På väg från den romerska provinsen Germaniens östra gränsområden till vinterkvarteret i det starkt befästa Castra Vetera vid Rhen får den romerske ståthållaren och härföraren Publius Quinctilius Varus meddelandet att en av de bråkiga germanska stammarna gjort uppror. Det är en regnig och blåsig september år 9 och Varus är säkert inte hågad att ändra den utstakade marschrouten för en avstickare norrut.
Men likt sina föregångare vet Varus att de germanska "barbarerna" måste hållas i schack, bland annat för att säkra det viktiga Gallien. Sedan år 7 f Kr är också Germanien en provins i romarriket med Oppidum Ubiorum (Köln) som huvudstad.
Med 16.000 man fördelade på tre legioner, tre rytterienheter och sex kohorter med hjälptrupper, civil personal, även kvinnor och barn samt 4.000-5.000 dragdjur med en last av cirka 23 ton livsmedel och andra förråd är drygt 20.000 människor i rörelse. Det 15-20 km långsträckta tåget lämnar nu den kända, om än primitiva romerska härvägen och ger sig in i en oländig och obekant terräng. Men Varus är inte orolig - här är Augustus segerrika Imperium Romanum på marsch.
Visserligen hade den germanske cheruskerfursten Segestes avrått Varus att ändra sin marschroute, berättar historikern och militärtribunen Velleius Paterculus i sin "Historiae Romanae" tjugo år senare; enligt Segestes är upproret en bluff i syfte att locka Varus armé i en fälla. Hjärnan bakom konspirationen är Segestes egen svärson och en av Varus gunstlingar, cheruskerprinsen Arminius. Men Varus litar på Arminius, som uppvuxen i Rom och förtrogen med dess högtstående civilisation är en utmärkt soldat och trofast riddare.
Utan att bry sig om varningarna leder Varus in sina legionärer i ett nästan ogenomträngligt område av träskmarker och täta skogsdungar. Då och då måste man göra ett uppehåll för att hugga ned träd och röja andra hinder ur vägen. Det ösregnar och de tungt beväpnade romarnas stridsmundering med en vikt upp mot 48 kilo blir allt blötare och tyngre. De halkar och snavar på det slippriga underlaget.
Då de är som minst förberedda på en stridshandling går Arminius - som "ridit före för att samla ihop germanska bundsförvanter" - till attack samtidigt som legionernas germanska hjälptrupper riktar sina vapen mot de "egna" romerska legionärerna. Arminius taktik går ut på att angripa flankerna och separera truppenheterna. Själv legionär vet han att han aldrig skulle kunna besegra romarna på ett öppet slagfält.
I fyra dagar varar kampen med allt större romerska förluster. På slagfälten hopar sig lera, blod, inälvor och avhuggna kroppsdelar; mot skymningen plundrar germanerna de döda och sårade in på bara skinnet och på kvällen offrar de de tillfångatagna romerska officerarna på sina altare under höga skrik. Den fjärde dagen kastar sig Varus mot sin svärdsklinga. Då han hittas separeras hans huvud från kroppen och skickas med bud till Augustus i Rom, som tar emot nyheten chockad och förtvivlad: "Varus, ge mig mina legioner tillbaka!"
Men Arminius är ingen lycklig segrare. Till synes har han lyckats ena de splittrade germanska stammarna men småkrigen dem emellan fortsätter liksom kampen mot romarna. Först när dessa återerövrat de tre legionernas vapen och tagit Arminius gravida hustru Tusnelda till fånga förkunnar kejsar Tiberius år 16 att fälttågen i det "större Germanien" är avslutade. Fem år senare lönnmördas Arminius av sina egna släktingar.
I dag ser man på Varusslaget eller slaget i Teutoburger Wald som det hittills kallats som en avgörande vändpunkt i europeisk historia; en nyutkommen bok talar om dagen då Tyskland kom till. Frågan är vilken historisk och symbolisk betydelse Varusslaget - det romerska nederlaget och den germanska segern - haft för Tyskland, för dess självkänsla och identitet. Mot den bakgrunden vore det viktigt att veta var slaget ägt rum.
Det är beklagligt att ingen "krigsreporter" var närvarande för att rapportera om striden. Utöver Velleius Paterculus, tidigare kommendant i Germanien och bekant med både Varus och Arminius, har den kände historikern Publius Cornelius Tacitus (ca 55-115 e Kr)skrivit om Germanien i sin "De origine et moribus Germanorum" och om slaget i sina "Annales". Mest utförlig är historikern Cassius Dio (f ca 163 e Kr) med sin romerska historia. De tre historikernas beskrivningar överensstämmer i väsentliga frågor: så exempelvis använder de begreppet Germanien om territoriet öster om Rhen. Därigenom skapades en myt om ett enhetligt land i stället för den splittrade verkligheten bebodd av cherusker, brukterer, marser, chatten, chauker, friesen, sugambrer med flera.
En allmänt accepterad uppfattning är att romarna efter år 16 drog sig tillbaka bakom sina limes (gräns öster om Rhen). Men - så sent som i december 2008 avslöjades att man funnit lämningar efter ännu ett fältslag mellan romare och germaner utanför limes i Oldenrode mellan Göttingen och Hildesheim nästan 200 år efter Varusslaget. Inte förrän i augusti 2008 berättade ett par amatörarkeologer för lokala historiker om sina hemliga utgrävningar sedan åtta år tillbaka! Med de många fynd som gjorts är det en historisk sensation som innebär att historien måste skrivas om.
Lika spännande är forskningen om Varusslagets betydelse. Faktum är att detta "skeende av världshistorisk betydelse" glömdes bort i drygt 1.400 år, innan det "upptäcktes" i början av 1500-talet. År 1507 hittade en italiensk samlare av handskrifter sex band av Tacitus "Annales" i ruinerna av det förstörda klostret Corvey i norra Tyskland. Innan dess hade Tacitus skrifter om Germanien hittats i ett annat kloster i Hersfeld. 1472 publicerades "Germania" i Bologna och fick en då för tiden strykande åtgång. Då det kom ut på tyska 1526 ombesörjde Philipp Melanchton en utgåva för skolorna.
Medan man i tongivande kyrkliga kretsar såg germanernas omvändelse till kristendomen som orsaken till de materiella framsteg som 1500-talets Tyskland kunde visa upp, så intresserade tyska läsare för Tacitus lovord om germanerna som modiga, tappra, ärliga, rättvisa, uppriktiga och frihetsälskande och för hans omdöme om Arminius som "Germaniens obesegrade befriare". Sedan dess kan man se en ideologisering av denna germanska "antika" period.
Ty på samma sätt som Arminius germaner vänt sig mot Rom vände sig också Luthers 1500-talsgermaner mot Rom, mot det korrumperade påvedömet vid Tibern. Intellektuellt bränsle fick lutheranerna av humanisten och kyrkokritikern Ulrich von Hutten. I en fiktiv dialog "bevisade" han att Arminius var den störste fältherren någonsin. I ett av sina tal jämförde sig Luther själv med Arminius som han "slutit till sitt hjärta". Det var också Luther som ändrade Arminius namn till Hermann (en härförare som räddar sitt folk).
Sedan dess har Hermann och Varusslaget använts både utrikes- och inrikespolitiskt. När det varit historiskt opportunt har man hänvisat till Hermann och hans germaner bland annat i konflikterna med Frankrike. Hade inte Frankrike böjt sig för Rom, medan germanerna räddat Europa från en total "romanisering", löd argumentet. Också inom litteratur, konst, dramatik, filosofi och senare i film har Hermann och slaget i Teutoburger Wald haft en identitetsskapande funktion.
Påfallande är att det är de starkt nationalistiska intellektuella som tagit Hermann i bruk, exempelvis Ernst Moritz Arndt, Johann Gottlieb Fichte och Ernst Ludvig Jahn medan "upplysarna", exempelvis Goethe och Schiller förhöll sig avvaktande. Under 1700- och 1800-talet var kunskapen om Arminius (Hermann),Varusslaget och germanerna ännu förbehållet en intellektuell elit. Mest berömd blev Heinrich von Kleist med sitt mästerverk "Hermannsschlacht" (1808) men först under senare hälften av 1800-talet, efter segern över Frankrike vid Sedan 1870.
Ett synbart uttryck för Hermannkulten stöter vi på mitt i Teutoburger Wald - Ernst von Bandels monument, invigt 1875. Oftast är människors möten med statyer präglat av en viss distanserad fysisk närhet. Men "mötet" med Hermann är en konfrontation, en påträngande storvulenhet av gigantiska mått och blev - inte oväntat - ett omtyckt utflyktsmål för Hitlers nazister. Statyn - som besköts av amerikanerna 1945 - är väldig, 26 meter hög; med grundsten och svärdet i skyn är hela skapelsen 57,4 meter och väger 80 ton.
Sedan slaget i Teutoburger Wald blev ett begrepp har man frenetiskt sökt lokalisera platsen för det. Det lär existera 700 förslag. Hade man hittat platsen tidigare hade det säkert blivit en kultplats präglad av extrem nationalism. Nu dröjde det till 1987 tills ännu en amatörarkeolog, en brittisk major, gjorde sina sensationella fynd i Kalkriese i utkanten av Teutoburger Wald nära Bramsche. Enligt de flesta forskare är Kalkriese med sina många fynd platsen för Varusslaget. Mitt i utgrävningsområdet kan föremålen sedan 2002 beskådas i ett museum, invigt 2002, som belönats med ett europeiskt kulturpris. Förra året besöktes Kalkriese av 550.000 turister.
I dag är såväl Hermannsmonumentet som Kalkriese omtyckta utflyktsmål för turister, pensionärer på kafferesor och skolklasser. Få nynazister söker sig hit. Ett lyckat försök att normalisera Hermann och ge honom en adekvat plats i det tyska kollektiva medvetandet ägde rum den 16 juli 1999 då man klädde på honom en fotbollströja och kortbyxor i laget Arminia Bielefelds färger. Med nummer 9 på ryggen firades Hermann som alla tiders äldste germanske fotbollsspelare med ett jätteparty.