Äntligen satt Svenska Akademiens första kvinnliga ledamot på sin stol och skulle hålla minnesteckning över Zacharias Topelius. Det var den 20 december 1918 och evenemanget som Selma Lagerlöf privat kallat ”den stora löjliga uppvisningen varje år”, Akademiens högtidssammanträde inför kungahuset och samhällets grädda. I tryck kom lovtalet inte i Akademiens handlingar förrän 1920. Bland det som kom emellan, förutom romanen ”Bannlyst”, var den ”lovsång över Ellen Key” som skulle skrivas till Keys 70-årsdag i december 1919. Först i februari 1920 börjar Lagerlöf ana att Topelius kunde ha ”något roligt” att säga henne och till julen utkom biografin ”Zachris Topelius” på Bonniers.
Utgången var inte given. I det längsta slingrade sig Selma Lagerlöf inför beställningsuppdraget. Topelius svärmade hon för vid fjorton års ålder, men nu var han ”trots sin briljanta fantasi” oläsbar, klagade hon för Sophie Elkan. Därför ställde Lagerlöf motförslaget ”att få skriva om Birgittas uppenbarelser ... som på det högsta intresserar mig. Jag tycker, att man skulle kunna få fram något stiligt på grundval av det nuvarande tidsläget, med att citera hennes strafftal mot kejsare och påvar.”
Här gick en historisk chans förlorad. Ständige sekreteraren Karlfeldt sa nej till hennes idé att i mansoffentlighetens hjärta röja plats för kvinnlig auktoritet som skulle mäta mannen med kvinnans mått. En sådan tribun hade kunnat vara ett alternativ till den Pallas Athena-funktion som senare tiders kvinnliga ledamöter brottats med. Kanske hade Lagerlöf insisterat på att installera en litteraturens kvinnolinje 1918 om hon vetat att det skulle dröja sextioåtta år innan en kvinna (den hittills enda) skulle tala över en annan kvinna i Akademien. (Gunnel Vallqvist över Helena Nyblom 1986.)
Liksom andra stora kvinnor vid förra sekelskiftet var Selma Lagerlöf anhängare av den antipatriarkala särartsfeminism för vilken könen var radikalt olika, men i människovärde fullständigt lika. Invalet 1914 som en av De aderton uppfattade hon som en ”triumf för kvinnosaken”. För Lagerlöf var kvinnorörelsen ”en världsomdanande företeelse” – på villkor att den nya kvinnan inte modellerade sig efter mannen, utan såg som sin mission att föra upp kvinnornas kulturhistoriska ”särart” på den politiska agendan. Då skulle det ”bli makt i återuppbyggandet av den arma och förhärjade världen”, sa hon då svenska kvinnor fick rösträtt 1919.
Vid det laget hade ledamot på stol nummer VII troligen insett vad hon gett sig in på. I Akademiens uppdrag ingår att upprätthålla en manlig hjältegenealogi. Stiftelsebrevet stipulerar att man skall ”sjunga de store mäns lov, som delst styrt, dels tjent och frälsat Fäderneslandet”. Sålunda den alfahannetyp som Selma Lagerlöf, i talet ”Hem och stat” på Internationella rösträttskonferensen 1911, menade hade gjort fiasko. I bästa heliga Birgittastil dundrar hon: ”Vad vittnar hatet mellan samhällsklasserna? Vad vittnar de dova ropen nerifrån, allt hot om omvälvning? Vad vittnar all klagan från arbetslösa? Vad vittnar utvandringen? Vittnar allt detta att han har lyckats, att han någonsin kan lyckas?” Nej, inte förrän mannen ”tar kvinnan till sin hjälpare”, och hennes demokratiska kulturskapelse, ”det goda hemmet”, till förebild kan den ”goda staten” bli verklighet, hävdade Lagerlöf under jubel av tjugotvå nationers rösträttsdelegater.
I den kvinnooffentlighet som blomstrade vid sidan av den mansdominerade kulturen var minnestecknandet av stora kvinnor en viktig strategi. Ellen Key varnade för risken att unga kvinnor utan kunskap om sin historia lydigt skulle rada upp sig som nollor efter den manliga siffran. Med bravur uppträdde Selma Lagerlöf på kulturens dubbla genusarenor. Ena gången lovtalet till Topelius i Akademiens mansoffentlighet, andra gången äreminnet över Fredrika Bremer, ”Mamsell Fredrika”, på kvinnosaksförbundet Unionens jubileum i Helsingfors 1912. Här hyllas Bremers mod att offra sitt ”författaranseende” genom att ”arbeta för sina systrar”: ”Jag är glad, att jag visste vad jag offrade och ändå gjorde det.” Utan tvekan ser sig Lagerlöf som symbolisk dotter till den svenska romanens moder. Som minnesteckning i Akademien hade ”Mamsell Fredrika” manat till efterföljd. Nu är kvinnorepresentationen i Sveriges Pantheon ynklig. Sedan starten 1786 har endast åtta kvinnor men över två hundra män (några i repris) skrivits in i odödligheten med minnespenning och hyllningstal.
Vilken är kvinnans funktion för mannen, frågar Virginia Woolf i ”Ett eget rum”, och svarar: ”Kvinnorna har genom seklerna tjänat som speglar med den förtjusande och förtrollande förmågan att återge mannens bild i två gånger naturlig storlek.” Det kan inte ha undgått Lagerlöfläsare att hon i likhet med alla stora kvinnliga författare återger mannen i naturlig storlek. Redan i inträdestalet över Gellerstedt vägrade Lagerlöf att anpassa sig till akademiegenren och teckna den avlidne i dubbel storlek, iförd ensamhetens galoscher. I stället broderas hans beroende av hustrun ut, vilket ter sig provokativt i sammanhanget. Det krävdes mod, för Lagerlöf hade i färskt minne en avskräckande illustration på temat mäta mannen med kvinnans mått. 1913 hade väninnan Ida Bäckman skandaliserats för sin intima bok av Gustaf Frödings sista år. Den sågs som en degradering av skalden som fått en begravning med fackeltåg, fanborg och Akademietal. I Heidenstams gravdikt steg Fröding ”kungarak till skuggors skara”, att jämföra med Bäckmans bok där han dyngrak kröp omkring i sin dårkista.
Selma Lagerlöfs metod för skildrande av manskönet i naturlig storlek har ett signalverb: att älska. Bäckman hade fått henne att ”älska” Fröding ”mycket mer än förut”, och kvinnornas kapacitet att älska blir också formeln för hennes Topeliusbiografi. Redan i första kapitlet räddar anmodern (i exil som tvätterska i Stockholm!) mirakulöst sin son (kidnappad till Ryssland som liten), i en urscen lika laddad som då Muminmamman igenkänner sitt till spökbarn förvandlade mumintroll i ”Trollkarlens hatt”.
Med skildringen av kärlekens makt är Nobelpristagarinnan på sin mammas gata, eller snarare, tillbaka i ”Gösta Berlings saga”. Såväl i Lagerlöfs Värmland som i Topelius Finland är det lidelse, försakelse och driftssublimering som ger en högre estetisk växel. Först hos den olyckligt käre Topelius vaknar ”ingivelsen, den stora, äkta skaldegåvan” till liv. Sakta men säkert övergår biografin i romanutkastet ”Selmas Topelius” när Fosterlandet som Gudinnan Kvinna gör entré i den fattige studentens kammare, där han på sitt enkla läger kastar sig av och an i patriotiska känslor: ”in trädde en hög gestalt, klädd i släpande, blomstickad mantel och med en krona av grankottar på huvudet”. En kyss bekräftar deras livspakt: ”Från denna stund är du min.”
Det är Selma Lagerlöf i sitt esse. Nu talar hon lika mycket om sig själv som om Topelius. Priset för att bli en stor, svensk diktare är att avstå från den ”brottsliga lidelse” (i hans fall för finskan Greta från Kahra) som glöder i ens varelse: ”Detta var en sådan känslornas virvelstorm, som kastar människor ur deras bana och vräker dem bort till last och undergång.” Kort sagt, Lagerlöf identifierar sig med sin finlandssvenska kollega, som i likhet med Gösta Berling och henne själv, älskades av och själv passionerat älskade kvinnor.
Minnestecknad av Selma Lagerlöf går Zacharias Topelius in i evigheten som ”älskansvärd och rikt utrustad” betahanne, utkastet till framtidens manstyp, ”sådan som man vill tänka sig att människosjälarna skola bli då de genom ett mångtal av inkarnationer ha nått fulländningen”. (Upplysningsvis: medan alfahannen leder apflocken, föredrar honorna att avla sina ungar med betahannarna.)