Jag kan inte glömma den där barnläkaren i Norrköping. Han biter sig fast i mitt minne, sitter där som en fästing och skapar en liten irriterande svullnad.
Skulle jag kunna beskriva honom som ond?
Ja, det skulle jag. Det har jag faktiskt redan gjort. Det handlar ju om en läkare som rådde alla föräldrar till barn med minsta fysiska handikapp att lämna bort sin unge och skaffa sig en ny. Barn med handikapp var ju idioter och idioter hade det bäst på institution. Det visste man ju. Det visste alla.
Den där läkaren hade det ganska lugnt och skönt ända tills det en dag i slutet av 60-talet dök upp en journalistpraktikant vid namn Göran Rosenberg på en av tidningarna i stan. Han skrev en artikel om läkarens rutinmässiga rådgivning och knappt hade tidningen hunnit ur pressarna förrän alla telefonlinjer till tidningen var blockerade. Familj efter familj ville berätta om vad de och deras barn utsatts för. Till slut blev vittnesbörden så många att läkaren kände sig tvingad att ge en kommentar. Jag var den som fick ta emot den och jag fick hålla hårt i luren för att inte blåsas bort av hans vrede. Inte för att han kunde begripa varför han skulle behöva utsättas för påhopp av fullkomligt okunniga och illvilliga journalister, folk som inte hade den ringaste medicinska kunskap och inga begrepp om någonting, men det var minsann typiskt för dagens samhällsklimat, vem som helst kunde ju i dessa nivelleringens dagar plötsligt kalla sig expert!
”Grunewald och de andra må inbilla sig att varenda idiot kan bli professor”, skrek han till slut. ”Men jag vet att så enkelt är det inte!”
Fyrtio år senare minns jag det där samtalet alldeles glasklart. Och frågan kvarstår: var den där läkaren verkligen ond?
Det är lätt att svara ett indignerat ja på den frågan. Hör bara! Vilken vedervärdig människosyn! Men det är inte är lika lätt att hålla fast vid den tolkningen om man tvingar sig att tänka efter. Kanske var den där läkaren bara djupt präglad av sin tid. Under sin utbildning hade han säkert fått lära sig det som under 1900-talets första hälft var högsta sanning, nämligen att förståndshandikapp var ett ärftligt och statiskt tillstånd och att läkarens första plikt var att skydda föräldrarna och samhället mot den belastning som ett utvecklingsstört barn utgjorde. Kanske var han dessutom, likt de flesta av oss, en person som litade på sina lärare och aldrig hade lärt sig att tänka själv.
Men någon gång händer det ju faktiskt att det dyker upp en person som i all stillsamhet har lärt sig att tänka själv och ibland händer det dessutom att en sådan person kan få en hel nation att inse poängen med de nya tankarna. Och då riskerar den som hänger fast vid det gamla att drabbas av en stor och vanmäktig vrede, vilket i sin tur – om man tolkar det välvilligt – bara är ett sätt att slippa den skuld, skam och sorg som lurar där under.
Och det var vad som hade hänt på 60-talet. Karl Grunewald, barnläkare och barnpsykiatrer, hade i början av årtiondet blivit utsedd till överinspektör vid Medicinalstyrelsen. Han var alldeles uppenbart en person som kunde tänka själv. Han vände helt enkelt på perspektivet. Nu var det inte i första hand föräldrarna och samhället som behövde skyddas mot de utvecklingsstörda. Det var de utvecklingsstörda som behövde skyddas från samhället. Och det behövdes sannerligen, för ingen grupp i Sverige hade det så illa som de, där de satt på sina anstalter, övergivna inte bara av läkarkåren och politikerna utan också i allt för många fall av sina föräldrar.
Nu har Karl Grunewald skrivit en nästan 500 sidor lång bok om de utvecklingsstördas historia: Från idiot till medborgare. Det är till stora delar en mycket dyster läsning.
I Sverige går de utvecklingsstördas historia parallellt med industrisamhällets historia. Först i mitten på 1800-talet dök det upp läkare som ansåg att man skulle kunna ”förvandla dem från oduglige och blott tärande medlemmar, till verksamme och närande”. Inte för att det blev så mycket av den saken. Tvärtom var plötsligt alla överens om att sinnesslöhet var ett tillstånd som inte gick att påverka och därför förklarade riksdagen att det skulle bli alldeles för dyrt att ta hand om alla sinnesslöa på hospital, följaktligen tillhölls läkarkåren att bara ta in dem som kunde vara en fara för den allmänna säkerheten. De andra fick familjerna själva ta hand om. Först 1866 öppnades den första anstalten för enbart idiotiska barn. Det var en liten privat, inrättning med bara 30 intagna och 17 tjänare. Som en liten verkstad, skulle man kunna säga, till skillnad från de jättelika fabriker som skulle komma några årtionden senare.
Under 1900-talets första årtionden började den politiska diskussionen om de sinnesslöa få ett starkt inslag av rasbiologi. Moralpanik utbröt. Sociologen R B Cattell i England var en av dem som ansåg sig kunna bevisa den degeneration som väntade. Han inventerade antalet barn i fattiga familjer och fann att de var många, varav åtskilliga var sinnesslöa, medan samma inventering i överklassen visade på få barn och få sinnesslöa. Med hjälp av komplicerad matematik kom han fram till att hälften av medborgarna i England inom 300 år skulle vara sinnesslöa. Det föll honom aldrig in att fattigdom och okunnighet i sig kunde hindra barnens utveckling.
Den typen av matematik låg också till grund för alla de varningsrop som skallade från den svenska riksdagens talarstol under 20-talet. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén var den som skrek högst och som till slut fick igenom den svenska lagen om sterilisering. Det var ingen självklarhet att mindervärdiga människor, lågtstående varelser, vanskapta idioter, imbecilla och sinnesslöa (vilket var de termer man använde) skulle ha rätt att fortplanta sig. Det var inte heller självklart att de skulle tillfrågas om de ville låta sterilisera sig. De hade ju ingen egen vilja.
Det är kanske inte så underligt att allmänhetens attityder förändrades under dessa år. Nu uppfattades de utvecklingsstörda plötsligt som farliga och skadliga för sin omgivning. De skulle in på anstalt och det var läkarna som hade till uppgift att se till att mödrarna gav upp sin ”missriktade moderskärlek” och såg till att barnen kom i väg.
Så började de jättelika anstalternas tid. Carlslund. Värnhem. Bodaborgs vårdanstalt. Johannesbergs vårdanstalt. Vipeholm. Där kläddes alla intagna i likadana kläder, klipptes i samma frisyrer och vårdades med militär disciplin på sina håll och på löpande band på andra håll. Där fanns inga eller mycket få leksaker och där bedrevs ingen undervisning, dit kom sällan några föräldrar och anhöriga på besök och aldrig någonsin någon annan.
Det intressanta är att också medicinstudenterna skyddades från denna verklighet under sin utbildning. De satte i allmänhet aldrig sin fot på någon anstalt för utvecklingsstörda, förmodligen för att de inte aldrig någonsin skulle svaja i sin uppfattning om att ett liv på anstalt var det enda rimliga och rätta. En av dessa anstalter var Vipeholm i Lund, en institution som för evigt gått till den svenska historien på grund av den så kallad Vipeholmsstudien, som innebar att man under fyra år matade ett antal intagna med kola för att se om de händelsevis skulle få karies. (Gissa hur det gick?) Däremot är det inte lika känt att man på Anatomicum i Lund hade en bassäng i källaren, där det flöt döda ”vipeholmare”, som unga medicinare fick obducera. Efteråt kom en del av dem att begravas på Norra kyrkogården. På den stora gemensamma stenen står det: Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935–1965. Var resan stormig huru skön är hamnen.
Det är Sveriges största massgrav. Den rymmer 560 personer från hela Sverige, vars anhöriga inte hade råd eller helt enkelt inte ville hämta hem dem sedan de avlidit. De hade levt hela sina liv på Vipeholm. Och allt detta därför att det fortfarande långt in i mitten på 1900-talet ansågs som en skam att ha fått ett utvecklingsstört barn och för att en oändlig massa läkare hade fått lära sig att inte tänka själv.
Karl Grunewald ändrade på den saken och räddade oss därmed från oss själva.