk process som hade kunnat sluta på flera olika sätt, förstår man.
Harrison har med åren blivit en allt mer slipad skribent. Den som uppskattat tidigare läsning om digerdöd, korståg och Birger jarl lär inte bli besviken. Här är han i berättartagen, väl hemmastadd i ett stoff som han berört i flera tidigare böcker. Och även han månar om nya perspektiv. Utförligt berättar han om ny kunskap om tiden före riksbygget. Vilka de bygder kan ha varit som fanns före Sverige. Om det väldiga Hälsingland, som omfattade hela Norrland, och om alla de många och olika små länderna i Småland.
Ett nytt perspektiv syns också i periodindelningen som avviker från den gängse. Vikingatiden är inte juvelen i kronan längre. Den utgör inte den avslutande höjdpunkten i boken om forntiden. I stället är dessa århundraden placerade som en murrig upptakt till medeltiden i början av del 2. Då blir den i stället en del av den tidigmedeltid som resten av Europa befann sig i, och det är helt rimligt. Dick Harrison berättar också om hur plundringstågen fortsatte långt efter de välkända vikingafärdernas slut. Men nu kom plundrarna hit i stället, i härjningsräder som utgick från den andra sidan Östersjön och var riktade mot den svenska kusten. Esternas vikingatåg där de brände ner Sigtuna år 1187 är välkänt, men den enstaka händelsen sätter han in ett långt större och tidigare rätt okänt sammanhang.
Om Dick Harrison skriver episkt sammanhållet och överskådligt om riksbyggets process, så har författaren till den första delen ett mycket svårare stoff att hålla ihop. Welinder undviker ordet ”Sverige”. Här handlar det inte om ett rike utan om människor som genom årtusenden bott i ett ofattbart stort område. Att ta sig igenom det till fots tar månader. Går man lika långt åt andra hållet hamnar man i Rom i stället. Så när Welinder löser upp nationen som kategori väller det i stället fram ett virrvarr av kulturer och blandningar. Arkeologisk kunskap har också vuxit enormt under de senaste trettio åren. Utgrävningarna har blivit större och fler. Väldiga ytor har undersökts inför byggandet av Öresundsbron, Arlandabanan och nya motorvägar för E 18, E 22, E 4. En ny forntid har kommit fram och den är mycket komplex.
Så den som väntat sig en konventionell redogörelse för stenålder, bronsålder och järnålder ”i Sverige” blir förbluffad. För här kommer i stället ett kalejdoskop av arkeologiska iakttagelser utan etiketter, kronologiska utvecklingskedjor eller ens namn på olika kulturer.
Det Welinder gör är egensinnigt, rent av halsbrytande, men också förståeligt. Man kan inte enkelt sammanfatta det stora forskningsgenombrott som ägt rum. Det är ett sammelsurium över 13 000 år och han beskriver det. Han har löst en omöjlig uppgift genom att göra sin egen bok. Den är full av knastertorra fakta, men också roliga detaljer gärna levererade med underskruv. Då och då möter man också enskildheter av drabbande poetisk kraft.
Här finns kapitel om barn, mat och skrift. Till att börja med tar han sig grundligt an frågan ”Vem var först?” Den rör vid vår nationella skuggsida och har länge varit central för svensk självmedvetenhet. Ända sedan man vid nattliga räder grävde upp samiska skallar på kyrkogårdar i Norrland och skickade dem till läkare i Stockholm för skallmätning. Eller gjorde omfattande rasundersökningar av ”lappar” på 1920-talet, det som senare blev blodgruppsbestämningar på 1950-talet och DNA-studier på 1990-talet. Frågan om de underliga främlingarna har som en skugga förföljt svensk självförståelse.
I det gamla historieverket finns ”lapparna” med i ett kort pliktskyldigt avsnitt i slutet av forntiden. De hör egentligen inte hemma i en svensk historia, förstår man. De är främlingar, men det är osäkert när och varifrån de kom. I alla fall kom de inte först, det betonas, även om de kom ”på ett relativt tidigt skede efter istiden”.
Vilka människor var det som tände eldar i Lappland 7.500 före Kristus? Frågan är meningslös, enligt Stig Welinder. Den underliggande undran om det var ”svenskar” eller ”samer” som först befolkade Norrland kan lämnas därhän. Nutidens etniska grupper fanns inte i en avlägsen forntid. Skillnader utkristalliserades längs vägen mellan de som levde på rörlig fot, jagade, fiskade och följde tamrenar på bete, och andra mer bofasta bönder. När boken börjar år 13 000 före Kristus bor renarna i Skåne.
Förloppet när människorna spred sig i de områden som kom fram under den avsmältande isen kan inte beskrivas som ”en invandring”. Människor rörde sig ut och in ur nya områden överallt, de kom från Nordnorska kusten, dagens Finland och södra Skandinavien i ständiga strömmar av vandringar, rörelser som aldrig stannade av.
I Welinders forntid är det alltså rörigt och han ”städar” inte, tvingar inte på materialet utvecklingslinjer. Däremot kastar han sig gärna mellan årtusenden, och kliver obehindrat mellan norr och söder. Egna hypoteser får stort utrymme, ibland på bekostnad av andras färska forskningsrön. Det kan vara svårt att hänga med. Men samtidigt fascineras man av detta lärda och vildvuxna botaniserande.
Det är en krävande bok som man kan sluka, reta sig på, överraskas av och helt enkelt inte bli riktigt klok på. Något standardverk i ordets rekorderliga och kanske tråkiga mening är det inte. Inte heller ett verk jag skulle våga använda som uppslagsbok, eftersom en del sakupplysningar tycks opålitliga. Men det är ett mycket rikt verk som är storslaget upplagt och som det tål att återkomma till och begrunda.
En viktig invändning har jag mot Welinders forntid. Allt varierar här utom en sak: Hackordningen mellan kvinnor och män. Kvinnorna är genomgående handelsvaror, arbetsjon eller passiva panter som överlämnas mellan karlar. Välkända gudinnebilder får inget utrymme. Att det bevisligen funnits nog så makthungriga drottningar i Europa påverkar inte heller tolkningen. Welinder låter flera sidor upptas av påkostade kammargravar som han menar så gott som alltid är resta över män. Men Sveriges mest fantastiska kammargrav, en kvinnograv i Tuna, Badelunda i Västmanland, föräras bara några rader. Ändå låg där tre hekto rent guld i smycken från 200-talet, i det som troligen är landets guldrikaste grav i genom alla tider. I den östra kungshögen i Gamla Uppsala har benen av osteologer tolkats som troliga rester efter en äldre kvinna, som möjligen haft sällskap av en yngling. Men kvinnan i härskargraven har försvunnit hos Welinder, ynglingen får däremot en målande beskrivning.
De två delarna är alltså mycket olika. Dick Harrison rör sig hemtamt på marker som redan har beskrivits av honom själv och andra i breda framställningar. I hans bok finns också en omfångsrik och värdefull lista av referenser för den som vill gå vidare. Welinder anger inte tillnärmelsevis lika mycket ny forskning. Han tar sig an ett forskningsgenombrott som inte riktigt har sammanfattats tidigare, och kanske är det av nödvändighet han använder en så personlig vinkel när han oförskräckt ger sig ut i ett väldigt ingenmansland.
Så den nya berättelsen om Sveriges historia börjar i ett omtumlande myller. Men i del två förvandlas den till en prydlig kartserie över rikets utbredning . Harrison beskriver hur riksmakten kommer till bygd efter bygd. Uppför borgar, tillsätter fogdar och lagmän, inför nya skattekrav och juridiska föreskrifter. Det går till lite olika på olika ställen. Kung Magnus får fjäska och ödmjuka sig för att få med norrlänningarna, men kan stöddigt tvinga Visbys rika borgare till förhandlingsbordet.
Just kartorna gissar jag blir bränsle i uppiggande trätor bland historiker fram över. För hur långt kan man tro att statsmakten nådde inom det väldiga området? Kunde det verkligen kontrolleras med enstaka borgar? Alla som levde här var inte bönder med fast adress. Många – vi får aldrig veta hur många – levde på rörlig fot som lantarbetare, kanske även av påhugg i städerna eller som jägare och nybyggare i utmarkerna. Svårfångat rörligt folk kunde finna utrymme i det väldiga riket. Så i kommande delar av Sveriges historia får vi se vad kvinnor, lösdrivare, skogsfinnar och samer får för roll – de som inte ens var med i den gamla historieboken.