Få författare har en förbundenhet till litteraturen som Joyce Carol Oates. Hon är i samma motto en litteraturens slav och litteraturens älskarinna. Hennes häpnadsväckande produktivitet har ofta kommenterats. Men Oates är inte bara en skrivande författare, hon är i lika hög grad en läsande författare och en som regelbundet redovisar sina läsefrukter i tidskrifter som New York Times och The New York Review of Books. Som litteraturprofessor vid Princeton University har hon entusiasmerat ett stort antal författar-wannabes. Jonathan Safran Foer gick mer eller mindre direkt från hennes föreläsningssal till ett förlag i New York med ”Allt är upplyst”. Och många andra ur den yngre amerikanska författargenerationen har fått sina första novellförsök utgivna i Ontario Review, en tidskrift som Oates i många år drivit tillsammans med sin tidigare make, Raymond Smith.
Oates, uppvuxen på landsbygden i norra delen av staten New York, kom i kontakt med böckernas värld när hon som åttaåring fick ”Alice i Underlandet” av sin mormor. Hon blev, har hon berättat, helt förtrollad av boken som rent fysiskt föremål för det fanns inte särskilt många böcker i det lantliga hushållet. En antologi över amerikansk litteratur blev hennes sällskap genom de tidigaste skolåren. Här blev hon för första gången bekant med namn som senare fått stor betydelse för hennes utveckling som författare, Nathaniel Hawthorne, Herman Melville, Henry David Thoreau, Edgar Allen Poe, Samuel Clemens med flera.
Oates är en genuint amerikansk författare, även om hennes bokliga bildning inte håller sig inom hemlandets gränser. I en tidig essäsamling, ”New Heaven, New Earth” har Oates angett en möjlig litterär kanon. Den toppas av D H Lawrence, inte bara för hans vitalism och ”galna öppenhet för det okända” utan kanske mer för hans poetiska kvaliteter. Hon ser honom som likvärdig William Butler Yeats men med en mer sympatisk framtoning. ”Lawrence tycks skriva, ständigt skriva utifrån brådstörtade själsliga impulser som är omöjliga att styra och som han vägrar att inordna i något som kan kallas ’perfektion’; han skulle håna den spekulativa tanke som kunde inge ett hopp om perfektion vare sig det gäller livet eller konsten – han är för upptagen av skönheten i det naturliga flödet.”
Framträdande källor till inspiration är också Henry James och Virginia Woolf som hon behandlar i essän ”The Art of Relationship”. Framför allt har James hållit Joyce Carol Oates sällskap genom åren och hon har gång på gång framhållit hans närmast genomskinliga ”Jamesian style” av utsökt kalibrerad och outtröttligt kontemplativ berättarkonst. I en kommentar till James metaroman ”The Middle Years” om en författares vedermödor lånar hon huvudpersonens röst: ”Vi arbetar i mörkret – vi gör vad vi kan – vi ger av vad vi har. Vårt tvivel är vår lidelse, och vår lidelse är vår uppgift. Vad övrigt är är konstens dårskap.”
Men den författare som hon känt störst affinitet med är William Faulkner. På liknande sätt som han har Oates också inmutat sitt poetiska landskap med stora likheter med hennes födelsetrakt, Eden County, vistelseort inte bara för den mäktiga familjen kring godset Bellefleur i romanen med samma namn utan också för en mängd romangestalter som velat mantalsskriva sig i författarinnans hembygd.
Oates passionerade förhållande till litteraturen har knappast kommit till ett mer fantasifullt uttryck än i novellsamlingen ”Wild Nights” från 2008, där hon suggererar fram fem amerikanska författares sista tid i livet. Titeln är hämtad från en dikt av Emily Dickinson, och Dickinson är en av de avbildade, vid sidan av Edgar Allan Poe, Samuel Clemens (alias Mark Twain), Henry James och Ernest Hemingway.
Nu, i ”Wild Nights”, skänker hon Henry James en passionerad men platonisk kärleksupplevelse med en ung soldat när hon placerar författaren som volontär på ett militärsjukhus i första världskrigets London. I pauserna till arbetet som latrintömmare ägnar sig James åt högläsning som tröst och terapi för de blinda och lemlästade i sjukhussängarna innan andra instinkter än enbart vårdande får honom att erbjuda sitt gästrum och sitt skrivbord åt den åtrådde. Novellen om Mark Twain snuddar också vid förbjudna begär när den åldrande författaren öppnar en hemlig brevklubb för unga flickor (inte äldre än femton år!) och lockar med operabesök och lukulliska utsvävningar på New Yorks konditorier.
Ett novellfragment ur Poes efterlämnade skrifter har inspirerat till novellen ”The Lighthouse” där Oates placerar författaren som fyrvaktare på en enslig klippö utanför Chiles kust. Här för Poe eremitliv med en trogen hund som enda sällskap och som när proviantleveransen dröjer tvingas att dela på den magra kost av infångade krabbor som erbjuds. Den 7 oktober 1849 anges som Poes ankomstdatum till ön. Och den biografikunnige kan konstatera att detta också är författarens dödsdag.
Oates fantasi tillåter sig inga begränsningar i denna märkliga samling berättelser. Emily Dickinson utsätts för en än mer bisarr behandling där hon saluförs på nätet som porträttlik replikant bland andra celebriteter inom konst och idrott. Det är i en nära framtid när ett burget medelklasspar beställer hem sin Emily, sin EDickinsonRepliLuxe, en något mindre modell av den berömda författarinnan. Hustrun försöker briljera med litterära frågor medan mannen visar ett mer köttsligt intresse för gästen. Men Emily avvisar dem båda för att ägna sig åt vad den medföljande bruksanvisningen anger som hennes sysslor – städning, trädgårdsskötsel och annat som kan skapa trivsel i hemmet. Sedan låser hon om sig, och även om det svaga raspet när fjäderpennan rör sig över papperet kan förnimmas bakom den stängda dörren förblir hennes skrivarmödor förborgade för hennes värdpar.
I den mest naturalistiska novellen frammanas Hemingways sista dag i livet. ”Morgnar när arbetet inte infinner sig är långa morgnar”, låter Oates författaren reflektera medan han laddar sitt gevär. Mörka, paranoida tankar ledsagar Hemingway när han barfota söker sig ner mot stranden där de omgivande sandbankarna ger gångstråket en karaktär av skyttegrav där ”hans förflutna spränger förbi honom likt rasande vilddjur”. Det är en briljant studie i den självhatets förtvivlan som författarens skrivkramp har gett upphov till. Oates har inte bara funnit det adekvata tonläget för författarens inre röst. Här finns samma märkliga förbundenhet och identifikation med dramats huvudperson som i så hög grad genomsyrade hennes porträtt av Marilyn Monroe i ”Blonde”.
”Det sannaste livet måste alltid förbli fördolt.” Den tanken utgör en skärningspunkt i Oates Hemingwaymemorium ”Papa at Ketchum, 1961” och med den lojaliserar hon sig med sin protagonist. Ty, alla dagboksanteckningar, alla litterära bekännelser till trots är Joyce Carol Oates en obekant och bara till namnet lik författarinnan ”Joyce Carol Oates”. ”’JCO’ är inte en person, inte ens en personlighet, utan en process som har resulterat i en rad skrifter. En del av texten finns bevarad i mitt (vårt) minne, men mycket har blekts bort, som boksidor som har legat för länge i solen”, har Joyce Carol skrivit i en essä om sitt kluvna jag.
Och i sin dagbok skriver hon i början av 1976 om behovet av att låta allt det som är viktigt i ens liv kanaliseras genom konsten. ”Livet kan vara ganska lekfullt, på alla sätt slumpartat. Det bör vara som livet är – ingenting annat! Konsten måste man däremot ta på allvar. Konstnärens innersta natur – vare sig den är lättsam eller problematisk – bör inte ha mycket med själva konsten att göra. ’Joyce Smith’: det handlar om att leva med så stort välbehag som möjligt. ’Joyce Carol Oates’: det handlar om att finnas i och genom och på grund av böckerna. Det finns ingen anledning till att ’Joyce Smith’ på något sätt ska känna sig förpliktigad gentemot ’Joyce Carol Oates’ – att vara ’intellektuell’ eller ’mystisk’ eller ’konstnärlig’. Ens liv är ens egen sak…”