Kvinnoföraktande självhat

År 1998 slog utställningen "Efter tusen år av tystnad - gudinnebilder och glömda spår" publikrekord på Historiska museet i Stockholm. På enkla skärmar hade den ideella föreningen Tealogerna under ledning av Birgitta Onsell plitat ner historien om hur människor under 20 000-30 000 år före patriarkatets 5 000 år på jorden dyrkat det gudomliga i dess feminina princip. Att "någonting annat funnits" ända in i vår tid erinrade Lena Lerviks suveräna madonnekonst om. Utställningen var illa placerad i ingångshallen, och motarbetades av museiledningen. Exempelvis hade Onsell nekats att ställa ut en enda av husets medeltida madonnor. Vi var många som stöttade genom att gratis föreläsa i kvinnohistoria för fulla auditorium. Det var kort sagt succé, mot alla odds.

I oktober 2008 öppnade på samma museum den påkostade utställningen "Maria - drömmen om kvinnan" (visas till och med november 2009). Temat är Jungfru Maria, en kvinna som under två tusen år har ingjutit livsmod i miljoner av världens kvinnor och som kan ses som arvtagare till den Magna Mater som Tealogerna dokumenterade ett decennium tidigare.

I "Maria - drömmen om kvinnan" får tre (av tolv) kvinnoröster kort vittna om Marias betydelse i deras liv som förmedlare mellan Gud och människa. Märkligt nog är ingen av dessa kvinnor födda i Sverige, som för att understryka det osvenska i att se positivt på Maria. Den svenska hållningen är kompromisslöst negativ och moraliserande. Jesu moder görs ansvarig för allt ont som drabbat hennes kön sedan bebådelsen. Ändå kunde det ha blivit så bra. I en vacker blå sal ljussatt av Ellen Runge dansar Virpi Pahkinen på storskärm till musikarrangemang av Eva Dahlgren. Kulturskatten är på plats i form av sju unika Mariaskulpturer från svensk medeltid, vackert belysta och ställda i cirkel. Men vad hjälper det? Av det värdighetsbudskap som 1998 års utställning förmedlade finns tio år senare knappt ett spår. Likt en dyster gisslangrupp, kringränd av fientliga ordmassor, har Mariorna fösts ihop för vidare befordran till historiens sophög.

Den här utställningen är nämligen ideologisk mer än kulturhistorisk. Den skriver om den kristna frälsningshistorien till en nutidssvensk, genuspolitiskt korrekt berättelse om kränkta kvinnor. Den sätter Jungfru Maria på de anklagades bänk och nekar henne försvarsadvokater. Domen lyder: Mariabilden tvingar kvinnor till passivitet och underkastelse, den skuldbelägger deras sexualitet, idealiserar moderskapet samt sprider den falska och otidsenliga läran om könsskillnad.

Om det funnes en dumhetsvarnare i svensk kulturoffentlighet så skulle den blinka rött nu. Ty här opererar den historierevisionism som man trodde var ett minne blott efter Sovjetunionens kollaps och murens fall. Maria får förvisso behålla en liten plats i konsthistorien och i bibelhistorien, men i kvinnohistorien är hon anatema: "Jesusmamman" som födde sitt barn under "läskiga och svåra omständigheter" har under historien "på något underligt, konspiratoriskt sätt förvandlats till ett kvinnoideal", skriver Maria Sveland. Prästen Eva Brunne dumpar också Maria och hånar hennes roll i Svenska kyrkans (katolska) förtid. "Reformationen lämnade Maria som idealbild för kvinnor. Ingen kvinna kan ju vara jungfru och mamma på en gång." Tendensen till banalt bokstavlig avläsning av Bibeln är typisk för utställningens skamskrivning av Maria. På en nonstopvideo påstår Kristina Lugn att den sanna innebörden av bebådelsen är en kränkning: "utsatt för det här sexuella övergreppet av ängeln" är Maria "ett offer", tillika en "oacceptabel mor" som lät sitt barn korsfästas. Maria Sveland preciserar med att Marias graviditet är "världshistoriens första nedtecknade berättelse om en våldtäkt".

Lugns och Svelands aparta tolkning att den kristna kulturen tar sin början i en ängels sexuella överfall på en värnlös jungfru är ljusår från den stolta kvinnlighet som utmärker Maria och gör henne till en efterföljansvärd kristen ända in i våra dagar. Den unga kvinna som med orden "Se, Herrens tjänarinna" (Lukasevangeliet) väljer att föda ett barn utanför lagen äger nämligen ett mod bortom allt förnuft. Detta har påpekats av feminister från 1800-talets Fredrika Bremer till 1900-talets Klara Johanson. Bebådelsescenen är en uppmaning till kvinnor att i likhet med Maria bortse från världens dom, att bli Herrens, men icke herrarnas tjänarinnor. På inga villkors vis bör kvinnan gå patriarkatets ("herrarnas") ärenden, hon ska endast lyda det som är Gud i henne, den inre rösten, samvetets bud. I klartext: visa civilkurage. Med den tolkningen i ryggen lärde Fogelstadfeministerna 1925-1954 ut det ansvarstagande kvinnliga medborgarskap som varit avgörande för att bygga detta land.

Därför är det obegripligt att dagens feminism så anpassligt deltar i vår tids oskrymtade mansidealisering. Det är inte bara på Historiska museet som det pågår en häxjakt på positivt upplevda kvinnliga erfarenheter. Många yngre genusvetare på våra högskolor omhuldar den bisarra idén att själva benämnandet av någon som "kvinna" eller "kvinnlig" är en våldshandling som rättfärdigar det globala utnyttjandet av kvinnors arbetskraft och kroppar. I en programartikel i antologin "Kvinnor och våld" menar exempelvis Sara Edenheim att genushistoriker genom att studera kvinnor i historien reproducerar kvinnoförtrycket. Resonemanget bygger på ett kritiklöst övertagande av den patriarkala fördomen att allt feminint konnoterat per automatik är underlägset. Edenheim uttrycker sig bättre än Sveland & Co men det är samma kvinnoföraktande självhat som talar:

"Att kallas för kvinna innebär i dag olika positioner som alla knyts samman med den kvinnliga kroppen på ett eller annat sätt: kvinnosysslor, madonna, misshandlad, hora, våp, hysterika, våldtagen, sexuellt trakasserad, lågavlönad, fåfäng, martyr. Det finns få tillfällen till en identitet som kvinna utan våldsamma, underordnade eller kränkande sammankopplingar. Inte ens det som traditionellt tolkas positivt (som moderskap, systerskap, kvinnogemenskap etc) erbjuder någon egentlig frikoppling från de övriga, mer våldsamma och kränkande positionerna eftersom de inte sällan utgår från samma underordning.

Begreppet kvinna verkar med andra ord nästan olösligt associerat med underordning, våld och död; det bär på en historiskt tung börda som har gjort det nästan historiskt ofrånkomligt att inte på ett eller annat sätt definiera kvinnor som offer."

Teorin erbjuder instantlösningen att vid behov radera den avhånade kategorin "kvinnlighet" och mucka ur fängelset Kvinna. "Om jag så väljer", skriver Edenheim", så behöver "gårdagens kvinna" inte ha "något med mig att göra". I god sovjetisk anda ska det förflutna skäras bort "genom kunskap" om hur framtidens (könlösa) människa bör vara. Men denna strutspolitik som rekommenderar uteslutning av kvinnors erfarenheter ur det sociala kontraktet gör gemensam sak med patriarkatet. Det är, som Luce Irigaray påpekat, frånvaron av moderlig genealogi - kvinnohistoria - i vår Kultur som leder till det etiska felslutet att identitet grundas i rivalitet först med modern och sedan med andra kvinnor.

Dagens minoritetsfeminismer blåser upp skillnader mellan kvinnor och postulerar i samma veva att könen är konstruerade och inte biologiska. Därför har såväl genusvetenskapen som Svenska kyrkan och Historiska museet problem med Mariabilden. Den visar med oönskad tydlighet att livsavgörande mänskliga erfarenheter har sitt säte i kvinnokroppen. Den handling som har skrivit in Maria i frälsningshistorien är havandeskapet och framfödandet av människosonen. I utställningen "Maria -bilden av kvinnan" är den stora stötestenen just moderskapet. Modern blir för Kristina Lugn Dödens, inte Livets representant och hon vänder sig indignerat emot att Mariabilden ger en "övervikt" åt "romantiseringen av att ha burit och fött fram barnet" (Josef kan ju bli ledsen). Också Maria Sveland drömmer om att "befria kvinnorna från moderskapet", som om priset för ett jämställt föräldraskap vore att utplåna moderligheten.

Men handen på hjärtat, är det verkligen mindre och inte mer moderlighet vår värld behöver? Skrämmande aktuell ter sig heliga Birgitta (1303-73), berömd för sin radikala Mariabild och för sin lära att "Kristi nya lag" för såväl kvinnor som män är den "ömma moderliga medlidsamhet" som genom Jesu moder skrivs in på den symboliska nivån. Med moderskapet som modell skapar Birgitta en kristen etik som ser den Andre och hans behov. Därigenom konkretiseras Nya testamentets bud att du ska älska din nästa såsom dig själv. Bland det vackraste man kan läsa från medeltiden är den 1372 nedskrivna vittnesskildringen (Birgitta var där!) av när Maria föder sitt barn, med moderkaka och navelsträng på plats (VII:21). Denna världsberömda text, tillika litteraturens första förlossningsskildring, prisar en urmänsklig erfarenhet som är censurerad än i dag, såväl i Svenska kyrkan och på Historiska museet som i Svenska Akademiens Birgittaklassiker.

Utan exemplet Maria skulle 1300-talets svenska helgon inte kunnat omvandla en social kvinnlig underordning till symbolisk kvinnokraft, ett "varannan damernas" i himlen. Men förmodligen är protestantismens avsakralisering av Maria en orsak till att Birgittas insats är så osynlig i Svenska kyrkan. Trots att kvinnor sedan ett halvt sekel gör altartjänst, predikar och delar ut sakrament så har gudsspråket fortfarande ett inbyggt motstånd mot den moderliga principen i Guds världsordning. "Det ligger en underlig tomhet för en kvinnosjäl att aldrig tillåtas skåda eller ana gudamänsklighet annat än i utpräglat manlig, historiskt given form", skrev Emilia Fogelklou 1919.

I dag hotar denna tomhet från alla håll, inte minst i mediespråket, där modeteorin att "kvinna" är lika med "offer" skuldbelägger ansvarskännande kvinnor och osynliggör deras samhälleliga insatser. Unga kvinnor anbefalls i feministorganet Bang att utveckla sunt "manlig" egoism (utan att unga män rekommenderas en grundkurs i moderlighet). Med sin nedvärdering av från den manliga normen avvikande, "kvinnliga" värderingar uppvisar dagens feminism en historiskt sett ny tendens.

Den feministiska idéhistorien har alltid kritiserat det grundläggande förakt för kvinnlighet som präglat alla mansdominerade samhällssystem. För att förändra konceptet att manlighet är det korrekta mänskliga beteendet har man arbetat för att få upp kvinnors erfarenheter på den politiska agendan.

Kvinnolitteraturhistorien uppvisar en liknande rörelse. I Birgittas efterföljd har berömda författare som Fredrika Bremer, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Moa Martinson, Kerstin Ekman eller Karin Boye på olika vis haft visioner av en värld där alla är mödrar "antingen de är män eller kvinnor och antingen de fött barn eller inte" ("Kallocain", 1940). Till skillnad från populärkulturen så kan skönlitteraturen inte ljuga bort grundläggande mänskliga predikament. En möjlig väg ut ur dagens feministiska återvändsgränd anvisar Åsa Maria Kraft när hon ställer sin fråga till Jungfru Maria:

"Hur födde du, hur såg ditt avslag ut? Hur blödde du, hur läktes du, vad hände med Jesu moderkaka? Åts den upp av gamar, asätare? Finns inget träd uppväxt ur dess jord, finns inga reliker, inga sägner? En avstött blodklump, guds föda under nio månader. Finns ingen psalm, inget evangelium? Inget testamente?" ("Exlibris", 1998).

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut