En minnesvärd karaktär i klimatthrillern ”Burn up”, som SVT visade för en tid sedan, var oljeindustrins överstelobbyist James Mackintosh. Hans uppgift är att förhindra realiserandet av Kyoto 2, det vill säga det globala klimatavtal som i verkligheten ska förhandlas fram i Köpenhamn i år under Sveriges ordförandeskap i EU.
I ett brandtal för den innersta kretsen av fossilindustrins beslutsfattare förklarar Mackintosh vad som står på spel om det globala klimatavtalet realiseras:
”Vet ni vad vi får om vi förlorar den här striden? Socialism. Ren och skär socialism. … Om Kyoto 2 blir verklighet kommer allt som våra förfäder kämpade för, allt som väst står för, att dö.”
Kan den här föreställningen förklara några av de övertoner som nu hörs i klimatdebatten? Ofta beskrivs klimatet som en behjärtansvärd men apolitisk fråga, nästan lite menlös eftersom alla ändå vill lösa klimatproblemen. Men det betyder knappast att den saknar ideologisk hetta. Såväl Mackintosh som näringslivets verkliga lobbyister har insett detta. Inför öppen ridå föredrar de att klä sina argument i vetenskapsteori och avfärda drastiska framtidsscenarier som klimatalarmism. Men under den förment ”klimatrealistiska” hållningen ligger isberg av blockfryst marknadsfundamentalism.
Ur naturvetenskaplig synvinkel är klimatdebattens avgörande fråga – huruvida klimatförändringarna är skapade av människan – redan avgjord. Det är nu den samhällsvetenskapliga klimatdiskussionen borde ta fart, på full volym: Vilka sociala och ekonomiska förändringar har störst chans att förhindra klimatkaos?
Hur marginaliserat det samtalet är kan man enkelt testa genom att be någon i närheten förklara vad växthusrättigheter (GDR) eller minskning och utjämning (CC) innebär. Det är bara ett par av de globala modeller som föreslagits för att bygga om samhället i hållbar riktning – förslag som vid det här laget borde diskuteras på längden och tvären.
Ett fortsatt förnekande av klimatfrågans sociala aspekter innebär en risk för att den omvandlas till en säkerhetsfråga. På radions ”Konflikt” hör jag militärhistorikern Gwynne Dyer, aktuell med boken ”Climate Wars”, förklara att militära ledare runt omkring i världen sedan många år skissat på geopolitiska klimatscenarier. Han är inte ensam om farhågan att klimatkaos leder till krig.
I rapporten ”Det hettar till” ger Helena Tagesson en översikt över aktuell forskning om klimatförändringens konsekvenser för fred och säkerhet. Till katastrofscenarierna från bland annat FN hör vattenbrist, matbrist, förstörd infrastruktur, sjukdomsspridning och migrationsströmmar. Nästan halva jordens befolkning drar i dag nytta av vattenflödena från glaciärerna i Himalaya, som enligt IPCC kan ha smält undan till 2035. I Afrika kan skördarna från regnbevattnat jordbruk ha minskat med upp till 50 procent redan 2020. Den tyska regeringens Advisory Council on Global Change (WBGU), som gjort den hittills mest omfattande geopolitiska studien av klimatförändringarna, laborerar i sitt scenario för Medelhavsregionen med hundratusentals klimatflyktingar som varje år anländer till Nordafrika för att ta sig vidare till Europa. Man behöver bara titta på Darfur för att inse vad resursbrist kan leda till. Helena Tagessons resonemang går dock ut på att resursknapphet inte nödvändigtvis måste leda till krig, utan lika gärna kan tvinga fram samarbete mellan grannfolk. Hon pekar på hur länder som delar vattendrag historiskt har kunnat förhandla och samarbeta i stället för att bekriga varandra.
Tagessons rapport är ett exempel på hur en samhällsvetenskaplig diskussion av klimatfrågan trots allt håller på att ta form. En annan ljuspunkt är konferensen Green New Deal på Stockholms universitet, där forskare och politiker har diskuterat hur finanskrisen och klimatkrisen skulle kunna tacklas på samma gång.
I dagarna utkommer också den kanske bästa samhällsvetenskapliga klimatboken på svenska hittills, ”Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet”. Det är en verkligt skarpsinnig och genomträngande studie av klimatfrågans socialpsykologiska dilemma. Författaren Harald Welzer är professor i socialpsykologi och har tidigare skrivit ”Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare”.
Hans utgångspunkt är att klimatförändringarna kommer att leda till en stor ökning och intensifiering av sociala katastrofer. Kriget i Darfur, som bottnar i ekologisk kollaps men huvudsakligen uppfattas som en etnisk konflikt, ser han som ett förebud om framtiden. Han anklagar social- och kulturvetenskaperna för att vara ”katastrofblinda” och tiga om klimatförändringarna – som om ”samhällskollapser, resurskonflikter, massmigrationer, säkerhetsrisker, rädsla, radikalisering, krigs- och våldsekonomier och så vidare inte hörde till deras område”. Trots att naturvetare sällan är kompetenta att bedöma klimatförändringarnas sociala dimension överlämnas ändå ansvaret till dem. Konsekvensen blir en ofta bisarr diskrepans mellan naturvetenskapligt vässade världsdiagnoser och näpna förslag på sociala lösningar. Till exempel föreslår den välrenommerade klimatforskaren Tim Flannery i slutet av sin mäktiga bok ”Vädermakarna” att man ska köpa en mindre bil och använda handdriven drillborr vid hemmasnickerier.
Welzer ställer provocerande nog framtidens tänkta klimatkaos bredvid Förintelsen och folkmordet i Rwanda. Många av förövarna under Förintelsen hade inga problem att få ihop moral och mord, framhåller han. De utförde sina arbetsuppgifter pliktmedvetet om än plågat, och kunde därigenom få sin självbild som anständiga människor att stämma överens med sitt fruktansvärda arbete. På ett liknande sätt fortsätter vi själva att förbruka jordens resurser, om än med så kallad klimatångest. Inställningen till ett problem behöver med andra ord bara ha en svag koppling till ett beteende som skulle kunna lösa problemet. Medborgare visar i dag sin miljömedvetenhet genom att flyga med dåligt i stället för gott samvete, sammanfattar Welzer syrligt.
Från filosofen Günther Anders lånar Welzer begreppet ”apokalypsblindhet” för att beskriva vår uppfattning av klimathotet, vilket innebär att våra attityder vanligen tar lång tid på sig att synkroniseras med hotbildens förändringar. Blindheten orsakas av en tro på att historien automatiskt gör framsteg. Baksidan av denna tröghet är ett fenomen som miljöforskare börjat kalla shifting baselines, skiftande baslinjer, vilket betyder att vad människor uppfattar, och hur de tolkar det, omärkligt förskjuts efter hand som verkligheten förändras. Således skulle ett scenario där ”överflödiga” klimatflyktingar dör i miljontal kunna tolkas som något helt normalt.
Låter det som korpkrax? Bara under det senaste halvåret har rika länder som oroar sig för sin egen befolknings framtida matförsörjning börjat lägga beslag på bördig jordbruksmark i fattigare länder. Det sker antingen genom direkta köp eller genom långtidskontrakt på upp till 70 eller 90 år. Bland köparna finns Sydkorea, Kuwait och Kina, bland säljarna Sudan, Kambodja, Uganda, Filippinerna och Madagaskar. Fenomenet, som blivit känt som land grabbing, beskrivs av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation som nykolonialism.
Även Sverige gapar efter andras land. P 1-programmet ”Klotet” avslöjade nyligen hur det svenska kommunalägda bolaget Sekab har köpt upp mark i Tanzania för sockerrörsodling som ska släcka etanoltörsten på svenska miljöbilar. De blivande plantagen, stor som halva Gotland, används i dag av boskapsskötare, som givetvis får maka på sig.
Kanske blir årets Köpenhamnsmöte den sista chansen att förhandla fram ett klimatavtal under någorlunda fredliga förhållanden. Dessvärre bidrar inte EU:s nuvarande strategi till chanserna att lyckas. Centrala i EU:s klimatpolitik är de så kallade CDM-projekten, även kallade flexibla mekanismer. De innebär att rika länder köper sig fria från utsläppsminskningar på hemmaplan genom exempelvis att plantera skog i fattiga länder. Därmed lägger CDM-projekt ofta beslag på ”någon annans land, någon annans vatten, eller någon annans framtid”, som kritikern av utsläppshandel Larry Lohman har uttryckt det.
Imperialismen, som kastade långa skuggor över 1800- och 1900-talen, verkar alltså ha kommit tillbaka genom klimatpolitiken. Upp till tre fjärdedelar av de utsläppsmål som EU åtagit sig att göra till 2020 kan bli möjliga att åstadkomma genom flexibla mekanismer, vilket innebär att utsläppen hemma bara behöver uppgå till 25 procent av åtagandet. I klimatmötet i Posnan i december var Sverige drivande i denna linje.
Oljelobbyisten James Mackintosh i ”Burn up” föreställer sig att Kyoto 2 skulle innebära socialism. Han har en viss poäng, även om det är en överdrift. Klimaträttvisa innebär en global överföring av välstånd till u-länderna och utan klimaträttvisa blir det inget klimatavtal.
Skälet är enkelt: u-länderna kommer aldrig att skriva under. De vet att i-ländernas utsläpp per capita är mångdubbelt högre än u-ländernas. De vet också att vår välståndsutveckling har skett på deras bekostnad. De kommer att tacka nej till varje överenskommelse som inte tar hänsyn till i-ländernas historiska utsläppsskuld.
En fortsatt imperialistisk klimatpolitik blir i det ljuset en rent praktisk omöjlighet.