Finns det en särskild Carolaposition? En kroppsställning reserverad för den kristna schlagersångerskan som hon reflexmässigt intar vid varje chockartat möte med pressfotograferna? Blicken riktad lite snett uppåt, huvudet på sned. Ögonvitor så vita att de nästan skiftar i blått och ett överjordiskt leende.
Liknar hon inte någon? Jungfru Maria, kanske? Visst gör hon det. Och i den likheten och i hyns bronslika lyster, som på målning av Tizian, ligger hela förklaringen till Carola Häggkvists förmåga att under decennier trollbinda en hel nation.
Svenska kvinnor har traditionellt haft dåliga möjligheter till religiös, eller mystisk, extas och utlevelse. Söderut är det annorlunda. I Sydeuropa – framför allt då i Spanien och Italien – har en stark och flertusenårig Mariakult gjort det möjligt för kvinnor att tillbe en annan gudom än den manliga och göra det på ett alldeles eget vis – oavsett hur patriarkalt tillrättaläggande den romersk-katolska kyrkans officiella uttolkning av Mariamyten är.
På många vallfartsorter finns Mariabilder som är skräckinjagande svarta i stället för oskuldsfullt vita. Kvinnor ber till dem när de vill bli fruktsamma, men även av andra, mer ljusskygga, orsaker. Det intressanta är att madonnorna, enligt många religionshistoriker, bär drag av hedniska gudinnor som Demeter, Isis, Kybele och Artemis och även tycks ha ärvt några av deras ”svarta”, eller dödsbringande egenskaper. I många fall ligger vallfartsorterna på ställen där hedniska tempel förr fanns.
Maria som Moder Jord. Har jag fel om jag påstår att det är denna aspekt av jungfrumodern som har påverkat även den svenska feminismen? Eller att den går som en underjordisk – fast pirrande varm – ström genom svensk kultur- och litteraturhistoria, från medeltiden och fram till våra dagar? Det hätska meningsutbyte som ägde rum mellan Ebba Witt-Brattström och Maria Sveland med anledning av den aktuella Mariautställningen på Historiska museet i Stockholm (DN 11/2 och 17/2), tyder i alla fall på att madonnakulten är ett känsligt kapitel även i det sekulariserade Sverige.
Säkert började det med Birgitta – den heliga. I likhet med Carola talade hon med Gud, nästan som vore hon Hans jämlike. ”Birgitta Är Maria”, hade det hetat om Hollywood hade gjort storfilm av det svenska helgonets liv. Men Birgitta var inte helt och hållet en Maria på det romersk-katolska sättet. Till den levande traditionen adderade hon något eget. I stället för det trånande Maria-idealet på renässansmålningarna (stabat mater dolorosa), lanserade hon prototypen till den svenska idealmodern. Mer Demeter än Afrodite. Snarare än en glamoröst estetiserad och sexuellt tilltalande Maria som knäböjer vid Sonens fötter, är hon en stadig bondmora som ammat ett antal barn, har nycklarna till visthusboden vid bältet och talar myndigt till husbonden Gud.
The Swedish Mother – stöttepelaren i The Swedish Model.
Birgittas Mariaväg var i vissa stycken praktisk och jordnära. Man kunde inte bli Maria om man inte först hade delat jordiska kvinnors hårda vardagslott, som Bibelns Marta omnämnd av Birgitta i ”Frågornas bok”:
”Ty den som fullkomligt åstundar att vara Maria, bör först vara Marta … Ty hur kan den, som icke är prövad och lärt sig motstå frestelserna och sitt kötts rörelser, beständigt hålla fast vid det himmelska?”
Den internationellt kända 1800-talsförfattaren Fredrika Bremer plockade upp Birgittas tappade handske och fortsatte att bygga vidare på en idealbild av kvinnligheten som i brist på annat kanske kunde kallas samhällsmoderligheten. Samhällsmoderligheten är en tidig svensk, feministisk modell, men den är också en vidareutveckling, eller kanske vidare tolkning, av Mariamyten. Det är den Ebba Witt-Brattström syftar på när hon talar om alla dessa berömda författare (Ellen Key, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Moa Martinson, Kerstin Ekman och Karin Boye) som i Bremers efterföljd haft visioner av en värld där alla är mödrar ”antingen de är män eller kvinnor och antingen de fött barn eller inte” (”Kallocain”, 1940).
Bremers goda samhälle, styrt av samhällsmoderlighetens principer, är ett hem där syskon lever i endräkt oavsett kön och där manligt våld är bannlyst. Även hennes kvinnosyn hämtar inspiration ur en mystiskt färgad kristen uppfattning, enligt vilken kvinnan är överlägsen mannen. Mannen är också kvinna, eller kan bli det, säger Bremer, lika radikalt som någonsin Rousseau. Genom att anamma det kvinnliga i sig och ta avstånd från destruktivitet kan han bidra till den positiva samhällsutvecklingen.
Och denna feminism, med rötterna i renässansen och hos den kabbalistiske filosofen Cornelius Agrippa von Nettesheim, har levt vidare – som ett sidospår som löper rakt in i vår egen tid. Det är ett slags komplementär eller essentialistisk feminism med rötterna i jordbrukssamhället.
Så visst kan man säga att vi har vår egen Mariakult, en egen arketypisk kvinnlighet. Detta kvinnliga ideal krockar med liberala och queerfeministiska föreställningar – för om bondmoran varken har kropp eller kön, om hennes erfarenhet av att föda och amma, det som gör henne radikalt annorlunda, inte värderas utan tvärtom som Witt-Brattström skriver, nedvärderas och trampas på, vad blir det kvar av henne då? Och vad blir det kvar av detta specifikt kvinnliga andliga rum som funnits i vår kultur, även den sekulära, sedan medeltiden?
Mycket står på spel när denna tradition angrips, och inte bara historieskrivningen, det begriper till och med jag som inte särskilt vurmar för samhällsmoderligheten som idé. För den här striden är ingen generationsstrid – inte heller handlar det bara om olika feministiska fraktioner som slåss mot varandra. Snarare är det en kulturell strid, och i ena vågskålen ligger själva den djupt rotade, svenska föreställningen om vad en kvinna är, en föreställning som har formats och finslipats under århundraden, men som fortfarande äger vissa likheter med det som Birgitta en gång framhöll som ideal. En svensk kvinna kan hugga ved och amma. Samtidigt, om det behövs. Hon kan ha vilka intellektuella förmågor som helst. Men hon är först och främst mor, anser samhällsmoderlighetens förespråkare. Och det är i moderskapet hon finner och uppfinner sitt kvinnliga mysterium, myten om sig själv.
Ebba Witt-Brattström har i sitt förord till den fransk/bulgariska psykoanalytikern Julia Kristevas bok ”Stabat Mater” beskrivit vad som händer när denna myt ifrågasätts eller trasas sönder:
”Om inte feministisk ideologi innefattar frågan om varför kvinnor vill ha barn så kommer detta ovedersägliga begär (som ingen filosof funnit värdigt att reflektera över!) att utlämnas åt religiös mysticism, och en post-Mariakult att uppstå.”
En post-Mariakult? Religiös mysticism? En Carola Häggkvist som hyllas och skälls för häxa, som korsfästs dagligen på kvällstidningarnas löp, dör och uppstår igen lagom till en ny korsfästelse och så vidare i all oändlighet. En Åsa Waldau som i rollen som Kristi brud – en madonna så svart som någon – förför hela det svenska folket.
Ja, varför inte. Något slags tomrum tycks i alla fall samtidsfeminismen skapa.