Bland allt det bisarra kring Michael Jackson finns också väninnan Elizabeth Taylors intygande om hur normal, hur vanlig, han i själva verket var. Som om hon skulle veta. Vi talar om en av Hollywoods allra största filmstjärnor, med ett långt liv i det mest bländande rampljuset och med åtta äktenskap bakom sig. En måhända rätt typisk vän för Michael Jackson att ha – i sällskap med skedböjarprofilen Uri Geller och prinsen av Bahrain – men knappast någon större expert på vanlighet.
I själva verket fanns det mycket lite som var vanligt med Michael Jackson. Redan som mycket ung var det uppenbart vilken enastående musikalisk begåvning han hade, redan före målbrottet var han både ledare och frontfigur i sina storebröders band. Som vuxen sålde han fler skivor än någon annan och blev världens största popstjärna. Bland mycket annat tog han sig titeln ”King of pop”, gifte sig med Elvis dotter (med andra ord: rockens kronprinsessa) och har gett båda sina söner namnet Prince.
Vill man uttrycka sin egen vanlighet är det inte så man gör. Och Michael Jackson ville ganska sällan just det. I stället är hela hans historia en enda parad av exceptionella omständigheter och märkliga historier. Kring ingen annan artist har det florerat lika många rykten, eller lika märkliga, och hans eget sätt att uppträda i offentligheten gjorde föga för att skapa klarhet.
Faktum är att det genom hela hans karriär har varit svårt att med säkerhet veta särskilt mycket alls om Michael Jackson. Eftersom så mycket handlar om rykten, obekräftade uppgifter eller saker som officiellt har förnekats. Sen kan det gälla plastikoperationer eller privatekonomi, detaljer kring hans egna barn och äktenskap eller anklagelserna om sexuella övergrepp. Exakt vad som är sant är omöjligt att veta, mängden av olika uppfattningar utgör en dimridå i sig.
Själv uttalade han sig sällan och ofta kryptiskt. Gav extremt få intervjuer, höll sig skygg och onåbar i offentligheten. Ibland maskerad, i regel med livvakter omkring sig och inte sällan på ställen – affärer, nöjesfält, hotell – som tömts på övriga besökare. Samtidigt finns det uppgifter som antyder att somliga rykten spreds från Michael Jacksons egen stab, som ett sätt att hålla namnet aktuellt i medierna också mellan skivutgivningar och turnéer.
För det var ju sådana han i första hand ägnade sig åt. Men som på senare år alltmer kom i skymundan bakom denna extrema förmedling av märkliga påståenden om hans ännu märkligare leverne.
Nu skulle han göra sin stora comeback. Och avskedsföreställning, på samma gång. Det var bara drygt två veckor kvar till premiären på Michael Jacksons ”This is it!”-föreställning på O2-arenan i London, där han under mer än ett halvårs tid skulle ge femtio konserter för en sammanlagd publik på över en miljon åskådare.
Naturligtvis fanns märkliga omständigheter även här. Inte minst beskedet i slutet av maj att själva produktionen hade vuxit så mycket att premiären behövde skjutas upp. Med fem dagar, från den 8 juli till den 13. En rätt liten försening att tillkännage sju veckor i förväg.
Alltihop var dessutom medvetet luddigt rubricerat som Michael Jacksons avsked till sin publik … i London. Finge han mersmak kunde han ha fortsatt med liknande avsked på många andra platser, utan att direkt ha ljugit.
Den stora frågan var annars om Michael Jackson verkligen var i form för ett sådant här projekt. Det var tolv år sen hans senaste konsertturné avslutades. Så sent som i fjol blev han fotograferad i rullstol och uppgifterna om vacklande hälsa har varit många.
Samtidigt har hans exceptionella dans alltid varit ett av hans allra främsta kännemärken som artist. En stel eller stillastående Michael Jackson skulle knappast kunna göra sin musik rättvisa.
Men konsertserien var redan en succé. Sisådär tre fjärdedelar av alla biljetter hade släppts, en trekvarts miljon, till priser från ungefär 1 000 kronor. Alla var sålda, långt före premiären. Så sent som i onsdags kom uppgifter om ett nytt biljettsläpp, där man var tvungen att vinna en utlottning för att få köpa dem.
Om någon tvivlade på attraktionskraften i namnet Michael Jackson fanns här således motbeviset. Hans senaste album ”Invincible” må vara åtta år gammalt och ha gått världen relativt spårlöst förbi, men kraften i hans gamla succéer är oförändrad. Och ”Thriller” från 1982 är fortfarande med bred marginal världens mest sålda album. Så sent som i fjol gavs det ut i en jubileumsversion och blev återigen en guldskivealstrande miljonsäljare.
Hans produktion är annars mindre än man kanske tror. Täta skivutgivningar ägnade sig Michael Jackson åt när han var barnstjärna, men inte sen. Noga räknat handlar det om blott fyra album som gjorde Michael Jackson till en popstjärna av närmast utomjordiska dimensioner, utgivna mellan åren 1979 och 1991.
De är å andra sidan svåra att överskatta, och låter till stora delar fantastiskt än i dag. Samtidigt illustrerar de närmast skräckinjagande tydligt hur han förändrades. Utseendemässigt finns nästan inga likheter mellan den svarta r&b-sångare med afrofrisyr som ännu blott tjugo år gammal gav ut ”Off the wall” och den nästan kritvita ”King of pop” som tolv år senare dolde allt utom ögonen på framsidan av ”Dangerous”.
Det var också en fusion av vit och svart popmusik som var själva kärnan i Michael Jacksons musik. Rytmer och funkgroove från dansgolven, rockgitarrer och refränger som pekade direkt mot de bredaste topplistorna. Gästande hårdrockstjärnor som Eddie Van Halen och Slash, en perfektionistisk högglansproduktion utvecklad ihop med Quincy Jones. Liknande kombinationer av svart/vitt har varit självklara så länge att man glömmer hur explosiva de en gång var. Till exempel visade amerikanska MTV knappt någon svart musik alls under sina första år. Sen slog Michael Jackson igenom och gick inte att ignorera.
Han hörde också till de artister som tidigt förstod vad man kan göra med en musikvideo, hur han där kunde utnyttja sin hypersnabba, stackatoartade dansstil för att ytterligare förstärka musikens rörelseenergi. Vissa byggdes ut till små spelfilmer, allra tydligast i den långa monsterfantasin ”Thriller” som regisserades av John Landis och regelbundet brukar utnämnas till världens bästa musikvideo. Ingen personifierade den nya musikvideoeran som Michael Jackson, man kan rent av fråga sig om musikvideon som företeelse hade blivit lika stor utan honom.
Sen måste man komma ihåg att han redan hade en karriär bakom sig. Han började sjunga med sina storebröder i Jackson 5 som femåring, vid nio var han gruppens ledsångare och koreograf, vid elva sjöng han sin första topplistetta, vid tretton gav han ut sitt första soloalbum. Jackson 5 var ett fenomen och det var tveklöst den unge, ljusröstade Michael Jackson som var den mest fenomenale i bandet.
När han några år senare skulle inleda sin vuxna solokarriär hade han således redan stor rutin. Dessvärre hade han också förlorat en barndom, hårddrillad redan från förskoleåldern att prestera som professionell artist. I sina sällsynta intervjuer har han nästan alltid återkommit till detta tema, som förklaring till sin fascination för allt det barnsliga i världen: sagor, nöjesfält, tecknade filmer, rymdhjältar, djurparker … och naturligtvis barnen i sig, som han ständigt ville omges med och lät komma i stora flockar till sitt eget fantasiland Neverland – döpt efter Peter Pans hemvist.
Och sannolikt hade han aldrig slagit riktigt lika ofattbart stort – eller lyckats bibehålla intresset hos så många, så länge – om han inte också själv hade uppfattats som något av en sagofigur, lite för osannolik för att verkligen finnas på riktigt. En man som tycktes sakna ålder, en durkdriven yrkesunderhållare som var märkligt lätt att uppfatta som ett sårbart barn. I backspegeln ser hans liv mer ut som en tragedi än den fantastiska framgångssaga det också var.
Men där finns också ett oväntat drag av revansch i det allra sista kapitlet, i den slutsålda konsertserie han inte ens hann genomföra premiären av.