Italien har på senare tid kraftigt stramat åt sin invandringspolitik och infört kännbara straff för invandrare som vistas på italiensk mark utan uppehållstillstånd och utan identitetshandlingar. Italien är också ett av de högt utvecklade EU-länder där svartarbete är som allra mest utbrett och där framför allt papperslösa, illegala, invandrare står till tjänst som svart arbetskraft.
Så ser det ut. Men är detta två helt separata fenomen eller finns det någon form av samband dem emellan?
En av förtjänsterna med Marco Rovellis nya bok ”Servi” (Slavar) är att den kastar nytt ljus över den frågeställningen. Författaren riktar strålkastarljuset mot just de sektorer av det italienska näringslivet där svartarbete är som mest förekommande: jordbruket, olika servicenäringar samt byggbranschen. Dessa näringar, och framför allt de riktigt små företagen i respektive bransch, mikroföretagen, har nämligen — delvis som en följd av den globala konkurrensen — ett skriande behov av arbetare som nöjer sig med svältlöner, accepterar att arbeta utan några som helst kontrakt och tillerkända rättigheter och som aldrig protesterar ifall lönen ibland uteblir eller arbetsmiljön är livsfarlig och hälsovådlig.
Ofta sägs det att den inhemska arbetskraften i utvecklade industriländer som Italien blivit för ”bekväm” för att utföra vissa arbetsuppgifter. Men det är inte sant. Det är inte där skon klämmer. Däremot är det få italienska medborgare som accepterar de slavliknande villkor som de illegala invandrarna, på grund av sin osäkra situation, är så illa tvungna att acceptera. Alternativet för dessa presumtiva slavar är att ådömas höga böter, sättas i fängsligt förvar i speciella läger för att sedan kastas ut ur landet, tillbaka till den fattigdom och/eller det förtryck som de en gång flydde från. Och i den situationen väljer de flesta, trots allt, slavarbete framför böter, fängelse och utvisning.
Marco Rovelli — som också undervisar i historia och filosofi och dessutom gjort sig känd som sångare och låtskrivare, tidigare i gruppen Les Anarchistes, nu som solist — vänder alltså på perspektivet och visar att främlingsfientligheten och den allt hårdare politiken mot invandrare ”producerar” just den arbetskraft som vissa delar av det italienska näringslivet ropar efter. Och att boken heter ”Servi” är verkligen ingen överdrift, för det är så uppenbart ett utnyttjande av människor, utan någon som helst möjlighet att säga nej som det här rör sig om.
Marco Rovelli har tidigare skrivit en bok om de fångläger vari de papperslösa flyktingarna vistas innan de förpassas ut ur landet. Den heter ”Lager italiani” (Italienska koncentrationsläger) och utkom 2006. En annan av hans böcker, ”Lavorare uccide” (Arbete som dödar), från 2008, handlar om de anmärkningsvärt många dödsfallen på arbetsplatserna i Italien och där de flesta, föga förvånande, sker inom den svarta, irreguljära, sektorn.
Både i dessa böcker och i den nya, som har undertiteln ”Il paese sommerso dei clandestini al lavoro” (De illegala invandrarna som arbetskraft i den svarta ekonomin), är Rovellis ambition att ge de människor som annars bara framträder som anonyma siffror i statistiken eller nyhetstelegrammen ett ansikte och en röst. Han lyfter fram de enskilda individerna, låter dem berätta om sin situation och sin bakgrund, gör deras erfarenheter och lidanden så påtagliga att man som läsare aldrig mer kan glömma bort att det är människor, med individuella öden och personligheter, som drabbas när våra regeringar skärper invandringspolitiken och upphäver möjligheten att över huvud taget ansöka om asyl.
Rovellis bok är, kan man säga, ett enda långt reportage, från grönsaks- och fruktodlingarna i Syditalien till den sjudande byggverksamheten i Milanotrakten, ett reportage som skildrar hur svårt, eller rentav omöjligt, det är att komma åt de ansvariga för slavdriften och svartarbetet när verksamheten, som i Italien, ofta bedrivs i form av en lång kedja av upphandlingar och entreprenader där den organiserade brottsligheten (maffian, camorran, ’ndranghetan) utgör en självklar och integrerad del av systemet.
Jag har här använt mig av begreppen ”illegala” eller ”papperslösa” invandrare. Men jag skulle egentligen vilja använda det italienska ordet ”clandestini” (som betyder ”hemliga” och ”dolda”), kanske rentav försvenskat till ”klandestiner”. Rovelli hävdar i sin bok att detta är ett mycket bättre ord, av det skälet att det tar fasta på dessa människors livssituation och inte på hur de länder dit de söker sig betraktar dem. Genom att betona klandestinernas ”människoskap” visar man därmed hur omänskligt det är att förneka dem mänskliga rättigheter.
Alltså: klandestinerna, de osynliga, skuggmänniskorna, de som alltid måste vara försiktiga och uppträda så att de inte blir avslöjade eller angivna, de som inte kan vända sig till myndigheterna när de har problem eller är i nöd. Men som samtidigt är så viktiga för det italienska samhället och den italienska ekonomin att det skulle få rent katastrofala följder om samtliga kastades ut, på en och samma gång.
Om inte klandestinerna fanns skulle, skriver Rovelli, apelsinerna sitta kvar på träden och inga italienare ha italienska tomater på tallriken. För att nu inte tala om åldringsvården, där svartarbetande s k ”badanti” (ofta klandestiner från östeuropeiska länder, i många fall med akademisk examen) utför det arbete som i Sverige utförs av reguljär hemtjänstpersonal i offentlig eller privat regi.
När den italienska regeringen i somras skärpte politiken gentemot klandestinerna blev reaktionerna, även från Lega Nord-anhängare, så starka vad gäller dessa ”badanti” att man blev tvungen att göra undantag för dem. Utan ”badanti” skulle nämligen även rasisternas och invandrarhatarnas gamla föräldrar få tillbringa sina sista år och dagar ensamma, utan omvårdnad och sällskap. Därför erbjöds dessa svartarbetare, till största delen kvinnor, möjlighet att mot en avgift registrera sig som vit arbetskraft.
Rovelli drar sig inte för att även ta upp den känsliga frågan om invandrares brottslighet. Invandrarnas vara eller icke vara i Italien diskuteras ju så gott som alltid som ett säkerhetsproblem. Och han visar då, med stöd i statistik, att invandrare med uppehållstillstånd inte begår fler brott än infödda italienare. Däremot är utlänningar generellt sett kraftigt överrepresenterade i de italienska fängelserna, men det handlar då om just klandestiner, invandrare utan tillstånd att vistas i landet.
Och Rovellis slutsats blir att det enklaste sättet att komma till rätta med denna brottslighet är att göra irreguljära invandrare reguljära. De som integrerats i samhället och nu lever och arbetar där legalt har nämligen dessförinnan ofta själva varit klandestiner. Och många av dem som nu lever som sådana har tidigare haft uppehållstillstånd men inte fått det förnyat. Den eventuella brottsbenägenheten finns alltså inte att söka i invandrarnas ”natur” eller ”kultur” utan har med deras omöjliga situation i Festung Europa att göra. Och varför då inte lika gärna öppna dörrarna för dem, när vi ändå behöver dem och dessutom redan utnyttjar dem?
Marco Rovellis ”Servi” är en viktig och nödvändig bok, såsom förhållandena i världen ser ut i dag ett välskrivet och seriöst reportage med nya tankeväckande perspektiv. När man läst hans bok bör man kanske också ta och lyssna på hans nya skiva ”Marco Rovelli libertaria”. Själv har jag hittills bara hört sången ”Il campo”, men den gav definitivt mersmak.
Roberto Saviano och Fabrizio Gatti är alltså inte de enda samhällskritiska författare i Italien just nu som låter tala om sig. Till dem sällar sig också Marco Rovelli, med den äran.
Kanske är det dags för något svenskt förlag att upptäcka även hans författarskap?