Möjligheternas land

Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?

I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hem­ifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

Inom den ekonomiska vetenskapen studeras hur starkt sambandet är mellan fäder och söners inkomster. Om sönerna, som vuxna, hamnar nära sina fäder i inkomstfördelningen är livschanserna begränsade och den sociala rörligheten låg. Om fädernas inkomst inte kan förutsäga sönernas placering i inkomstfördelningen är den sociala rörligheten hög och friheten reell.

Forskningen visar att i västvärlden är den sociala rörligheten lägst i USA – där är sambandet mellan fädernas och sönernas inkomster som starkast. Efter USA följer Storbritannien, Italien och Frankrike. I andra änden av spektrat placerar sig de nordiska länderna och Kanada.

För att studera den sociala rörligheten i olika inkomstgrupper har forskningen också utvecklat rörlighetsmatriser. Ett sätt att fånga in graden av rörlighet ur detta perspektiv är att studera sannolikheten att sönerna hamnar i samma inkomstgrupp som fäderna. I USA är sannolikheten 42 procent att en son med en far i den lägsta inkomstgruppen själv hamnar där (om slumpen styr är sannolikheten 20 procent). I Sverige är motsvarande sannolikhet 26 procent.

Kärnan i den amerikanska drömmen är att alla, oavsett bakgrund, kan nå de högsta inkomsterna. Forskningen visar återigen att rörligheten är lägre i USA än i Sverige. Chansen att en son med en far i den lägsta inkomstgruppen klättrar till den högsta är 7,9 procent i USA och 10,9 procent i Sverige. När det gäller rörligheten från toppen till botten är risken att sonen till den rikaste av fäder faller till den lägsta inkomstgruppen 9,5 procent i USA och 15,9 procent i Sverige.

Forskningen är entydig – den sociala rörligheten är lägre i USA (och Storbritannien) än i Sverige (och övriga Norden) och detta är inte ett resultat av statistiska spetsfundigheter, utan är ett faktum det inte går att blunda för. Framför allt är det i svansarna av inkomstfördelningen som rörligheten skiljer sig åt. Möjligheten för de fattigaste grupperna i USA att skapa ett drägligare liv för kommande generationer är avsevärt mindre än i andra länder; det är lätt att bli fattig och svårt att lämna fattigdomen bakom sig. Så här uttrycker sig några brittiska forskare: ”Bilden som framträder visar att Nordeuropa och Kanada har särskilt hög rörlighet medan Storbritannien och USA har den lägsta sociala rörligheten mellan generationerna. Föreställningen om USA som ’möjligheternas land’ är lika seglivad som uppenbart felaktig.”

Den amerikanska drömmen är en myt, en fortfarande levande tankefigur som hindrar social utveckling och en progressiv politik för det stora flertalet. Om den amerikanska drömmen är en mardröm på andra sidan Atlanten är den en realitet i Norden och Sverige. Principen om lika möjligheter är svagast i frihetens förlovade land.

I traditionell ekonomisk teori antas att stora inkomstskillnader ökar benägenheten att röra sig uppåt i inkomstfördelningen (hungriga vargar jagar bäst). Forskningen om social rörlighet visar det motsatta – den sociala rörligheten är högst i de länder där inkomstskillnaderna är små, skatterna höga, den offentliga sektorn väl utbyggd och transfereringssystemen (något så när) generösa. På motsvarande sätt är den sociala rörligheten lägst i marknadsliberala länder med stora inkomstskillnader och starka ekonomiska incitament. Friheten att bli den vi vill bli – möjligheten att lämna en tuff bakgrund bakom oss – är i realiteten större i mer välfärdsorienterade länder.

Hur kan det komma sig? Vad är det som får individen att prova vingarna, att ta språnget, att söka nya möjligheter – egentligen? Det handlar om individens inneboende resurser och hennes faktiska möjligheter att påverka sitt liv. Hur vi kan förbättra tillvaron i detta avseende är en långt mycket mer spännande och komplex utmaning än att ålägga utsatta människor stramare villkor och hårdare piskor.

En spännande samhällsvetenskaplig insikt som etablerats under senare år är att inkomstskillnader påverkar människors hälsa och produktiva förmåga. Genom speglingen i andra, genom den djupt relativa dimension som livet bär med sig, påverkas livskvaliteten av placeringen på samhällsstegen.

Utifrån detta är det en inte orimlig hypotes att inkomstskillnader i sig själva kan begränsa den sociala rörligheten eftersom de förstärker redan etablerade sociala skillnader som minskar individens faktiska möjligheter att påverka sitt liv. Detta innebär inte att minskade inkomstskillnader automatiskt leder till högre social rörlighet, men allt fler vågar tänka den tanken. Den världsledande sociologiprofessorn Gösta Esping-Andersen argumenterar för detta och en organisation som OECD säger att: ”Social rörlighet är på det hela taget högre i länder med lägre ojämlikhet i inkomsterna, och omvänt. Det innebär i praktiken att mer jämlika sociala möjligheter (dvs social rörlighet) går hand i hand med rättvisare inkomstutfall.”

Den förenklade synen på sambandet mellan inkomstskillnader och social rörlighet går ofta igen även i ett större sammanhang. Små inkomstskillnader – och den nordiska samhällsmodell som genererar dem – anses inte bara leda till social cementering, utan också till försämrad ekonomisk effektivitet. Med en mer marknadsliberal, incitamentsdriven politik skulle produktivitetsnivån i ekonomin vara högre och arbetsmarknaden fungera bättre. I takt med att globaliseringen har intensifierats under de senaste tio åren framförs argumentet att priset i termer av förlorad effektivitet är högre än tidigare – den ekonomiska avkastningen av större inkomstskillnader och en reducerad välfärdsstat har ökat.

Om denna populära tankemodell har statsvetarprofessorn Bo Rothstein nyligen sagt att den ”har emellertid under det senaste decenniet kunnat räkna in ett svårartat bakslag. Det är faktiskt sällan man ser att en inom en stor forskningsdi­sciplin allmänt försanthållen tes på detta sätt refuteras [motbevisas] och att man här kan tala om ett ’uppgång-och-fall’ för denna ekonomiska doktrin.” Orsaken till det är att kartan inte stämmer överens med verkligheten. Svensk industriproduktivitet ligger i absolut världsklass, Världsekonomiskt forum – en sammanslutning som knappast kan anklagas för vänstersympatier – rankar de nordiska länderna som de som under kommande år kan öka effektiviteten i ekonomin snabbast och OECD har nyanserat sin bild av hur länder uppnår hög sysselsättning och låg arbetslöshet. I det senare fallet gäller inte one-size-fits-all längre. Så kallade kompenserande mekanismer – som till exempel en aktiv arbetsmarknadspolitik och en väl fungerande lönebildning – kan överbrygga de incitamentsproblem som generösa transfereringar och höga skatter kan bidra till.

Den nordiska samhällsmodellen genererar varken låg social rörlighet eller ekonomisk ineffektivitet. Tvärtom. Den sociala rörligheten är hög och produktiviteten är minst i paritet med jämförbara länder. Är det så att det senare förklaras av detta förra? I en modern kunskapsekonomi blir en hög social rörlighet en allt viktigare konkurrensfaktor. Varje individ som inte får ut sin fulla potential i arbetslivet blir en större förlust för oss alla. Är minskade inkomstskillnader egentligen ett sätt att öka individens frihet och att stärka Sveriges ställning i den globala konkurrensen? Är världen mer komplicerad än det vi dagligen får oss till livs av näringslivets tankesmedjor? Hemska tanke.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut