På taket av den heliga gravens kyrka i Jerusalem finns ett litet kloster som heter Deir el-Sultan. Det är en anspråkslös lerbyggnad vars arkitektur får mången betraktare att associera till Afrika. Och mycket riktigt, utanför klostret på en stol sitter en etiopisk munk. Hans läppar rör sig när han tyst läser för sig själv ur en bok skriven på geez, det urgamla etiopiska kyrkospråket.
En liten bit bort sitter en egyptisk munk, en kopt med kraftigt svart skägg. De båda männen förefaller att ignorera varandra. Men i verkligheten bevakar de sina revir. De minns vad som hände en varm sommardag 2002. Då flyttade den koptiske munken sin stol ett par meter för att komma in i skuggan, men råkade då hamna för nära sin etiopiska kollega. Det slutade med ett slagsmål där nära ett dussin personer fick föras till sjukhus.
Nere på gatuplanet är den öppna platsen framför kyrkan fylld av turister, pilgrimer och präster. En gudstjänst med stämsång och svängande rökelsekar pågår samtidigt som fnittrande japanska tonåringar fotograferar varandra bredvid gravallvarliga skäggiga armeniska munkar. Den besökare som lyfter blicken en aning ser en balustrad som löper utmed väggen ungefär tio meter över marken. Under ett fönster på denna balustrad står en stege. Den ser kvarglömd ut, som om en hantverkare har gett sig av i hast utan att hinna ta den med sig.
Den ställdes dit någon gång strax före 1852, och inget tyder på att den kommer att flyttas inom överskådlig tid. Stegen symboliserar en konflikt som har skakat gravkyrkan i flera århundraden. Det är en konflikt med storpolitiska konsekvenser, som i hård konkurrens med andra nog kan klassas som Jerusalems mest fascinerande religionsgräl.
Sedan länge är ansvaret för Den heliga gravens kyrka uppdelad mellan olika samfund. Den grekisk-ortodoxa, den armeniska och den katolska kyrkan bär huvudansvaret, medan den etiopiskt ortodoxa kyrkan, de egyptiska kopterna och den syriskt ortodoxa kyrkan har mer underordnade roller.
Det var kejsar Konstantin som cirka år 325 gav order om att en kyrka skulle byggas på den plats som ansågs vara Golgata, där Jesus korsfästes. Den byggnad som uppfördes under överinseende av Konstantins mamma Sankta Helena blev en av Jerusalems mäktigaste, men år 614 förstördes den delvis av en brand. När muslimerna erövrade staden lät de först kyrkan vara i fred, men år 1009 gav kalifen Al-Hakim bi-Amr Allah - "den galne", kallad - order om att den skulle förstöras.
Rivandet av kyrkan sågs som en barbarisk handling i Europa, och i Frankrike fick judar skulden för det inträffade, med omfattande pogromer som följd. Förhandlingar mellan det fatimidiska kalifatet och det bysantinska kejsardömet resulterade i en uppgörelse där moskéer i Konstantinopel som varit stängda öppnades för muslimerna, mot att Heliga gravens kyrka i Jerusalem kunde återuppbyggas.
Det sägs att påven Urban II, som proklamerade det första korståget, hade som främsta mål i Jerusalem att befria Heliga gravens kyrka ur muslimernas grepp. Därmed inleddes kyrkans blomstringstid, då den byggdes ut för att under århundradena utvecklas till vad den är i dag. Dock inte utan problem. 1852 formulerades regler som slog fast hur kyrkan skulle styras och kontrolleras. Då började de verkliga problemen. Status quo-avtalet, som det kom att kallas, tolkades av samtliga parter som hugget i sten, där millimeterrättvisa måste tillämpas. Sedan dess råder permanent osämja.
Det är i kyrkans praktiska skötsel som många av konflikterna växer och tar fart. Status quo-avtalet reglerar att städning, reparation och allt annat som kan förändra byggnaden måste vara uttalat överenskommet mellan alla inblandade. År 2004, under en ortodox festival, råkade någon glömma att stänga en dörr till ett katolskt kapell. Katolikerna såg det som en provokativ handling och slagsmål följde. Så sent som den 9 november i år bröt ett våldsamt handgemäng ut mellan ett tjugotal grekisk-ortodoxa och armeniska munkar under en högtid då kyrkan var full av pilgrimer. Vaxljus och krucifix användes som tillhyggen, israelisk polis fick ingripa, och fyra munkar greps och fördes bort.
Och stegen, ja, den står där den står därför att ingen anser att någon ur någon annan grupp i Heliga gravens kyrka har rätt att flytta på den.
Huvudentrén till den mäktiga byggnaden, strax till vänster under stegen, kontrolleras inte av någon av prästerna. Saladin som besegrade korsriddarna och erövrade Jerusalem anade att de kristna samfunden aldrig skulle kunna dra jämnt och gav därför två muslimska familjer ansvaret att vaka över porten. Familjen Joudeh fick nyckeln, och familjen Nusseibeh blev dörrvakt. Varje morgon kommer en medlem ur familjen Joudeh dit med nyckeln, varvid porten låses upp av en man ur familjen Nusseibeh. På kvällen samma procedur när porten låses.
Konflikten mellan etiopier och egyptiska kopter på taket av gravkyrkan är den som har genererat flest bråk. När pesten drabbade Jerusalem 1838 dog nästan samtliga etiopiska munkar och då passade kopterna på att stjäla nyckeln till Deir el-Sultan och elda upp etiopiernas hela bibliotek som innehöll dokument som styrkte deras rätt att bo på kyrkans tak. Nya etiopiska munkar anlände, och 1970 gjorde de en kupp och bytte lås på det lilla klostret medan kopterna var upptagna med sitt påskfirande. Sedan dess betraktar de varandra som inkräktare och har många gånger framgångsrikt lyckats få stöd från omvärlden för sina respektive krav på att den andra gruppen ska bort.
Före 1967 styrdes Jerusalems gamla stad - där kyrkan står - av Jordanien, som gärna gynnade de egyptiska kopterna på bekostnad av de etiopiska munkarnas rörelsefrihet i kyrkan. Men när israelerna erövrade hela östra Jerusalem 1967 fick de också ansvaret för Heliga gravens kyrka. Vid tiden för påskkuppen, som låsbytet 1970 har kommit att kallas, hade Israel goda relationer med Etiopien, men befann sig i krig med Egypten. Det betydde att etiopierna nu fick ett övertag i kyrkokonflikten. 1974 störtades den etiopiske kejsaren Haile Selassie av en kommunistisk militärjunta varvid relationen till Israel försämrades. Och ungefär samtidigt gick Israel in i en fredsprocess med Egypten, vilket gjorde det angeläget att stötta de egyptiska kopterna i kyrkan.
I dag är läget helt låst, både etiopier och kopter betecknar det nuvarande tillståndet som krig. Heliga gravens kyrka anses vara i dåligt skick och i behov av omfattande renovering. Detta hindras dock av konflikten mellan de olika samfunden. En israelisk ingenjörsfirma gjorde i oktober bedömningen att delar av byggnaden kan kollapsa om inget görs.
Etiopierna och de egyptiska kopterna borde vara de såtaste vänner, de har en gemensam historia, fascinerande som en saga. Den började omkring år 330 då två libanesiska bröder, Frumentius och Aedesius, led skeppsbrott i Röda havet. De överlevde, tog sig i land och fördes till kung Ezanas hov i kungariket Axum, nuvarande norra Etiopien. Kungen blev så förtjust i dem och deras kristna tro att han lät döpa sig. Frumentius vandrade hela vägen till Egypten där han presenterade sig för den koptiske biskopen i Alexandria och förklarade att det fanns ett land i de otillgängliga bergen i söder som väntade på Guds ord. Biskopen utnämnde honom på stående fot till abuna, religiöst överhuvud i Axum. Frumentius vandrade tillbaka och en tid senare hade kristendomen etablerats som statsreligion i landet.
Men det fanns en förhistoria till relationen mellan Etiopien och Jerusalem. Den skildras på en stor målning i ett kapell som man passerar på väg upp för trapporna som leder till klostret på gravkyrkans tak. Till vänster på tavlan står drottningen av Saba med hela sitt entourage inklusive kameler lastade med kryddor och rökelse. Till höger står kung Salomo och tar emot henne. Detta är de kristna etiopiernas mest centrala scen ur Bibeln, från tionde kapitlet i Första kungaboken: "Drottningen av Saba hade hört ryktet om Salomo och kom för att sätta honom på prov med svåra frågor. Hon hade med sig stora rikedomar till Jerusalem, kameler lastade med kryddor, guld och ädelstenar."
Detta hände alltså på 900-talet före Kristus, men Bibeln förtäljer inte vad som hände sedan. Det gör däremot de kristna etiopiernas allra viktigaste urkund, Kebra Negast (Kungarnas härlighet). Boken innehåller delar från Gamla testamentet, från judiska mystiker och antika egyptiska skrifter. Den sammanhållande berättelsen handlar om Makida, drottningen av Saba som regerade i det som i dag är norra Etiopien. Hon reste till Jerusalem för att diskutera politik och affärer med kung Salomo, som blev förälskad i henne. I Bibelns Höga visan, som Salomo anses vara upphovsman till, vill han få läsaren att tro att den kvinna han diktar till skulle komma från Libanon, men motsäger samtidigt detta mycket tydligt. "Vem är hon som kommer ur öknen i en pelare av rök, omvärvd av myrra och rökelse och kryddhandlarens alla dofter?" skriver Salomo. Det finns ingen öken mellan Libanon och Israel, men Makida kom från öknen söderifrån. Myrra och rökelse köpte man inte från Libanon utan just från Saba. Och visst var hon en kryddhandlare. "Så mycket kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo har aldrig förts in i landet sedan dess", står det i Bibeln.
Salomo förförde henne, hon blev gravid och födde sonen Menelik. Denne blev grundare av den salomoniska dynastin, som sedan styrde Etiopien nästan utan avbrott i närmare 3.000 år. Den siste i dynastin hette Haile Selassie. Han mördades 1975 och slängdes ner i en latringrop i sitt palats.
Författare och forskare har i alla tider fascinerats av Etiopiens sägenomspunna historia. Enligt Kebra Negast reste den unge prins Menelik till Jerusalem för att träffa sin far Salomo och hamnade då mitt i ett politiskt tumult. Prästerna i templet där judarnas allra heligaste relik förvarades, den gyllene förbundsarken, förmådde Menelik att smuggla med sig arken hem till Axum, för att den inte skulle falla i Israels fienders händer. Svensken Sigfrid Siwertz besökte Axum 1926 och skrev att förbundsarken fortfarande fanns där, och att den "bevakas avundsjukt av en över 800 man stark här av munkar och präster under en abuna".
I kristendomens historia utgör etiopierna ett alldeles eget kapitel. I dag är deras existens i den heliga staden mer hotad än någonsin. De är hårt prövade ekonomiskt, under ständig press från rivaliserande samfund i Heliga gravens kyrka och vintertid plågas de av kylan och fukten i den enkla jordhyddan Deir el-Sultan.
De utgör en levande länk till den allra äldsta gammaltestamentliga historien och borde vara värda ett bättre öde.