Är journalister också människor? Man behöver knappt öppna munnen för att ge det självklara svaret, men om man ändå gör det inser man snart att ens ”ja” har rätt omfattande konsekvenser. Om journalister är människor, hur kan man då vara säker på att de berättar sanningen? Människor är inte som fåglar, vilkas ögon tillåter dem att se runt hela horisonten. Människor har ett begränsat synfält, och därför berättar de alltid sina historier utifrån en bestämd vinkel.
Det är mänskligt inte bara att fela. Det är också mänskligt att vara svag, opportunistisk, behagsjuk och att söka bekräftelse, och därför att öppna munnen helst för att tala i egen sak eller till fördel för dem som kan vara till nytta för en själv. Likafullt ställer vi utan vidare krav på journalisten att han ska vara objektiv och menar att han svikit om hans mänsklighet med alla dess begränsningar lyser igenom, som om det vore möjligt för honom att låsa in sin subjektivitet i ett reservat och kasta bort nyckeln.
Journalisten ska vara identisk med den information han vidarebefordrar. Det finns institutioner som garanterar sådant. Tidningen, radio- eller tv-stationen står för att de journalister de anställt berättar sanningen. De skriver i institutionens namn. Deras eget är bara ett tillfälligt bihang, för i princip är informationen så obefläckad av deras personlighet att de när som helst kan bytas ut och ersättas av andra journalister som avlagt samma ed. Institutionen har nyckeln till journalisternas inre reservat, och det är bara i personalmatsalen eller på fritiden han tillåts yla mot månen.
Vad händer då om det är institutionen som förlorar sin trovärdighet och ylar mot månen? Två gånger under de senaste tjugo åren har det hänt den amerikanska pressen, och båda gångerna har det varit ett krig i Persiska viken som fått den att ge upp varje sanningskrav för att i stället delta i patriotismens ylande.
Men på det har det också kommit svar, och det är intressanta svar. De har givits av journalister som går sina egna, oberoende vägar, och som där återfunnit nyckeln till sina inre reservat. Och inte enbart i USA, utan också i Ryssland och Italien. Resultatet av deras undersökningar har oftast offentliggjorts i bokform, och journalisternas personlighet har där varit en oundgänglig del av framställningen.
Lägger man de miljoner ton tidningspapper som dagligen publiceras över hela världen i den ena vågskålen och de här böckerna i den andra, kommer man att göra den förbluffande upptäckten att det är tidningarna som befinns vara för lätta. Det är dessa individuella journalister med sina helt olika röster som både samtid och framtid måste gå till för att lära känna verkligheten. Några av journalisterna arbetade samtidigt för stora, väletablerade tidningar. Men det var i böckerna de fann en fristad för sanningen.
George Packers bok om invasionen i Irak, ”The Assassins’ Gate”, är en av de första som gavs ut om kriget. Den berättar två historier samtidigt. Den ena handlar om det katastrofala resultatet av ett illa genomtänkt försök att förvandla en orientalisk diktatur till en västlig demokrati från en dag till en annan. Den andra påminner om den franske författaren Gustave Flauberts roman ”Hjärtats fostran”, där en ung man förlorar sina illusioner i konfrontation med tidens härskande idéer.
Packer ger till att börja med en grundlig beskrivning av de tankar och förhoppningar som låg bakom invasionen, och långsamt går det upp för läsaren att Packer själv hör till dem som stöder den. Han reser till Irak för att pröva sina egna högtflygande idéer på verkligheten och blir ögonvittne till en katastrof som långsamt utvecklar sig när ett helt land förvandlas till ett bloddränkt slagfält. På bokens sista sidor ger han upp journalistens skenbara neutralitet och formulerar sina slutsatser i form av en personlig bekännelse: ”Till sist insåg jag att de som bar ansvaret för Iraks öde hade uppvisat en vårdslöshet med människoliv som jag inte tvekar att kalla kriminell.”
Bokens två historier understöder ömsesidigt varandra och utgör tillsammans bokens trovärdighet. Här är en journalist som berättar sanningen, sin egen övertygelse till trots.
I Dexter Filkins nedslående ”Krig utan slut” förenas den politiska dysterhet och den existentiella låsning som är typisk för både krigsveteraner och krigskorrespondenter som uppehållit sig för länge i den heta zonen. ”Jag kan inte tala om Irak med någon som inte själv varit där”, säger en kollega vid hemkomsten. ”Jag kan varken tala om Irak eller något annat över huvud taget med någon som inte själv varit där”, lyder Filkins bittra kommentar. Dörren till ett normalt mänskligt liv har stängts för honom. Han har slukats av kriget.
Tidigt inser han att inte bara han, utan också den amerikanska invasionshären är offer för ett komplicerat dubbelspel. Det finns två sorters samtal i Irak. Den ena är det irakierna för med amerikaner, den andra det de för med varandra. Mellan dem finns inget samband. Irakierna får snabbt en tydlig känsla av att de kan inbilla amerikanerna vad som helst och ändå bli trodda: soldater letar efter upprorsmän som just beskjutit dem. Rebellerna står tio meter bort och ser oskyldiga ut, och ögonvittnena rycker beklagande på axlarna. Ingen vet vart fienden tog vägen. Amerikanerna stannar inte i Irak för evigt. Det måste irakierna, och därför spelar de sitt dubbelspel.
Filkins illusionslöshet gäller också hans egen roll som krigskorrespondent. Bara sällan uppstår en spricka i irakiernas fasad, och efter hand som kriget intensifieras isoleras även journalisterna mer och mer från det land de ska beskriva. Filkins avreagerar sig genom att varje kväll riskera livet med en lång löptur längs Eufratfloden utanför den gröna zonen. Här lever han ett kort ögonblick utanför maskspelet, i en ensamhet som i stället för att vara ett fängelse blir befriande, och som för tankarna till Alan Sillitoes mästerverk ”Långdistanslöparens ensamhet”.
I boken ”Putins Ryssland” beskriver den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaja landets dåvarande president Putin som nätt och jämnt mänsklig: ”Om han har en mänsklig sida är han bra på att dölja den”, skriver hon. Med det frontalangreppet närmar sig boken den rena propagandan. Den hårda tonen är journalistik när den är som allra mest rasande, subjektiv och fördömande.
Men även Anna Politkovskaja har två historier att berätta, och åter är det balansen mellan dem som gör historien trovärdig. Den ena är ett svidande angrepp på den nya härskande klassen i Ryssland, en anskrämlig blandning av rasister, krigsmånglare, återuppståndna KGB-officerare och notoriska förbrytare. Den andra historien börjar med den ödmjuka presentationen av författaren själv som ett ansikte i mängden, en helt vanlig människa som upprörs över de brott hon bevittnar. Själv har hon ingen talang för politiska analyser, hävdar hon. Hennes bok är en enkel, känslomässig reaktion.”Jag lever i nuet och skriver om det jag ser.”
Men Anna Politkovskaja var klok nog att inse att även om hon bara var ”ett ansikte i mängden” så lyssnade inte den stora majoriteten av människor till henne. Trots sin isolering kämpade hon som en enmansarmé envist vidare för att berätta sanningen. Och fick betala priset.
Det är här Politkovskajas historia blir verkligt oroande. I dag hyllas hon som martyr för sin kompromisslösa kamp. Men medan hon levde beklagade hon sig med all rätt över att ingen önskade lyssna på hennes obekväma budskap. När vi slog dövörat till blev vi medskyldiga till mordet på henne. Det är möjligt att hon var propagandist, men hon kämpade för en sanning som var oberoende av alla politiska hänsyn.
Detsamma kan sägas om den unge, italienske journalisten Roberto Saviano, som i dag lever under konstant dödshot, omgiven av livvakter. Hans bok om den napolitanska camorran, ”Gomorra”, är en friläggning av den undre värld som härskar över stora områden i ett land som gärna skyltar med sitt medlemskap i EU.
Saviano visar hur camorran inte representerar ett primitivt klansamhälle, utan snarast är en sofistikerad manipulatör av marknadsekonomin som kombinerar brutala mord med en djup insikt i den moderna konsumtionens mekanismer. Camorran är varje nyliberal ekonoms dröm omsatt till verklighet. Organisationen är i stånd att frigöra marknaden från alla restriktioner, framför allt den beklagliga inblandning från statens sida som allmänt går under beteckningen lag och rätt. Dess brott formar sig till en hyllning till vår tids mest firade gudar: tillväxt, vinst och konsumtion.
Antingen du vill klä dig i senaste haute couturen, sniffa lite kokain för sällskapsbruk eller göra dig av med stora mängder giftigt avfall så är camorran den leverantör som tar sig an dina största såväl som minsta behov. Camorran, det är Savianos budskap, har blivit en del av oss själva, och vi kan göra oss av med den lika lite som vi kan göra oss av med vårt eget undermedvetna. Camorran är sanningen om vår livsstil.
Saviano återberättar den bibliska historien om Gomorra för att erinra oss om den förbannelse den handlar om. Alla som vände sig om för att betrakta den brinnande stad som Gud släppt loss sin vrede över förvandlades till en saltstod. Och det är vad Saviano skrivit: en bok om att inte vilja se.
Europas konsumenter är medskyldiga. Vår tystnad gör oss till en del av brottet. Det är vi som inte vänder oss om för att se resultatet av våra egna gärningar.
Ingen av dessa böcker är någon behaglig läsning. Tvärtom. Men innan vi hyllar dem som mästerverk bör vi minnas varför de skrevs. För att sabotera andra, betydligt vanligare och mäktiga historier om verkligheten, som händelsevis är ren lögn och vars uppgift varit att lugna och pacificera: det går bra för demokratin i Irak; demokratin har trots inledande svårigheter slagit rot i Ryssland; en ostörd fri marknad är demokratins bästa, nej enda förutsättning.
Ingen demokrati har någonsin dukat under för att dess medborgare fått en överdos sanning. Men ingen vill höra att man låtit sig bedras eller inte är herre över sitt eget liv. Inte heller vill vi veta att vi är medskyldiga till brott, eller ställas inför kravet att ge upp en livsstil vi kämpat hårt för att uppnå.
Som alltid finns en säker lösning på problemet med obekväma sanningar. Döda budbäraren. Avskeda honom, ignorera honom, undergräv hans trovärdighet eller säg honom att han är en stor berättare men en obetydlig journalist. Eller gör som Putin och camorran: skjut budbäraren med en kula i nacken.
Vad är det att söka sanningen? I sin sista bok ”På resa med Herodotos” skrev Ryszard Kapuscinski att den människa som mister förmågan att låta sig förvånas och överraskas är ihålig, hans hjärta är dött. Om någon tror sig ha sett allt är han färdig inte bara som journalist, utan också som människa. För Kapuscinski var nyfikenheten själva drivkraften. Man kan tillägga att nyfikenheten har en namnlös släkting, den sorts sinne för rättvisa som inte nödvändigtvis anser att förtryckta människor alltid har rätt, men väljer att ställa sig på sanningens sida.
Nyfikenhet dödar katten, lyder ett engelskt ordspåk som också är en varning. Men vad ska katten göra om den utan sin nyfikenhet upphör att vara katt? Den frågan har i varje fall giltighet för journalister, och om vi som medborgare i ett demokratiskt samhälle har någon moralisk förpliktelse så är det att hålla katten och dess förbannade, obekväma, några gånger livsfarliga nyfikenhet vid liv.
Översättning från danska: Lars Linder