Nog är det konstigt att vi tillbringar så mycket tid med att ta del av berättelser som vi vet inte är sanna. Förnuftiga människor borde för länge sedan ha vuxit ifrån ett sådant barnsligt beteende. I stället för att läsa romaner och titta på Hollywoodfilmer borde vi läsa sociologiska avhandlingar och titta på dokumentärfilmer. Det heter ju att sanningen, inte lögnen, skall göra oss fria. Ytligt sett skulle man kunna tro att sanna berättelser gör oss bättre skickade att orientera oss i omvärlden medan falska mest skulle förvirra och vilseleda.
Om Charles Darwins utvecklingslära är en i stora drag riktig teori så borde utvecklingen vid det här laget ha rensat bort den egenskap som gör oss till storkonsumenter av fiktion. Att så inte är fallet kräver en förklaring och det är just en sådan som Brian Boyd vill ge oss i sin redan kontroversiella ”On the Origin of Stories”. Boyd, som tidigare är mest känd som författare till en omfattande biografi över Vladimir Nabokov, är inte den första att anlägga ett evolutionärt perspektiv på konst i allmänhet och litteratur i synnerhet men hans bok är den hittills mest utförliga och grundliga.
Genom hela boken löper en kritik av mycket av dagens mest trendiga litteraturkritik, inte minst av den inom humaniora så fashionabla tanken att människan inte har någon medfödd natur utan att den mänskliga naturen är en social konstruktion. Det är, menar Boyd, ett både felaktigt och självmotsägande påstående. Om människan inte har en natur skulle vi vara den enda art som saknade en sådan. Logiskt innebär det också en kullerbytta – frånvaron av natur skulle då vara ett unikt och märkvärdigt drag i just den mänskliga naturen! Dessutom har konstruktionstanken olyckliga politiska konsekvenser: ”Om vi är helt socialt konstruerade kunde samhället forma oss till slavar och herrar och det skulle inte finnas några skäl att protestera eftersom det vore våra socialt konstruerade naturer.”
Hur länge människan har varit konstnärligt aktiv vet man inte. De äldsta grottmålningarna är 37 000 år gamla. De gjordes på svårtillgängliga platser så det var ett ansträngande projekt som uppenbarligen betydde mycket för dem som utförde dem. Ingen vet hur gammal berättarkonsten är. Men vi känner inte till något samhälle som har saknat den i form av till exempel myter, skrönor eller skryt kring lägerelden.
En modern ekonom skulle säkert förundra sig över att dessa människor med sina ytterst knappa resurser ödslade tid på berättelser om gudar som bor på höga berg eller om hur världen vilar på ryggen av en sköldpadda i stället för att utbyta praktiska detaljer om till exempel var man hittar jaktbyte.
Boyd menar i stället att det ligger i den mänskliga naturen att berätta historier, att berätta är ett beteende som har visat sig fungera bra som överlevnadsstrategi och alltså har utvecklingen ”valt” att denna färdighet skall förbli. Det förutsätter inte bara ett språk utan en förmåga att ljuga, att hitta på saker som vi vet inte är sanna och ganska sofistikerad teori om hur vi kan skilja det sanna från det falska, fakta från fiktion.
Det fordras också en förmåga från berättarens sida att fånga först åhörarens och sedan också läsarens uppmärksamhet – och det är ett nyckelbegrepp i Boyds förklaringsmodell. En gemensam uppmärksamhet stärker grupptillhörigheten och kan inskärpa ett gemensamt normsystem som annars inte skulle vara det naturliga.
Ta till exempel altruism mot egoism. Forskare har visat att på det individuella planet vinner egoism mot altruism men inte på gruppnivå. Grupper där altruism är den förhärskande ideologin eller mentaliteten tenderar att vara mera framgångsrika än grupper där egoismen dominerar.
Boyd tycker sig urskilja inte bara litteraturens och konstens ursprung här utan också religionens som han menar är en litteraturens avkomma. Genom att berätta skräckinjagande historier om till exempel gudar som straffar dem som bryter mot normer kan man förstärka vissa värderingar inom gruppen och på så sätt göra gruppen mera framgångsrik. Historien visar som bekant att de som trott sig ha Gud på sin sida ofta har varit segerrika.
Men det kanske viktigaste med litteraturen är att den bryter vad som annars skulle ha varit människans begränsning till ett nu. Den låter oss planera en framtid, spekulera över alternativa möjligheter, undersöka vad vi gjorde för fel tidigare. Såvitt vi vet har ingen annan art kommit i närheten av dessa möjligheter och detta har givit människosläktet ett enormt evolutionärt försprång. ”Utvecklingen har”, skriver Boyd, ”tillåtit människan att utveckla en enastående kapacitet för kultur för att kultur hjälper oss att upptäcka skillnader i omgivningen snabbare än gener gör.” Med kultur kan vi behärska naturen snarare än att bli behärskade av den. Den givna verklighetens tyranni kan ifrågasättas genom berättelser om alternativa scenarier.
Litteratur är alltså en fråga om samarbete mellan författare/berättare och läsare/åhörare som gör oss bättre skickade att orientera oss i omvärlden, att utläsa andras avsikter för att sedan motarbeta eller understödja dem. Vi kan spekulera över hittills aldrig förverkligade möjligheter och sedan försöka gör dem till verklighet. Den ger oss överlevnadsstrategier som ingen annan art har: kultur i bred bemärkelse har varit en evolutionär vinstlott. Det visar sig att de mest framgångsrika samhällena från antikens Grekland till dagens USA har varit kulturellt vitala och intellektuellt mångskiftande. (Sovjetunionen är kanske den negativa instans som stöder en sådan tes.)
Utan förmågan att berätta skulle människan antagligen – i likhet med de flesta andra arter – ha varit fångad i nuet och aldrig funderat över hur vi kan förändra det som verkar naturgivet.
Som god darwinist och evolutionär ser Boyd ett kontinuum mellan människan och resten av skapelsen. Han anför mängder av forskning som visar att andra arter också kan kommunicera med varandra och till och med leka. Och leken är ett slags förstadium till konst i meningen att den är på låtsas. Men människan har utvecklats mycket längre än andra arter.
Han exemplifierar sina teser med två praktiska läsningar: en av Homeros ”Odysséen” och en av dr Seuss barnbok ”Horton Hears a Who!”. Särskilt den första är intressant och genom sitt speciella perspektiv lyckas han om inte vederlägga så åtminstone sätta några stora frågetecken i kanten på Erich Auerbachs klassiska Homerosläsning i ”Mimesis”. Boyd visar hur Homeros i själva verket skapar olika perspektiv i tiden och rummet som är ytterst sofistikerade även om Homeros saknade en modern vokabulär för dessa skiften mellan då och nu, föreställt och verkligt.
Det är uppenbart att Boyd ogillar mycket av postmodernismen. Sålunda återupplivar han författaren, den författare som Roland Barthes i en berömd essä förklarade död. Det finns i den stora litteraturen en individuell röst och en vilja som inte låter sig bortförklaras genom hänvisning till språkliga eller sociala strukturer.
Hans bok är på många vis en imponerande forskningsbragd som får åtminstone mig att se på litteratur och annan konstnärlig verksamhet på ett lite annorlunda sätt. Han visar inte bara hur fattiga vi skulle bli utan litteratur men också hur lättmanipulerade och godtrogna. Litteraturen gör oss inte till moraliskt bättre människor, men den gör oss kritiska till varje berättelse som säger sig vara sista ordet. Detta är inte en sensationell slutsats men Boyd ställer den på solid evolutionär grund.
Det är så att säga på makroplanet som ”On the Origin of Stories” har sina förtjänster. Boyd erkänner själv att hans metod inte har så mycket att tillföra den som brottas med ett detaljerat textuellt problem i ”Kung Lear”. Jag tror inte heller att mina tre favoritkritiker – William Empson, Walter Benjamin och Roland Barthes – hade blivit så mycket bättre i sin kritiska praktik om de hade haft möjlighet att läsa sin Boyd. Däremot lyckas Boyd övertygande visa att utan konst och litteratur så vore människans liv inte bara fattigt – det vore knappast ens mänskligt.