Det farliga med globaliseringen är inte de processer som pågår, utan föreställningen att vi inte kan göra något åt det som sker. Ungefär så kan man sammanfatta den franske sociologen Alain Touraines syn på globalisering. Myten att vi inte har något politiskt handlingsutrymme hindrar oss från att agera i nya banor. Vi lockas tro att utvecklingen följer sina egna lagar, bortom det politiska, nationella och könsordnande. Men en annan värld är möjlig, om vi lyssnar till den amerikanska statsvetaren Iris Marion Young i nyöversatta ”Globala utmaningar. Krig, självbestämmande och global rättvisa” (2009), även om hon garderar med ett frågetecken. Vi måste inse att vi inte har något annat val än att arbeta för förändring, som hon formulerar problemet.
Det tänkta globala styrelseskicket, i Youngs tappning, ska stå i direkt förbindelse med lokalt självbestämmande, en modell som hon kallar decentrerad och mångfaldig demokratisk federalism. Young är en övertygad anhängare av ”lokalism”, att demokratin utvecklas bäst så nära medborgarna som möjligt. På global nivå förordar hon maktdelning och politiska institutioner, som kan förhandla fram lösningar på gemensamma problem.I denna tankefigur är nationalstatens makt starkt reducerad. Här är Youngs kritik av den rådande ordningen som bäst. Hon levererar en rak höger mot den nationella suveränitetsprincip som bygger på att det finns en tydlig gräns mellan insida och utsida, att vi som medborgare har rätt att skyddas från dem på andra sidan.
För Young är utgångspunkten att vi är alltmer beroende av varandra i den globala världen och att vi därmed också har förpliktelser mot andra än dem med samma medborgarskap. Nationalstatens gränser är perforerade av nya transnationella band och relationer. Accepterar vi denna tolkning måste teorin om statens självbestämmande som icke-ingripande skrivas om. Suveränitet blir då inte i första hand att hindra inkräktare utan att verka för relationell autonomi och icke-dominans. Självstyre utan smattrande flaggor. I förlängningen skissar Young en ansvarsmodell, den sociala förbindelsemodellen, där människor tar gränsöverskridande politiskt ansvar för strukturella orättvisor. Nationstanken kedjar på ett olyckligt sätt fast oss i asymmetriska maktrelationer, som om de naturresurser som ligger på ett visst territorium med självklar rätt tillhör dem som råkar bo där.
Eftersom tillgångar måste säkras och medborgarna skyddas blir nationalstaten med nödvändighet ett konfliktorienterat projekt, som spelar en orättfärdig globalisering i händerna. I ”Sexual Decoys. Gender, Race and War in Imperial Democracy” (2007) skriver en annan amerikansk statsvetare, Zillah Eisenstein,fram en dyster förståelse av globalisering som militarisering, krig och våld, med president George W Bush som högsta ansvarig. Politik i hans tappning betyder krig, är Eisensteins tanke. Young är heller inte nådig mot USA:s agerande under Bush, en global diktatur som tvingar sina ekonomiska och militära intressen på andra. ”Strävan mot ett globalt samhälle styrt av rättvisa regler bör räknas bland de omkomna den 11 september”, som Young och medskribenten Daniel Archibugi konstaterar i lakonisk ton.
Krig löser inte några konflikter, det är Eisenstein och Young överens om, liksom att distinktionen mellan goda, rättfärdiga krig och andra, onödiga krig bör förpassas till historiens skräphög. Hela idén om att ta till vapen har sin grund i kravet att staten ska skapa oberoende och trygghet för sina medborgare. Säkerhetsstaten är med nödvändighet militaristisk och hotfull, inte bara mot människor som befinner på utsidan. Även de egna medborgarna riskerar att kränkas, utsättas för hot, fängslas och rent av dödas, i namn av nationens säkerhet.
Krigsretoriken och de väpnade insatserna undergräver i sin tur demokratin. Som om inte det vore nog, mobiliseras dessutom mångfald i termer av ras och genus för att legitimera detta globala militaristiska projekt. Eisenstein pekar på hur Condoleezza Rice, svart, kvinna och utrikesminister,samt den växande andelen kvinnor och svarta i den amerikanska försvarsmakten, lyfts fram av krigsförespråkarna som uttryck för att kriget blivit mer jämlikt och demokratiskt.
När Lynndie England, en ung kvinnlig soldat, trakasserade och torterade manliga fångar i Abu Ghraib-fängelset i Irak, togs det tacksamt emot av många som tecken på likhet mellan könen. Även kvinnor kan begå hemska övergrepp, underförstått att kvinnor agerar som män om tillfälle ges. Men dessa kränkningar uppfattas givetvis inte som jämlikhet av Eisenstein. England måste i stället ses i sitt sammanhang: en lågt rankad kvinna i en mansarmé, en lockvara i ett imperiekrig där maskuliniteten löpt amok. Genom att fokusera på henne hamnade alla övergrepp och våldtäkter som amerikanska manliga soldater begår mot kvinnor, såväl vita som bruna, i skymundan. Eisenstein vill med sina exempel understryka hur komplicerat det har blivit att tolka betydelser av genus och ras i det globala, militariserade patriarkatet, att vi så gärna vill tro att ökad närvaro av kvinnor och svarta betyder att utvecklingen är på väg mot jämlikhet. Som om tillträde till nya platser vore lika med förändrade maktrelationer.
Den bistra sanningen är att kvinnor inte är beskyddade i krig, vare sig som symboler, aktörer eller offer. Ändå lever den stark, myten om den maskulina beskyddarlogiken, som hävdar att om medborgarna låter sig inordnas i det nationella projektet kan de leva trygga. ”Goda” landsmän, som försvarar kvinnor och barn, ställs mot ”onda” fiendemän. I själva verket legitimerar denna patriarkala logik en kontroll av medborgarna, menar Young, som krockar med demokratins principer och som öppnar för väpnade konflikter. I det läget kan ytterligare lydnad och lojalitet med nationen avkrävas medborgarna. Oro och rädsla används för att länka människor samman. Så sluts den säkerhetspolitiska cirkeln. Det är dags, med Eisenstein och Young, att avslöja myten om att medborgarna skulle vara i goda, nationella händer. Beskydd måste tolkas som dominans, förlorade rättigheter och minskat handlingsutrymme.
Om Young är särskilt kritisk mot hur nationalstaten annekterar goda begrepp som säkerhet, beskydd och frihet, är Eisenstein tydligare orienterad mot att avslöja krigsretoriken och krigets könade och rasifierade praktiker i den globala militariseringsprocessen. Kvinnors utsatthet, som i Afghanistan och Irak, används för att rättfärdiga stormakters krigföring. Men kvinnokroppen görs också till slagfält, med våldtäkt som den yttersta invasionen, ett slags krig i sig. Jag läser dem båda som att kön och ras kidnappas för politiska och militariserade ändamål, om och om igen, men i olika skepnader. Det är kategorier som övertas av maktordningen och fylls med nya ”sanna” innebörder. Kvinnors vikt, värde och användbarhet är under ständig diskussion, medan den politiska tystnaden kring män och maskulinitet är bedövande.
Statens strävan efter suveränitet innebär militarism, väpnade konflikter och påstått beskydd, för att tala med Young. I denna tankefigur vävs kvinnors olika nationella symbolvärde samman med en plågsam kroppslig utsatthet. För Eisenstein handlar det särskilt om att blottlägga kvinnofientligheten, med dess ras- och klassmarkörer, i USA:s imperialistiska projekt. Sammantaget måste därför den förgivet tagna och skenbart harmoniska nationalstaten desarmeras och avmystifieras.
Det förrädiska är politiska beslut och processer som kallas något annat: ekonomi, suveränitet, säkerhet, frihet. Och som det värsta, att dessa begrepp betecknas som oomtvistade och sanna. Dessa omformuleringsmanövrer invaggar oss i tron att motståndshandlingar inte kan vara annat än missriktade och verkningslösa. För global förändring krävs både nya former av solidaritet och respekt för skilda intressen, bristande patriotism, vrede, illojala tankefigurer och aktiviteter som blottar att nationalstaten och globaliseringen är maktpolitiska, föränderliga förlopp. Det farliga är politik som inte kallas politik.