Men det kanske inte räcker med mer stat. En fråga som lätt glöms bort är vilket slags stat som nu behövs för att möta medborgarnas behov av att skyddas mot marknadens excesser.
I USA fanns den här debatten om hur staten borde se ut redan för några år sedan, när den ekonomiska krisen låg i sin linda och före jordskredssegern för Barack Obama. Texasprofessorn James K Galbraiths bok ”The Predator State” och den förre arbetsmarknadsministern Robert B Reichs ”Supercapitalism” är två sådana inlägg.
Titeln på Galbraiths bok kan närmast översättas som ”rövarstaten” eller ”plundrarstaten”. Det är en stat som inte längre ser till folkflertalets intresse, utan där nyckelposterna rekryterats från bolags- och bankvärlden, av de mest aggressiva lobbyisterna mot miljö- och arbetarskydd och för att vi som konsumenter ska skörtas upp av banker och läkemedelsbolag.
De flesta har väl vid det här laget förstått att de ekonomiska kampanjbidragen i amerikansk politik korrumperar och att detta problem accelererat under Bushs år vid makten. Men vad Galbraith och Reich med ett antal exempel visar är att amerikansk politik inte som förr går ut på att balansera allmänintresset mot ekonomiska särintressen.
I ”rövarstaten” är allmänintresset i praktiken bortopererat. Kongressen har på senare år i huvudsak varit ett slagfält mellan olika dolda bolagsintressen. Högern under Bush har övergett tron på marknaden och den fria konkurrensen, hävdar Galbraith. Nu kan de företag som vill ha oligopol på marknaden få det, bara de betalar bra i kampanjbidrag,
Så länge regleringarna och lagarna går bolagens väg är de inte längre intresserade av att driva den liberala drömmen om en mindre stat.
En som verkar ha missat denna debatt om staten är idéhistorikern Johan Norberg, knuten till den amerikanska tankesmedjan Cato Institute. Hans nya bok om finanskrisens rötter, ”En perfekt storm”, bygger på de gamla ultraliberala föreställningarna om staten som någonting ont, som med klåfingriga regleringar och lagar hindrar det fria näringslivet från att utvecklas och berika oss alla.
Norberg är på ett sätt beundransvärd. Han har tagit på sig kamikazeuppdraget att slå ett slag för den liberala idévärld som den amerikanska högern övergett och vars trovärdighet den finansiella industrin i grunden förstört. ”En perfekt storm” blir därför en djupt motsägelsefull bok, vilket inte hindrar att den är välskriven, bitvis ganska lärorik och rent av rolig.
Norberg döljer knappast systemets brister. Han inbillar sig inte heller att vi alla är ekonomiska människor som träffar rationella val. I stället ägnar han sig åt att beskriva ett antal misslyckade försök av amerikanska regeringar på senare år att bromsa finansmarknadens excesser. Och han kan ha rätt i att det kan ha funnits taffliga och kontraproduktiva lagar. Men det är egentligen inget riktigt bra argument mot regleringar. För läst i ljuset av Galbraiths och Reichs böcker kan man misstänka att amerikanska finansministrar, som vanligtvis rekryterats från Goldman Sachs, gärna lägger lagförslag som kan kringgås av marknaden. Och eftersom Norberg tycker det är ganska legitimt att bedra staten, ställer han sig förstås inte frågan vilka ytterligare vansinnesaffärer som kunnat ske, om inte ens de misslyckade regleringsförsöken gjorts.
Typiskt för boken är att den bara med några rader berör vad det progressiva USA sett som det största politiska misstaget bakom krisen.
Det var när Clintonregeringen 1999, hårt hetsad av finansmarknaderna, avskaffade Glass–Steagall-lagen från Roosevelts dagar, med sin tydliga bodelning mellan banker och andra finansföretag. Men det var en avreglering, och sådana är i Norbergs värld alltid mer acceptabla än att reglera.
Hans enda invändning är att om den gamla lagen gällt skulle bankfusionerna i USA i höstas i krisens spår inte kunnat ske. Men det är inte mycket att komma med, eftersom det inte var efterspelet boken skulle handla om, utan varför krisen blev möjlig.
”Mitt hem är inte längre min borg, utan min bankomat.” Så beskriver Norberg den sjuka bostadsmarknaden i USA.
Han missar inte tillfället att gissla politikernas smått naiva ambitioner att också fattiga skulle få bo i eget hus, och att Fannie Mae och Freddie Mac, som garanterade bolånen, är – usch och fy – ett slags halvstatliga institutioner.
Men om James K Galbraith har rätt i att USA levt i en ”rövarstat”, går det då att moralisera över Fannie Maes och Freddie Macs roll? I en sådan stat reduceras ju det offentligas uppgift till att bädda för att det privata kapitalet ska maximera sina vinster, och så skedde ju också, genom bankers och finansbolags bedrägliga ompaketering av de farliga lånen.
Och bör inte skulden fördelas som efter en bilolycka, att det tyngsta ansvaret vilar på den som sitter bakom ratten, snarare än hos den som äger bilen?
Frågan är också hur många som, medan tid var, begrep hur farliga bolånen var. Med en träffsäker formulering skriver Norberg om riksvärderingsföretag som Moody’s och Standard & Poor: ”Analytikerna var experter på att undersöka att matematiken stämde, men ingen hade till uppgift att undersöka de underliggande riskerna.”
En annan förklaring till att skakiga lån kunnat få toppbetyget AAA ger en anställd på Moody’s: ”Man börjar med ett betyg och bygger en affär runt betyget.” Och fick lånen inte högsta betyg på ett ställe, så gick man till något av de andra instituten.
Norberg beskriver alltså hur konkurrensen ökade risktagandet. Ändå är hans slutsats att felet var att konkurrensen var för svag, genom att staten som licensierade instituten därmed skapat ett oligopol. Men om konkurrensen varit ännu friare, hur många fler halsbrytande risker hade då tagits?
Bra och pedagogiskt beskriver Norberg hur Alan Greenspan, den förre chefen för Federal Reserve, den amerikanska riksbanken, chocksänkte räntorna för att parera IT-bubblan, men då bäddade för nästa bubbla, som blev bolånekrisen. Greenspans räntepolitik karaktäriseras egendomligt nog av Norberg som ”drömmen om planekonomi”, trots att det var en av författarens husgudar, Nobelpristagaren Milton Friedman, som gick i bräschen för principen om självständiga riksbanker.
Historiens ironi är ju att den i grunden ultraliberale Greenspan, som av den liberala vågen i USA gavs oinskränkt makt, närapå lyckades krossa marknadsekonomin. Och det är kanske där skon klämmer, det som gör att Norberg inte riktigt gillar honom.
Det förs i Norbergs bok en – i princip – angelägen diskussion om risken för vad som kallas moral hazard, det vill säga om marknadens aktörer vet att staten alltid kommer ur trångmål uppmuntrar det allmänna därmed till att halsbrytande risker tas.
Han ville hellre att vi inte pjoskar med dåliga företag och banker med usla lån, utan låter dem försvinna. Men med de 25 miljoner arbetslösa som väntas inom OECD de kommande åren känns Norbergs rekommendationer minst sagt 20-talsmässiga.
”Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete”, menar han. Men huvudproblemet i dag är inte att det dåliga skyddas från att läggas ned. Det verkliga dilemmat just nu är att också många livskraftiga och bra företag försvinner när det inte kommer några krediter ur det djupfrysta finanssystemet. Och lukten av nattväktarstaten blir närmast outhärdlig när Norberg förslår att guldmyntfoten återinförs. Varför inte graderad rösträtt från förra sekelskiftet också när han ändå är i farten?
Samtidigt måste även den skeptiske ge Norberg rätt i att staterna inte varit utan skuld till krisen. Av det förflutna kan vi dock lära att när kapitalismen lät bädda in sig i demokratin och blev samhällsbyggande, som på 40-, 50 och 60-talen, så var de finansiella kriserna betydligt färre och mindre allvarliga än under de decennier av avregleringar som sedan följde.
Nu har i stället olika grader av ”rövarstater” eller ”plundrarstater” växt fram, tydligast i USA och Ryssland. Men också i Europa finns tecken på att demokratin är inringad av starkare ekonomiska makter och inte riktigt förmår hävda långsiktiga lösningar till gagn för de många.
EU:s impotens beror nog inte bara på utvidgningen och beslutsformerna. När allmänintresset inom unionen ställs mot näringslivets lobbyister, till exempel om klimatet, blir lätt resultatet urvattnade eller obegripliga kompromisser.
I USA misslyckades finansindustrin att förmå politikerna att placera folkpensionen, social security, i aktier så att bankerna kunde tjäna pengar på det, medan svenska politiker gett fritt fram för privata pensionsbolag att lura av oss våra besparingar. Och tills vidare är det otänkbart i ”plundrarstaten” USA att friskolekoncerner som i Sverige ska ha fri dragningsrätt på skattepengar, och där vinsterna ibland hamnar i skatteparadis.
Så det är hög tid att vi här hemma också får en rejäl diskussion om vad vi vill att staten ska vara – någonting som främst de rika ska tjäna pengar på eller folkflertalets stat?
I denna viktiga debatt, som finanskrisen gjort ofrånkomlig, klargör dock inte Johan Norbergs bok särskilt mycket, snarare fördunklar den.