Den amerikanska kulturteoretikern Judith Butler är queerteorins okrönta drottning – ständigt citerad och kritiserad. I sin senaste bok närmar hon sig frågan om vad krig egentligen gör med människovärdet.
I Holland finns ett test för immigranter som ansöker om medborgarskap. De ombeds titta på bilder av homosexuella män som kysser varandra, och sedan svara på frågorna om bilderna är stötande, om bilderna kan förstås som uttryck för personlig frihet och om de själva är beredda att leva i en demokrati som värdesätter homosexuellas rätt till yttrandefrihet.
Judith Butler diskuterar det holländska testet i sin nya bok ”Frames of War. When Is Life Grievable?”, en samling essäer skrivna som en reaktion på attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 och mot samtida amerikanska krig, i Irak, i Afghanistan och mot terrorism.
Hur ska Butler, själv lesbisk och aktiv i kampen för homosexuellas rättigheter, reagera på de holländska myndigheternas frågor? ”Är testet”, frågar hon sig, ”ett liberalt försvar för min frihet som jag bör vara glad över, eller används min frihet här som ett tvångsinstrument som försöker hålla Europa vitt, rent och ’sekulärt’ på ett sätt som inte ifrågasätter det våld som ligger bakom just ett sådant projekt?”
Enligt Butler handlar det holländska immigranttestet om ett slags mätande av mänsklighet i förhållande till parametrarna tid, förnuft och frihet. Att acceptera bilderna blir synonymt med att vara en modern människa, att vara en rationell människa och att vara för frihet. De som tar avstånd från bilderna kan inte bara vägras bli holländska medborgare. De har också skrivit fram en bild av sig själva som omoderna, icke-rationella och icke-frihetsälskande varelser.
Vad blir i så fall kvar av deras mänsklighet? Ett hot. Ett hot mot vår tid, vårt förnuft och vår frihet. Vad gör man med ett hot? Bekämpar det. Tar bort det. Krigar mot det.
Att döda människor, att tortera människor, att bomba människors städer, hem och marker kräver rationaliseringar. En av de mest effektiva rationaliseringarna är att göra dessa andra människor till någonting från mig själv radikalt annorlunda, kanske så annorlunda att de inte ens kan sägas dela min mänsklighet, mitt liv?
Detta är Butlers tes i ”Frames of War”. Om de muslimska befolkningar som utsätts för de amerikanska samtida krigen kan ses som mindre mänskliga eller som stående utanför vår samtid, som tillhörande ett slags kulturell barndom, så blir attackerna mot dem attacker mot det som hotar människan som vi känner henne – men inte mot själva människan.
Om krigens rationalisering kräver avhumanisering av den bekrigade uppstår frågan om vad en människa är, vad ett mänskligt liv är – och vad det alltså är som ”bör” tas bort för att krig ska kunna berättigas. Sålunda närmar sig Judith Butler i ”Frames of War” frågan ”Vad är ett liv?”.
Hennes svar är ett ord av svaghet: precariousness, bräcklighet. Det är ett ord som klingar existentiellt, precis som hennes fråga om vad ett liv är klingar ontologiskt – ingendera tanketraditioner vi vant oss vid att förknippa med den extremdekonstruktivistiska författaren till ”Gender Trouble”. Men även om hon skriver om bräcklighet som ”ett gemensamt villkor för mänskligt liv” är hon snabb att politisera det. Vår bräcklighet, vårt kroppsliga varande, är alltid överlämnat till andra, till normer, till sociala och politiska förhållanden som har utvecklats historiskt och som i dagsläget maximerar några människors bräcklighet och minimerar andras. Det mänskliga livet kan inte vara ett individuellt projekt; existentialismen och ontologin står inte utanför tiden.
Insikten att liv handlar om bräcklighet är en insikt om att liv kan förloras, att de kan sörjas. De liv som förloras utan att sörjas är svåra att uppfatta som om de ens varit liv. Krig, skriver Butler, delar upp befolkningar i de som är möjliga att sörja och de som inte är det. Ta bort möjligheten att sörja ett liv och du tar bort själva livet.
Hon menar att det är just detta som händer i USA i dag. Vissa liv uppfattas inte som liv; när dessa liv släcks finns ingen anledning att sörja. Det som går förlorat när vissa liv blir ”osörjbara” är en känslomässig reaktion inte bara av öppen sorg utan även av ilska och ”ilska i ljuset av orättvisa har stora politiska potentialer”, skriver Butler.
När fotona från Abu Ghraib först blev offentliga i USA hävdade vissa debattörer att det var oamerikanskt att visa dem. Genom att försöka begränsa verkningarna av dessa bilder försökte man även begränsa känslornas makt, ilskans makt, i fullt medvetande om att känslor av sorg och ilska kunde vända den allmänna opinionen mot kriget i Irak.
Hela den amerikanska inramningen av krigen – bilderna man visar, orden man använder, motiven man anger för att inleda ett krig, den könspolitiska retorik man tillgriper för att tjäna krigsbeslutet – är enligt Butler ett slags reglering av människors känslor. Och därmed en reglering av moralen, eftersom denna har sin utgångspunkt i känslor.
Om människor anser sig tillhöra en viss gemenskap utifrån territoriella gränser, utifrån språk eller kultur, följer en känsla av ett visst ansvar för just denna grupp. Ett ansvar baserat på igenkänning. Men, skriver Butler och jag anar en förtvivlan i hennes röst, det finns en annan mänsklig likhet, ett annat sätt att känna igen sin medmänniska än genom hennes kulturella identitet. Vi har vår bräcklighet gemensam, vårt tillstånd som utelämnade till en värld som måste vara beredd att sörja för oss, att ge oss mat och skydd. Hon efterlyser en känsla av globalt ansvar, och skriver att den kanske endast ”kan uppnås genom en kritisk reflektion över de exkluderande normer genom vilka igenkänning etableras, en igenkänning som blir tydlig när vi, som genom en kulturell reflex, sörjer vissa liv men reagerar med kyla inför förlusten av andra”.
Och då vill man ju bara svara: Snälla Judith Butler, hur långt kommer vi med tankar? Vad kan en tanke åstadkomma jämfört med en känsla, hur konstruerad den än är och vilka syften den än tjänar? Samtidigt, tänker jag, är det ju allt vi har i en kultur som inte vänder sig till vårt förnuft. Vår förmåga att tänka bortom det hjärta som är ockuperat av mäktiga intressen.
”Frames of War” är ett slags fristående fortsättning på ”Precarious Life” från 2003. Båda är skrivna inom den etisk-politiska vändning som Butler tagit i böcker som ”The Psychic Life of Power” (1997) och ”Giving an Account of Oneself” (2005). Här diskuterar Butler hur en etisk grund för politiskt handlande möjliggörs om vi erkänner vår gemensamma mänskliga sårbarhet. En sådan tanke är naturligtvis på sätt och vis en fortsättning av den kritik mot identitetspolitiken som även fanns i ”Gender Trouble”, men i den senare Butler finns en starkare betoning av det universella och av rent fysiskt kroppsligt beroende.
I en intressant essä i ”Precarious Politics. Critical Encounters” från förra året, en antologi där statsvetare använder Butlers idéer, hävdar Diana Coole att Butler faktiskt egentligen hela tiden tillhört en fenomenologisk existentiell tradition och att den dekonstruktivistiska ”Gender Trouble” därför var ett slags anomali i hennes ouvre. Det är förmodligen sant i den meningen att den nietzscheanska tanken om att det inte finns någon ”doer behind the deed”, alltså att idén om att själva handlingen skapar den som handlar är nedtonad i Butlers senare böcker.
Men samtidigt finns det ett konstant tema i hennes verk. Det handlar om hur politisk och retorisk makt, samhälleliga och kulturella normer, formar subjektet och även möjliggör motståndet mot ett sådant formande. I ”The Psychic Life” var det primärt ett intresse för djuppsykologi som drev henne. I ”Frames of War” är detta intresse kombinerat med ett mer empiriskt politiskt material. Och det tycks mig som om Butler behöver empiri; hennes stil är ju inte den lättaste och ibland kan hennes tankar kännas väl abstrakta. Men när hennes teori landar i konkreta exempel uppstår nya perspektiv på den redan etablerade berättelsen om krig, människor och makt.