När vi kom till Patara var det redan kväll. Patara var den stora hamnstaden i antikens Lykien i sydvästra Turkiet. Nu återstår endast ruinerna av den fantastiska kultur som utvecklades av romarna här, och innan dess av grekerna och innan dess av andra folk som försvinner i historiens dunkel – men det är mycket nog: en amfiteater, utgrävda akvedukter och sätet – säger guiden – för världens första demokratiska val. I den närliggande byn Tlos, där vi installerar oss, lever värdshusvärden farligt. När som helst kan han bli expropierad på grund av fortsatta utgrävningar. Som så ofta i Turkiet har han byggt utan bygglov. Men vi klättrar högst upp på amfiteaterns halvcirkel och blickar ut över en fantastisk stad av kolonner och fora, krönt av sitt adelsmärke ett romerskt bad, med utsikt mellan de ovala valven över det turkosfärgade havet. Och där sjunker just nu solen långsamt i den glänsande vattenspegeln.
Detta är en bild av Turkiet, landskapets skönhet och dramatik, de antika ruinerna som berättar om människorna för länge sedan och blomsterängarna med sina surrande bin och sina hundratals bikupor.
Tag en annan bild: Hundratals vitklädda kvinnor följer den turkiska författaren och kvinnorättskämpen Duygu Asena till graven under stridsropet ”Kvinnor existerar. De finns överallt!” Det är år 2006, samma år som Orhan Pamuk fick Nobelpriset, och en påminnelse om att han är långt ifrån ensam om att kämpa mot fördomar och förtryck i det moderna Turkiet. Duygu Asenas genombrottsroman heter typiskt nog ”Kvinnor behöver inte namn” och handlar om en kvinna som förtrycks av sin far. Hennes mor kan inte hjälpa henne. Hon är ekonomiskt beroende av fadern. Så gifter hon sig med en studiekamrat i hopp om att själv få ingå i ett jämlikt äktenskap. Men mycket snart efter bröllopet börjar mannen behandla henne som en tjänare och symbol för hans manliga överhöghet. Hon får inte uttrycka någon uppfattning om någonting, varken privat eller offentligt.
1988 fördömdes denna bok av den turkiska regeringen som obscen och farlig. Då hade den redan tryckts om fyrtio gånger. Premiärministerns särskilda kommitté för försvar av minderåriga var alltså lite sent ute när de anklagade författaren för att underminera äktenskapet och den allmänna moralen. Asena tog saken till domstol och efter två år vann hon kampen. En seger för tryck- och yttrandefriheten, alltså, och kampen går vidare. I Turkiet kan fortfarande en turkisk kvinnlig författare få sin bild trampad på på gatan och glåpordet ”hora” kastat efter sig om hon vågar yttra sig om så brännbara saker som förhållandet mellan könen och äktenskapligt förtryck.
I ett specialnummer av litteraturtidskriften Karavan ger dock de publicerade bidragen mindre intryck av kamp än av identitetssökande, av en ständig bearbetning av den återkommande problematiken omkring öst–väst, jaget och den andre, tradition och förnyelse. Om detta skriver forskaren och chefen för Gunnar Jarring-biblioteket vid Stockholms universitet, Birgit N Schlyter i en tänkvärd uppsats i numret. Schlyter leder även en översättarutbildning från turkiska till svenska på Södertörns högskola, det nyaste inslaget i högskolans satsning på just denna utbildning.
På Svenska forskningsinstitutet i Istanbul möter vi en av de lyckliga deltagarna i kursen, just på väg till Krakow på internationellt seminarium. Han fastnade för turkiska för flera år sedan när han var i Istanbul på besök, berättar han, och inte undra på det! ”Jag lyssnar på Istanbul med slutna ögon/ Nu blåser en lätt bris/ Sakta vajar/ löven i träden/ Vattenförsäljarens bjällror pinglar/ ändlöst i fjärran…”, diktar den älskade poeten Orhan Veli (1914–1950), en sorts turkisk Tomas Tranströmer som översatts till svenska av både Lasse Söderberg och Lütfi och Anne-Marie Özkök. Till hans minne och i hans anda drivs numera Orhan Velis kafé i en äldre byggnad i Istanbul och hans dikter, som ryms i några tunna häften är populärare än någonsin. De ”glider lätt ner i fickan men har desto svårare att lämna hjärtat”, som Henrik Nilsson skriver i sin introduktion. Just för sin enkelhet, sitt vemod. För vinden från Bosporen som drar genom Istanbuls vindlande gator.
Andra författare har det hetare om öronen, som till exempel undergrounddiktaren Kücük Iskender som skriver om självmord, tortyr, aids och sexuella avvikelser. ”Vi gav dem våra ficklampor, knivblad, vår utstakade framtid och våra löss … vi hoppades på högsta poäng i sorg när vi dog. Efter att ha styckat våra väktare och våra mödrar åt vi upp dem.” Att transan Zeki Müren är den populäraste artisten Turkiet är givetvis det dialektiska svaret på den prydhet som härskar officiellt.
Att Istanbul just nu rustar för att bli nästa års kulturhuvudstad verkar helt logiskt, men ryktet når oss att planeringskommittén just kommit i konflikt med beställarna och avskedats. I en stolt programskrift pläderar man för mångfald och kulturmöten. Kanske var det det som inte passade i detta Turkiet där man ännu inte vet på vilket ben man ska stå. Öst eller väst? EU eller Iran? Mångfald eller turkiskhet?
Det låter kanske lite drastiskt, men dem vi talar med här varnar för att ett nej till Turkiets EU-inträde skulle driva landet österut och gynna fundamentalistiska krafter. Även Atatürks gamla vapendragare i armén och domstolarna skulle gynnas av att Turkiet isolerades från det Europa – dit den store ledaren en gång ville föra landet i sin moderniseringsiver. Genom att kemalismen kommit att upprätthållas med våld, polis och militär har man blivit rädd för öppenhet och – just mångfald.
Atatürks arv är sannerligen dubbelt. Å ena sidan språkreform, latinskt alfabet, allmän läskunnighet och en sekulariserad stat. Å andra sidan diktaturens alla kännetecken med förföljelse av oliktänkande, fängelsehålor och tortyr. Eller i mildare form, myndigheternas veckoinstruktion till värdshusvärden och imamen, som vi träffar i den lilla moskén i byn Dodurga, om vad hans fredagspredikan bör innehålla. Imamerna i Turkiet är fortfarande statsanställda, ungefär som svenska präster för inte länge sedan.
”Om tio år är vi med i EU”, säger dock de hoppfulla här, bland dem Forskningsinstitutets chef Elisabeth Özdalga, professor i sociologi och gift och bosatt i Turkiet sedan 1970-talet. ”Mina barn har valt att stanna i Turkiet för de blir mindre diskriminerade här än i Sverige”, berättar hon. I Sverige trodde klasskamraterna att turkar bor på jordgolv.
I Institutets årsskrift 2006 berättas om ”den siste dragomanen”, nämligen språkvetaren och diplomaten Johannes Kolmodin, som var vår man i Istanbul just under de stormiga år på 1920-talet då Turkiet slogs för sin självständighet och Atatürk tog makten. Härom rapporterade Kolmodin i depescher till UD i Stockholm, från början entusiastiska men gradvis alltmera reserverade för att inte säga modstulna inför det brutala skeendet i ett land som han kommit att älska.
Den 1 juli 1925 skriver han om den väntade dödsdomen över rebelledaren Sheik Sa’id och hans trogna då 47 personer dömdes till döden av ”självständighetsdomstolen”. Domarna verkställdes omedelbart. Den förhållandevis långa huvudförhandlingen var tydligen ämnad att diskreditera den legala oppositionen och oppositionspressen, skriver Kolmodin, vilket dock inte hindrade pressen att rapportera om schejkens värdiga uppträdande på vägen till sin avrättning. Tillfrågad om vem han såg som Turkiets värsta fiende svarade Sheik Sa’id ”England” och på frågan om han inte begrep att Turkiet, även nu, efter sekulariseringen var en försvarare av islam svarade han: ”Ins’allah”, om Gud vill. En onekligen profetisk utsaga i dag, då islam är på väg att få ett nytt existensberättigande i Turkiet och kanske till och med frigöra sig från staten. Först då blir Turkiet – liksom Sverige år 2000 – en verkligt sekulariserad stat.