När marken skälver

Det är nog inte så många som uppfattat tillfällets ironi i årets utdelning av Volvo Environment Award. För samtidigt som Volvo tvingas navigera i en av sina svåraste kriser någonsin i efterdyningarna av en global finansiell härdsmälta och en annalkande lågkonjunktur gav koncernen sitt miljöpris åt ekologen C S "Buzz" Hollings arbete att skapa en generell teori för att förstå förändringar i sammanvävda, naturliga och mänskliga system. Holling nöjer sig inte heller med en beskrivning. Han analyserar omvandlingars samspel över tid, deras rytm, och undersöker också människans förmåga att styra undan stora återkommande chocker, eskalerande kriser och överraskningar.

Den som följt den akademiska och politiska debatten om klimatförändringar, planetens snabba förlust av biologisk mångfald och annalkande ekologiska kriser har knappast kunnat undvika Hollings bidrag till förståelsen av olika systems resiliens - det vill säga förmåga att återhämta och förnya sig efter chocker och kriser. Det Holling på 1970-talet tänkte sig som en renodlat ekologisk analys har på några decennier lyckats rubba själva grundvalarna för vad som ska definieras som en "hållbar utveckling".

Systemteorier som Hollings är naturligtvis inte nya. Bröderna Howard och Eugene Odum presenterade till exempel redan 1953 i sin bok "Fundamentals of Ecology" en systemteori för förändring hos ekosystem. Men det var Holling och senare kolleger som lyckades skapa en intellektuell plattform med ökande resonans över vetenskapliga gränser. Skillnaden mot andra systemteorier ligger i den detaljerade tvärvetenskapliga analysen, och förmågan att förena teoretiska insikter med hårda data. Och, framför allt, i analysen av vad som gör system sårbara för kollaps även efter mindre störningar och chocker.

Det borde inte förvåna att resiliensbegreppet fått ett uppsving i ett decennium som kännetecknas av allt utom stabilitet och förutsägbarhet. Finanskrisen är bara en i raden av stora störningar som snabbt eskalerat och rört sig över de av människan skapade näten av kapitalflöden, information och transporter.

Det oväntade briserar framför våra ögon, och det globala samhällets fundament skakar. 11 september-attackerna i USA 2001 och dess pågående säkerhetspolitiska efterverkningar; den globala sars-epidemin 2003; klimatfrågans explosiva ingång på den politiska agendan runt om i världen; den sammanvävda mat- och energikrisen under 2007 och 2008; den överraskande snabba avsmältningen av Arktis och den sibiriska tundran. Samtliga synliggör den politiska utmaning det innebär att hantera det oväntade, att snabbt svara på en eskalerande kris trots ständig osäkerhet och extrem tidspress.

Att den väl ansedda amerikanska tidskriften Foreign Affairs i sitt marsnummer i år valde att inleda med en krönika om behovet av ökad resiliens ur ett säkerhetsperspektiv, kan ses som ett tecken i tiden. Den stora, självsäkra kolossen svensk miljöpolitik rör också på sig, långsamt men säkert. Flera av de senare propositionerna kring miljö och klimat i Sverige visar på embryot till ett ändrat politiskt fokus från rigida, mätbara miljömål till styrning av ekosystem i förändring och hantering av osäkerheter och möjliga tröskeleffekter. Begreppet resiliens lär få ytterligare aktualitet i Sverige i slutet av året, då en mindre expertgrupp presenterar en rapport till den svenska regeringen med särskilt fokus på vad Hollings insikter betyder i konkret politik.

Regeringen Reinfeldt lär dock få det svårt att tolka budskapet. För när de senaste insikterna ska sammanfattas visar det sig allt oftare att de lösningar som fungerar i praktiken - från förvaltningen av korallrev i Australien och utvecklingen av jordbrukssystem i Sydafrika till vården av Madagaskars tropiska skogar - inte alls följer någon tydlig ideologisk linje. Statsvetaren Elinor Ostrom hittar ursprunget till politikens ständiga misslyckande att hantera naturresurser i den uppdrivna politiska jakten på universallösningar ("panaceas"). Anklagelsen drabbar i stort sett varje aktör över hela politikens spektrum.

Privatisering och marknadslösningar som universallösning skapade stort intresse hos internationella organisationer som Världsbanken under 80- och 90-talet, men ledde till allvarliga systemfel i verkligheten. Decentraliseringsinitiativ - ivrigt påhejade av de gröna likaväl som av den mångfasetterade alternativrörelsen - visade sig skapa engagemang från frivilligorganisationer, men också svåra samordningsproblem och illa fungerande lokala lösningar på komplexa miljöproblem. Starkare centralstyrning och statlig inblandning var attraktivt i teorin, men underminerade också lokal ekologisk kunskap och välfungerande lokala lösningar, vilket ledde till alltmer sårbara ekologiska system och fatala misstag. Miljökatastrofen kring den krympande Aralsjön och europeisk fiskepolitik hör till den senare kategorin.

Vad återstår då när alla alternativ blivit uttömda, när varken mer av marknad, stat eller lokala lösningar lyckas leverera lösningar i en tid som kännetecknas av återkommande kriser? Det är just i behovet av innovationer och förnyelse som teoretiker som C S "Buzz" Holling har sin styrka och kan visa vägen i för övrigt okänd terräng. De tankar som länge cirkulerat bland komplexitetsteoretiker handlar om behovet av att möta förändringar i en alltmer komplex omvärld med mångfald, innovation och ödmjukhet.

Omsatt i praktisk politik handlar det inte om något mindre än en förvaltningspolitisk revolution. Det skulle innebära att man måste strukturera om myndigheter, regler och samarbeten mellan statliga och icke-statliga aktörer på ett sätt som stimulerar mångfald i metoderna att lösa problem. Att man skapar småskaliga experiment och innovativa sätt att samarbeta över administrativa gränser; att man investerar i kontinuerliga framtidsanalyser och identifikation av framväxande risker. Av beslutfattarna krävs att de erkänner att världen bjuder på ständiga överraskningar vilket kräver flexibilitet och förmåga att kombinera marknadslösningar med lokalt engagemang och försiktig central styrning.

Men även resiliensmotståndare samlar sina styrkor. I september i år kallade till exempel humanekologer vid Lunds universitet till ett internationellt möte där utgångspunkten explicit var att kritisera resiliensteorins brist på maktanalys och rättviseperspektiv. Bara någon vecka senare organiserades ett liknande internationellt möte i Brighton, Storbritannien. Det kritikerna trycker på är vad som tycks vara resiliensteorins - egentligen alla systemteoriers - akilleshäl. Zooma ut, och forskare kan vara överens om analysen av vilka delar som skapar helheten i ett "system" - ekonomiskt, socialt eller ekologiskt. Men zoomar man in igen och synliggör underliggande sociala relationer, politiska processer och maktspel, står det klart att systemteorier som Hollings - än så länge - säger ganska lite om grundläggande fördelningskonflikter och svåra etiska dilemman. Vilken resiliens, och hos vilka system, ska bevaras på en planet som präglas av enorma skillnader i välstånd, resurser, och riskuppfattning?

Den akademiska debatten kring människans förmåga att styra undan stora ekologiska kriser går därmed in i en mer intensiv fas. Men det ligger något sorgligt i att utmaningarna i ett decennium där globala risker ställer nya krav på grundläggande systemförändringar i energi-, matproduktionssystem och globalt samarbete möts av en splittrad akademi inbegripen i fruktlösa konceptuella skyttegravskrig. Låt oss därför hoppas att krutröken lägger sig snart.

De lantbrukare och fiskare som har att hantera kommande klimatförändringar och snabba skiften hos globala marknader; de småföretagare och bostadsrättsinnehavare som måste hantera effekterna av strypta penningflöden och ökande räntor - ja, till och med Volvo självt, mitt uppe i att försöka styra undan från överraskningarnas decennium - kan trots allt inte göra annat än att omsätta resiliensteori i praktik.

När det oväntade briserar och marken skakar återstår i slutändan inte teori, utan konkret handling, innovation och förhoppningsvis: förnyelse.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut