Sommaren 2009 skulle ju allt att bli annorlunda. ”Beach 2009” skulle vi vara så där läskigt vältränade och fräscha när pizzor och lådvin skulle bytas mot GI, gröt och gymbesök. Så blev det inte. Det där gymkortet blev inte så värst välanvänt, medan chipspåsarna blev desto fler. Om vi rannsakar oss själva var det nog också en hel del som talade för att vi inte heller sommaren 2009 skulle ha kroppar likt grekiska gudar. För handen på hjärtat – tänkte vi inte samma sak förra året? Då var 2008 året då vi skulle gå de där promenaderna före frukost, skippa läsk och snabbmat och träna fyra gånger i veckan.
Problemet med att inte använda gymkortet verkar vara utbrett. I den ledande nationalekonomiska tidskriften American Economic Review skrev Stefano DellaVigna och Ulrike Malmendier för några år sedan en artikel med det talande namnet ”Paying Not To Go To The Gym”. En undersökning av närmare 8 000 medlemmar på amerikanska gym visade att de tränar ganska sällan trots att de betalat dyra pengar för sina gymkort.
Genomsnittsmedlemmen med månadskort masar sig i väg 4,3 gånger i månaden, alltså en gång i veckan, och hela 80 procent skulle tjäna på att i stället köpa ett klippkort med tio träningar. Nu betalar de i snitt över 17 dollar varje gång de tar sig i väg till gymmet, men med klippkortet hade det bara blivit 10 dollar per träning.
När ett antal gymmedlemmar tillfrågades om vilket alternativ de skulle välja om de gick på gymmet fem gånger i månaden svarade de flesta att de skulle köpa ett klippkort. Det verkar alltså inte brista i förståelsen att klippkortet är billigast om man tränar så sällan. Men när samma personer tillfrågades hur många gånger de tänkte gå på gymmet nästa månad svarade de i snitt 9,5 gånger, drygt dubbelt så många gånger som människor i allmänhet tränar. Då blir det billigare med månadskort än klippkort. Artikelförfattarnas slutsats är att människor överskattar sin framtida självkontroll. När vi köper det där gymkortet tror vi att vi ska få god användning för det, men så dyker det upp betydligt mer lockande saker och vi kan inte motstå frestelsen att skippa dagens träning.
Under senare år har intresset formligen exploderat för den här typen av mänskliga tillkortakommanden, som att vi betalar onödigt mycket för vår träning eftersom vi inte förstår hur sällan vi faktiskt kommer att gå till gymmet. Det kommer ständigt nya böcker på temat. Ett exempel är ”Predictably Irrational” av ekonomiprofessorn Dan Ariely, som menar att vi hela tiden omedvetet påverkas av känslor, normer och förväntningar, vilket gör att vi fattar samma irrationella beslut om och om igen.
Ett kapitel ägnar Dan Ariely just åt vår tendens att skjuta upp saker, som att träna eller spara pengar, för att i stället dras med i stundens hetta när vi ser den där smaskiga chokladkakan eller får frågan om vi vill gå med till krogen. Och då lyckas vi aldrig gå ned de där kilona eller spara till den där semesterresan.
Ett sätt att se på svårigheten med att verkligen nyttja gymkortet är att tänka sig att vi har flera olika jag. Ett långsiktigt, rationellt och planerande jag som köper årskort på gymmet och åtminstone öppnar PPM-breven, och ett kortsiktigt jag som söker den omedelbara behovstillfredsställelsen, som tar ännu en drink och halar fram kreditkortet för att köpa den där snygga soffan. Teorin är gammal. Platon liknande i ”Faidros” själen vid en kusk som försöker styra en vagn som dras av två hästar – den ena symboliserande de impulsiva känslorna och den andra det rationella förnuftet. Nyare insikter från hjärnforskningen har också gett neurologiska belägg för att det verkligen finns en konkurrens mellan dessa två typer av motstridande jag i hjärnan när vi fattar beslut.
Som om det inte var nog med denna dragkamp inom oss själva har vi dessutom stora svårigheter att förutsäga hur vi kommer att agera i framtiden. När vi köper det där gymkortet tror vi verkligen att vi kommer att träna flera gånger i veckan, och klarar inte av att inse att tv-tittande kommer att vara mer lockande än gymmet en regnig aprilkväll och att vi kommer att tänka att vi verkligen ska sätta i gång på allvar i morgon i stället. Vi förstår inte hur ofta vi faktiskt kommer att välja den där kortsiktiga belöningen här och nu. Trots att vi har betett oss så tidigare.
Det finns en mängd exempel på den personliga kampen om vilket av ens jag som ska bestämma vad det blir till middag eller om det ska bli bio eller styrketräning. Som när det ena jaget lägger godispåsen på översta hyllan för att hindra jaget som redan vräkt i sig så man är illamående från att äta ännu mer. Eller jaget som ställer väckarklockan på sex för en promenad före frukost, men vars plan spolieras av jaget som föga lockat av en morgonpromenad i beckmörkret snoozar till halv åtta och måste slänga i sig frukosten för att inte bli sen. Det första jaget ställer sedan glatt klockan på sex nästa kväll igen. Och för att inte det andra jaget ska somna om, så ställer kvällsjaget dubbla väckarklockor.
För även om vi liksom de amerikanska gymmedlemmarna tenderar att vara överoptimistiska om vår framtida goda karaktär förstår vi att den brister ibland. Dan Ariely skriver i ”Predictably Irrational” om hur han lät en del av sina studenter i förväg få bestämma när de skulle lämna in tre uppsatser i en kurs. Att lägga inlämningen av alla tre den sista dagen på terminen skulle ha gett studenterna störst valmöjlighet att disponera sin tid och dessutom hade de sluppit riskera poängavdrag för sent inlämnad uppsats. Många studenter verkade dock vara uppmärksamma på sin bristande viljestyrka för de spred ut de tre inlämningarna över kursen och blev på så sätt tvingade att sätta i gång med skrivandet tidigare.
Det gav också resultat. De studenter som spred ut inlämningarna fick bättre betyg än de som valde att inte göra det. Detta visar, enligt Dan Ariely, att de som erkänner sin bristande självkontroll har större möjlighet att ta till verktyg för att avhjälpa frestelsen att skjuta upp saker och har därmed också större chans att uppnå sina långsiktiga mål.
Ett drastiskt exempel på hur människor kan ha denna insikt är att Sveriges statliga Casino Cosmopol erbjuder frivillig avstängning för den som inte kan kontrollera sitt spelande. Här legitimeras alltså tanken på att det finns flera jag, där ett av dem, det långsiktiga, anses representera personens riktiga vilja, eftersom det kan ingå ett kontrakt som är bindande även för det impulsiva spelsugna jaget.
Men även för den som vill ha sin frihet kvar finns det många strategier för att bättra på långsiktigheten. Det går att lägga in en tidsförskjutning i ett beslut som gör att man inte kan få den kortsiktiga belöningen direkt. Tänk till exempel på knepet att lägga godiset så att det inte går att nå från soffan. Några extra sekunders betänketid kan få en att inte stoppa ned handen i påsen. En annan möjlighet är att laborera med beslutens konsekvenser. Om gymmet framstår som ett sämre alternativ än tv-soffan går det att med en extra belöning få spinningen att faktiskt smälla högst. Exempelvis kan man få köpa sig något fint när man har tränat tio gånger. Det går också att bestraffa sig själv om man inte går till gymmet. Kanske genom att skänka pengar till något ändamål man ogillar om man inte tränar två gånger i veckan.
Vi bör alltså inte helt resignera inför vår dåliga karaktär, men ska samtidigt inte inbilla oss att det är så lätt att få den där slimmade kroppen vi så gärna vill visa upp på badstranden. För om det hade varit enkelt skulle vi ju ha varit så där vältränade och smala redan i dag. Men det är inte svårt att intala oss att vi kommer att bli det, för som Scarlett O’Hara konstaterade i ”Borta med vinden”: ”After all, tomorrow is another day.” I morgon ska vi verkligen börja träna stenhårt, gå upp tidigt varje morgon, äta bönor och återvända till hälsomagasinet Tara.
Men inte just i dag.
Men vänta bara till sommaren 2010.