Födelsen är starkaste tänkbara dementi av varje idé om frihet.
Frihet förutsätter en eller annan form av allmänbildning. För att kunna frigöra sig från de bojor födelsen lagt på en måste man tillägna sig en större, universell kunskap om de tankar människor gjort sig på de mest vitt skilda tidpunkter och platser.
I åratal har tendensen även inom de institutioner som skulle värna bildningen varit den motsatta: det universella förnekas och det särskilda hyllas. Man ska finna sina rötter, dyrka sin givna identitet, sitt språk, sin kultur, det är förutsättningen för att vara människa. Man är dansk, eller svensk, från födseln.
Men den kanon inom litteraturen och andra konstarter som den dåvarande kulturministern Brian Mikkelsen gav oss danskar för ett antal år sedan är ingen dörröppnare. Det är nyckeln till den fängelsecell där man kan låsa in sig och sitta och dyrka sin egen klaustrofobi resten av livet.
Litteratur kommer från de inre kontinenter som inte finns representerade i FN och som saknar egen flagga, den gränslösa plats som inte känner till beteckningar som fädernesland eller modersmål. En kanon i kulturministeriets mening är en amputation, eller för att använda en bild som vi danskar kan förstå i dessa tider då vi har en så skarp blick för bristerna i andra kulturer – en andlig könsstympning.
2006 beslutade Jorge Amador, polismästare i Neza som är ett socialt och kriminellt belastat slumkvarter i utkanten av Mexico City, att upprätta sin egen kanon, som skulle bli pliktläsning för de anställda i den lokala polisstyrkan. Bland författarna fanns Gabriel Garcia Marquez, Octavio Paz, Antoine de Saint-Exupéry och Edgar Allan Poe. Man lägger märke till att flera av namnen är icke-mexikanska. Det är ingen nationell kanon Jorge Amador har skapat. Han vill inte få poliserna i Neza att känna sig som mexikaner. Han har något annat i tankarna. Han vill gärna utöka sina polismäns erfarenheter med världen.
Dessutom anser han att det kan ge en moralisk vinst att läsa litteratur. ”Att sätta livet på spel för att rädda andra människors liv och egendom kräver djupa övertygelser”, säger han. Och i böckerna kan poliserna möta personer som lever engagerade liv. Personernas värderingar kan få Amadors poliser att fundera över sina egna.
Man lägger också märke till något annat: på samma sätt som Amador inte föredrar litteratur skriven av landsmän så föreslår han inte heller sina poliser att de ska läsa böcker där poliser är huvudpersoner, trots att gudarna ska veta att det finns mer än nog av dem. Det är inte den enkla, förutsägbara igenkänningseffekten han är ute efter.
Det är möjligt att Jorge Amador, en polismästare i ett slumkvarter, inte har läst den tyske filosofen Immanuel Kant, men det han föreslår utgår ändå från Kants idéer. Litteraturens förtjänst, hävdade filosofen, är att den lär läsaren att sätta sig i andras ställe.
Fjorton år efter Kants död utkom Mary Shelleys roman om Frankensteins monster, där den ohygglige mördaren visar sig vara en känslig och djupt kränkt individ som drömmer om erkänsla och kärlek. Frankensteins monster blir en förebild för alla senare monster. Men han hör inte hemma enbart i skräcklitteraturen. Han borde också vara förebilden för alla senare romanfigurer. Frankensteins monster utmanar oss till att göra det nästan omöjliga och leva oss in i det ohyggliga.
Den danske sociologen Henrik Dahl uppmärksammades nyligen för ett angrepp på Statens kunstfond. Enligt hans mening har fonden med konstgjord andning hållit liv i en rad dramatiker som Dahl med säkerhet varken sett uppförda eller läst. Men det behöver han inte heller. Han vet att de är negativa gentemot medelklassen och dess värderingar, och därför inte kan anses värda något stöd.
För Henrik Dahl är litteraturen ett redskap för social anpassning, något som tydligt framgår av slutsatserna i hans bok från 2008, ”Den usynlige verden” (Den osynliga världen), där han efterlyser en ny konst som på ett konformistiskt sätt ska stärka den nya medelklassens självkänsla i en öronbedövande hyllning till banaliteten i dess självgoda livsstil.
Den barocka tanke som i ”Den usynlige verden” drivs fullt ut är att konsten först och främst är till för att stärka medelklassens identitet. När invånarna i det nya medelklass-Danmark som vuxit fram under det senaste halva århundradet helt saknar självmedvetande, ja, den allra ringaste stolthet över sin livsstil, då är det författarnas fel. De negligerar fullständigt livet i förorterna eller ger, än värre, uttryck för en nedlåtande och fördomsfullsyn på villaägarnas stilla lycka.
Enligt Henrik Dahl lär man sig att älska ett landskap, en stad eller ett förortskvarter först när det återskapats genom en diktares ord. Han har liknats vid Peter Rindal, en lagerförvaltare från Kolding som på 60-talet gick till angrepp mot den då nystiftade Statens kunstfond för att han inte ville vara med om att stödja en konst som var obegriplig för vanliga människor. Men Dahl är inte någon Rindal. Han vill inte ha brölande hjortar vid skogssjön hängande över soffan. Han vill ha bensinstationer och motorvägsbroar och brölande Volvobilar. Han vill ha konst som lär oss att älska moderniteten.
Dahl ser sig själv som upptäckare av ett helt nytt Amerika, som författarskrået ännu inte hittat. Hans bok bågnar av iakttagelser som enligt denna pionjär i den mänskliga erfarenheten en dag ska utgöra stommen i hela generationers framtida litterära alster. Hör bara: vilken författare har hittills beskrivit hur det är ”att stå böjd under bagagehylla i ett flygplan och vänta på att dörren ska öppnas”? Eller ”erfarenheten av att någon tagit tandkräm genom att trycka mitt på tuben”?
Tiotusentals människor gör dessa erfarenheter varenda dag! Och så är de inte beskrivna i litteraturen!
Henrik Dahls bok är formodligen den suraste, av ressentiment mest svällande bok som någonsin utgivits på danska, och det är dess ilskna, skrattretande småaktighet som gör den intressant, men bara som en ofrivillig dokumentation av den nya medelklassens frustrerade inre liv. ”Den osynliga världen” är en gigantisk, närmast monumental uppgörelse med den oändliga mängd irritationsmoment som medelklassmänniskan upplever i sin vardag.
Äktenskapet, som ändå skulle vara kärnan i förorternas lyckliga liv, beskriver Henrik Dahl som ett rättslöst, mänskligt kränkande helvete, som får en vanlig tortyrkammare att likna ett rekreationshem. Varje rörelse i en bil, ett tåg eller flyg hindras av en befolkningsmajoritet av döva och blinda klantskallar som varken kan finna sin reserverade plats på tåget eller rätt fil på motorvägen. Det är alltid någon i vägen.
Men förorterna har faktiskt, helt utan Henrik Dahls vetskap, funnit sin diktare. Om inte på danska, så åtminstone på engelska. Den senare delen av den nyligen avlidne J G Ballards författarskap är ett envist försök att gå till botten med det välordnade liv i de förstäder där det enda tecknet på liv är de vissna lövens prassel i rännstenarna. Det är den mordiska våldspotential som jäser bakom medelklassens fasader som Ballard utforskar i romaner som ”Super Cannes” och ”Millenium People”. ”Förorterna drömmer om våld”, står det på omslaget till den sista romanen han skrev, ”Kingdom Come”.
Ballard visste vad han talade om. Han tillbringade mer än halva sitt liv i en förstad till London, Shepperton, vars invånare knappast lär resa någon staty till hans ära eller på något annat sätt har för avsikt att hylla honom för hans bidrag till deras självaktning.
”Hjälp polisen, klå upp dig själv!” stod det en gång på väggarna på Nørrebro. Det är, på ett ungefär, Ballards syn på medelklassen. Det är den klass som genom en överväldigande mängd sociala koder kontrollerar sig själv. Den har inte bara koder för sex, utan också för flört och otrohet. Vad drömmer den om? Den drömmer om att slippa det tyranni den utövar mot sig själv. Den drömmer om en frihet från moral, säger en av personerna i ”Super Cannes”, som skildrar en grupp sysslolösa förmögna från den Franska rivieran som för nöjes skull slår ihjäl människor helt slumpartat. I ”Millenium People” vänder medlemmarna av den kreativa klassen upproret mot sig själva och börjar bränna ner sina egna hus i Londons attraktiva Chelseakvarter. Meningslöst våld är det enda som ger mening i en värld som är överlastad med betydelser och reglerad av sociala koder ända ner på känslornas mikroplan.
Vad läser de då i de nya förorterna? Jag har en gissning. De läser Stieg Larssons romaner. Larssons två huvudpersoner, en journalist och en hackare, tillhör inte bara den nya medelklassens egen klan, världens viktigaste, som skrävlande brukar kalla sig själv symbolanalytiker. Romanerna är också skrivna för männi-
skor vilkas vardag är en stor jäsande, potentiellt explosiv anhopning av irrationella irritationsmoment, typer som Henrik Dahl, en blivande ”Falling down”-man – huvudpersonen i Joel Schumachers film med samma namn om kontorsslaven som irriteras av en fluga medan han sitter fast i morgonens trafikkö på väg till jobbet, och som till sist skjuter en hamburgerrestaurang sönder och samman med ett maskingevär för att de inte vill servera honom frukost trots att klockan är två minuter i halv tolv och det står på en skylt att de serverar frukost fram till halv tolv.
Domedagen utlöst av ett ögonblicks irritation, en domedag som inte har någon annan orsak än det retliga känslolivet hos en hämningslöst självupptagen, så kallad kreativ klass med låg frustrationströskel och det storhetsvansinniga huvudet uppfyllt av inbillade kränkningar som kräver ögonblicklig upprättelse.
Stieg Larssons romaner är ultravåldsamma, med feminismen som politiskt alibi. Lisbeth Salander, en allmaktsdröm i ett våldsoffers skepnad, börjar som en Pippi Långstrump för den digitala tidsåldern och slutar som en Jesusfigur, komplett med begravning och återuppståndelse, när hon i slutet av trilogins andra del med tre kulor i kroppen varav en i huvudet, blir levande begravd och till sist återuppstår efter att ha grävt sig upp ur ett flera meter djupt hål.
Det är ingen tillfällighet att Stieg Larsson firar triumfer medan Henning Mankell, en annan svensk deckarförfattare som appellerar till medelklassen, tycks ha gått i stå. Kurt Wallander, Mankells huvudperson genom nio böcker, hör helt enkelt hemma i en annan tid. Han är en grubblande, plågad samvetsmänniska, och trots att dottern Linda tar över i romanen ”Innan frosten” vill vaktavlösningen inte lyckas.
Wallanders verkliga dotter är inte Linda, utan Lisbeth Salander, och med henne inträffar ett skifte, från rättsprincip till hämndfantasi, från självuppoffrande plikt till emotionellt grundad anarki, från idén om lagen till hyllningen av en narcissistisk allmaktskänsla. Lisbeth Salander är förkroppsligandet av Ballards dystopiska diagnos på en medelklass för vilken frihet är frihet från moral.
Det är den nya tendensen i den internationella thrillergenren. En gång var det privatdetektiven som var hjälten. Sedan blev det polismannen. Nu är det symbolanalytikern, en gång kallad tjänstemannen, som, när idyllen hotas, avslöjar att funktionären mycket väl kan vara det farligaste rovdjuret i djungeln, om han så vill. Egentligen handlar deckargenren om förbrytelse och skuld, om uppklarandets mekanismer, förnuftets långsamma uppnystande av en gåta. I den nya deckaren skyfflas hjärngymnastiken åt sidan till fördel för amoklöpningen, det är inte skulden som är viktig utan den förevändning den ger för skuldlös våldsutövning. Don’t fuck with the middle-classes!
Läs storsäljande thrillerförfattare som Joseph Finder, James Siegel, Jeff Abbott, Simon Kernick. Det är de nya förorternas verkliga litteratur. Medelklassen leker med elden och drömmer om att se sina egna luftslott sprängas.
Översättning från danska: Lars Linder