Identitetskris

När ångfartyget ”Konstantin” lämnade Stockholms hamn den 3 juli 1873 fanns några unga läkare och vetenskapsmän ombord. De var på väg ut på sitt livs äventyr och destinationen var Helsingfors. I spetsen för expeditionen stod Gustaf Retzius, snart professor på Karolinska institutet, och son till den legendariske läkaren Anders Retzius som vunnit internationell ryktbarhet för sin forskning på människoraser.

Sällskapet stannade först till i Helsingfors för att studera kranier vid stadens anatomiska museum, innan de fortsatte ut på landet med skallmätningsutrustning och kamera i packningen. De var på jakt efter typiska utseenden, målet var att hitta belägg för ”en ras” bland den finska befolkningen. Den nya ­forskningsmetod de ville pröva gick ut på att jämföra döda forn­finnars kranieform med levande männi­skors, och att i ”bygder där blandningen minst kan hafva ägt rum, uppspåra de ursprungliga typerna”. De flesta de mötte var blyga och ville ogärna ställa sig framför kameran, men några blev riktiga fullträffar. En man med ringar i båda öronen passade väl som ”den typiske finnen”, tavast­länningen, som de beskrev med ord som ”trög och långsam, ograciös och klumpig i sina kroppsrörelser, i alla hänseenden högeligen konservativ”.

Beskrivningen av tavastlänningarnas karaktär är ännu längre, och den finns i en väldig bok som Gustaf Retzius gav ut efter resan år 1878, och som har en märklig titel: ”Finska kranier”. Det största utrymmet i boken ägnas inte åt levande finnar utan åt fornkranier avbildade på stora bilder. ”Själva hjärnskålen är den väsentligaste delen av kraniet, ty den omsluter hjärnan, själens organ”, som Gustaf Retzius uttryckte saken.

Men även om planscherna i boken visade skallformer så var själva texten en hängiven skildring av kulturen, av finska runosånger, kantelespel, näverskor och bastubad. Att det hela hängde ihop på något sätt – skallens form och dess innehåll – tycks ha varit den underliggande tanken.

I en brun kartong i arkivet på Nordiska museet finns några av Gustaf Retzius fotografier från resan kvar. ”Folktyper vol. 1” står det på lådan, och personerna på bilderna tittar med stort allvar på fotografen. Någon av dem ler men mångas blickar är fyllda av trots eller undran som vore de förbryllade över mötet med de svenska läkarna som inte bara ville registrera och fotografera varje person utan dessutom klä av en och göra mätningar på 54 ställen på kroppen, varav 28 bara på huvudet.

Svensk rasforskning är ett rätt bortglömt kapitel, trots att det en gång var en stor vetenskaplig tradition som räknade sina anor tillbaka till Linné. I efterhand har den ofta gjorts osynlig – eller mer oskyldig än den var. Så sent som 2007 gav till exempel det medicinhistoriska Hagströmer­biblioteket vid Karolinska institutet ut en ny biografi om Gustaf Retzius. Det är en hyllningsskrift som lyfter fram att han nominerades till Nobelpriset inte mindre än 23 gånger och var en central gestalt inom svensk vetenskap i över 40 år. Han satt i både Vetenskapsakademien och Svenska Akademien, och var dessutom en av landets rikaste, och under en tid ägare och chefredaktör för tidningen Aftonbladet. Med all rätt uppmärksammas hans banbrytande insatser för att förstå nervsystemet och hörselorganet. Men ett annat forskningsspår som följde honom genom livet var skallmätningen, och den framställs här som okontroversiell, som om den bara handlade om oförargliga fysiska beskrivningar.

I själva verket fanns funderingar om rasers själsegenskaper och kvaliteter där såväl under hans finska resa i ungdomen som när han som 67-åring höll en prestigefull föreläsning på Royal Academy i London år 1909. Då talade han om skillnaden mellan ”kortskallar” och ”långskallar” som att ”the merits and the demerits of the two branches are easily recognisable”, och sade att han såg med visst hopp mot framtiden. Detta forskningsområde där han själv gjort grundläggande insatser skulle stater kunna ha mycket nytta av, för att förbättra raserna eller åtminstone förhindra degeneration. Ett yttrande som naturligtvis hade en annan klang långt innan Hitler och nazismen hade visat vartåt det kunde bära.

I en intressant essä i samlingen ”Europas gränser. Essäer om europeisk identitet” har idéhistorikern Sten Högnäs beskrivit den vidare idéram som den här sortens rasforskning ingick i. 1800-talet var den tid då kolonialherrar och imperiebyggare i Europa hade världen för sina fötter, och man ville gärna beskriva äkta européer och dra gränser mot andra folk.

Men det behövdes ett modernt sätt att definiera sig själv, något vetenskapligt. Just språkforskningen kunde tillhandahålla en sådan definition, men identiteten ”européer” fick då en delvis ny innebörd. Språkforskarna hade nämligen upptäckt att så gott som alla europeiska språk var släkt och man kallade språken ”indoeuropeiska” eftersom även persiska och sanskrit i Indien ingick i samma språkfamilj. Europa kunde nu beskrivas som befolkat av ättlingar till en enda stor mänsklig familj, men där vissa inte var med. Judarna hörde inte hit, det avslöjade deras språkliga släktskap med arabiska. Finnar och lappar var av samma skäl en sorts asiater, så kallade mongoler.

Germanska språk blev i tanken till germaner och finska språket blev till finnar. Och eftersom språken inte var släkt så kunde människorna inte heller vara det, antog man. Även om de delat samma rike i sex hundra år eller mer. Indelningen mellan språken blev en indelning mellan folk, och redan i början av 1800-talet spreds den vidare till historieämnet, arkeologin och den fysiska antropologin. Slutsatsen blev att det i norra Europa levde människor som var de allra djupaste främlingar. De hade en lång gemensam historia och levde sida vid sida men var på intet sätt släkt. Finnarna hade funnits där så länge någon kunde minnas, men det spelade ingen roll. Vetenskapen hade ändå bevisat att de inte hörde hit.

Åren 1897–98 vidareutvecklade Gustaf Retzius sin metod från den finska resan i en tusenfalt större kartläggning av svenskarna. Statistik samlades in från 45 000 värnpliktiga, som undersöktes i samband med att de mönstrade, och ur detta material drog professorn en betryggande slutsats. ”Svenskarne utgöra än i dag i antropologiskt hänseende ett märkvärdigt homogent folk.” Ja, han vågade till och med påstå att Sverige var det renaste av alla germansktalande länder. Samtidigt som han stolt slog fast att inga lika stora och banbrytande mätningsprojekt hade gjorts på annat håll. Summa summarum hade alltså finnarna blivit uppblandade med svenskt blod. Men svenskarna hade förblivit så opåverkade att de ännu var de mest rasrena germanerna i världen.

I år har ett ”märkesår” invigts för finsk-svenska relationer, det handlar om 200-årsminnet av år 1809 då Sverige skildes från Finland. Målet sägs vara att stävja historielöshet och glömska, så det borde vara ett tillfälle att uppmärksamma även de rasläror som inramade rätt mycket av svenskars och finnars gemensamma historia. För samtidigt som Sverigebilden omvandlades till att handla om ett litet, fredsälskande land som var helgjutet etniskt homogent började finnarna inom svensk vetenskap och kulturhistoria att beskrivas som främlingar. Och den smärtsamma politiska gräns som kluvit riket mitt itu år 1809 blev snart allmänt accepterad som både urtida och biologisk.

Att det fick historisk betydelse och kännbara konsekvenser för människor med finsk bakgrund i Sverige behöver man inte tvivla på. På invigningsdagen för firandet påminde Maria Wetterstrand i en debattartikel om det effektiva, politiskt sanktionerade arbetet för att utplåna finskan här under första delen av 1900-talet. Hur det rådde direkt fientlighet mot det finska språket i statliga skolor där barnen förbjöds att tala något annat än svenska. Och att det dröjde ända till 1970-talet innan en nationell politik infördes som respekterade barnens modersmål.

Sverige har numera, sent omsider, ratificerat den europeiska konventionen om skydd för nationella minoriteter. Först efter år 2000 har romers, judars, samers, sverigefinnars och tornedalsfinnars rättigheter blivit ett tydligt politikområde och deras språk har blivit erkända som nationella minoritetsspråk. Flera nya lagar är på väg som ska stärka minoriteternas ställning.

Sett i historiens ljus är det kanske inte så kons­tigt att arvet efter rasforskningen levde kvar rätt länge. Sverige hade i 1900-talets början vunnit internationell ryktbarhet i denna vetenskapsgren. Ett par år efter Gustaf Retzius död, år 1921, fick landet ett statligt institut för rasbiologi. Det var det första i sitt slag i världen och dess huvuduppgift blev stort upplagda rasundersökningar i föregångarens anda.

Kärnan i uppdraget handlade om att rädda de unikt rasrena svenskarna. Genom folkupplysning i bilderböcker och på utställningar fick svenskarna lära sig att känna igen det som var äkta svenskt till skillnad från rasblandat ”folkmaterial”. Institutet riktade sitt budskap till var och en: Gör vad du kan för ditt land, se till att nästa generation svenskar förblir lika svensk som den nuvarande.

I snart sagt varje studieförbund ordnades föreläsningskvällar i rasbiologi på 1920- och början av 1930-talet. Institutet tog fram ett läromedel med många bilder, ”Svensk raskunskap”, som såldes med rabatt till skolorna. Ja, det skänktes bort gratis till de arbetsstugor i Norrbotten där de allra fattigaste barnen fanns. Långt in på 1950-talet skulle alla barn i Sverige i skolämnet medborgarkunskap få lära sig att ”vårt folk” var av en sällsynt ren och homogen germansk folkstam. Ännu på 1970-talet under min egen skoltid i Stockholm var danska och norska de enda nordiska språk jag någonsin fick höra eller läsa.

Arvet efter rasbiologin blev nog mest inflytelserikt inom de yrkesutbildningar där den ingick i kursplanen. En kader av läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och lärare fick träning i att tänka i skillnader mellan folk och folk. Blivande myndighetspersoner inom polis och domstolar, i skola och sjukvård skolades på det sättet inför sin kommande yrkesutövning och det lämnade nog ett långt eko, som kan anas till exempel i steriliseringsutredningar på 1950- och 1960-­talen. Föreläsningar i rasbiologi hölls då ännu vid universitetet i Uppsala och kursen ingick i läkarutbildningen. En excentrisk docent, Bertil Lundman, var lärare och i hans lärobok om ”Nutidens människoraser” finns en beskrivning av finnar som ”inbundna och grubblande, envisa, ja, tjuriga, över huvud människor med föga livsglädje och gemyt”. På Historiska museet i Stockholm stod ännu en monter kvar i stenålderssalen med forntida kranier uppmärkta som finnar, lappar och svenskar.

År 2000 förändrades läroplanen för grundskolan, där har nu skrivits in att alla barn i Sverige måste få lära sig något om de nationella minoriteternas kultur, religion och historia. I praktiken saknas dock ofta detta fortfarande i svenska läroböcker, vilket Europarådet också kritiserat. Märkesåret borde vara ett tillfälle att komma i kapp, och att diskutera även sådant som man som svensk kanske inte är så stolt över. Det är ju så vi förväntar oss att andra länder ska hantera mörka kapitel i sitt förflutna. Historien om rasforskningen är intressant och den förtjänar bättre än att gömmas undan. Sedd i ljuset av Sverigedemokraternas framgångar är den just nu mer brännande aktuell än någonsin.