För mig är hon en av de viktigaste författarna, men trots att Birgitta Trotzig lever i samma tidsspann som jag, har jag aldrig träffat henne i verkligheten, jag har aldrig ens hört hennes fysiska röst. Men när jag tänker på henne så framträder hon omedelbart i form av två olika avbildningar. Den ena är en skulptur som står i ett rum på bokförlaget: ett litet, skrynkligt och vackert huvud som kanske är format av gråbrun lera. Det ser ut som om hon håller andan.
Den andra avbildningen är precis lika tydlig för min inre syn. Det är fotografiet
i Nationalencyklopedin. Där ser hon frodig och väldig ut, men har samtidigt något nunnelikt i blicken. Hennes hår kastas runt i blåsten och bakom och nedanför henne breder slätten ut sig, som inför en jätte. Hon är stor, men hennes mun verkar tystad i den kraftiga vinden. Det är ingen idé att tala, inte ens ett skrik skulle höras.
Jag frågar mig själv var dessa bilder egentligen kommer ifrån, varför jag upplever bilden av denna fantastiska språkmänniska, denna författare som rör sig i ett överdåd av ord och bilder, som tystad, stum. Det förefaller vara en paradox.
Först läser jag nyutgåvan av ”Ett landskap/Jaget och världen”. Redan på de första sidorna, från 1950-talet, framträder en djup, sårig kamp: ”Att vara är intet, kvävning – eller det dolda svåra.”
Kvävning, tänker jag. Antingen kvävning som liv eller det dolda svåra. Kvävningen fortsätter att finnas som ett hot genom hela Birgitta Trotzigs författarskap. Trettiofyra år efter sin debut skriver hon i ”Dykungens dotter”:
”[D]et var liksom hans andning annars kvävdes han, måste svälla och växa och sprängas för att sprängas ut ur sig själv och röra vid, röra vid, röras av annars kvävdes han, annars kvävdes han”
För Dykungen, vars tankar upprört piskar i cellen, är sexualiteten räddningen ur kvävningen. För Trotzig tycks själva språket vara ett slags kvävning, men när man går in i den, när man ser rakt på den – inte ger sig, men samtidigt ger upp – så kan man återigen andas.
I ”Ett landskap/Jaget och världen” skriver Birgitta Trotzig om sin utgångspunkt:
”Jag skulle nästan vilja säga, åtminstone gäller det mig själv – att man blir författare, arbetare med ord, inte på grund av någon ovanlig verbal lätthet utan verkligen på grund av uttryckssvårigheter. Man upplever språksvårigheten som ett slags existensvillkor: man är ständigt i språkets själva begynnelse och upplever utan uppehåll hur hotat det är, hur hotad man själv som psykisk person är när det löser upp sig, hur man å andra sidan tycker sig finna och uppleva sin existens bekräftad och på något sätt fasthållen i och genom själva det språkliga uttrycket.”
Jag fäster mig vid formuleringen: man är ständigt i språkets själva begynnelse. Det antyder en berättare som inte ställer sig över sin berättelse, utan som väljer att gå därnere, hand i hand med de människor som befolkar berättelsen. En berättare som, för att inte kvävas (utan välja det dolda svåra) utplånar författarsuveräniteten, allvetardriften och omnipotensen.
Det är en berättare som är varse språkets lastbarhet, dess smutsighet, dess unkna drift att bekänna, att styra, att smickra och Trotzig hanterar dessa språkets egenskaper genom att aldrig låta texten vila, tvärtom – hon tvingar det till rörelse, till oförtruten rörelse, ända tills det är utmattat, tills det nått sitt yttersta, sitt nedersta, och då förvandlas det, då har skrivandet äntligen blivit okorrumperat, det har blivit sitt eget verk, på samma sätt som skaparen, enligt den judiska mystiken, är förborgad i sin skapelse.
Ur ”Dubbelheten”: ”[H]on hade ett barn på ryggen, måste ha varit den äldste, kom så en gryningsmorgon nerför stigen. Bredvid stenbrottet stod då något som liknade på en gång en stympad påle och en människa. Hon kunde inte ens skrika, strupen var som förstenad. Men i den omänskliga pålklumpen, blåaktig, svartaktig, som liknade och inte liknade, var det som om genom det förstörda ett skönhetens ansikte försökte tränga sig fram. Skymtade – hade återigen aldrig funnits.”
Kvinnan, som heter Filla, har ett barn på ryggen, det måste ha varit den äldste. Birgitta Trotzig vet inte säkert. Berättelserna som hon berättar är fulla av svalg och gap, också för henne, hon vill ju hellre befinna sig i språkets begynnelse än dess avfattade, färdigformulerade slut. Och även här slår kvävningen till. När Filla kommer nedför stigen och får syn på detta fasansfulla, denna stympade påle som även är en människa, kan hon inte skrika – strupen var som förstenad – och skriket ersätts med ett nästan fotografiskt observerande. Och där, i den mest skrämmande synen, skymtar skönhetens ansikte innan fasan återigen tar över och utplånar allt.
Få författare har trängt så djupt in i språkets dubbla kärna av tomhet och mytologi som Birgitta Trotzig. Dubbelheten finns inne i den språkliga rösten, i varje formulering och det finns gestaltat som allegorier i hennes berättelser. Man skulle nästan kunna säga att om kvävningskänslan och stumheten är en av förutsättningarna för skrivandet, så är en av de viktigaste idéerna i Birgitta Trotzigs verk, att varje skeende också bär på sin egen förvandling, sin självmotsägelse. Det finns alltid två ansikten, en dubbelhet. Dubbelheten finns i varje relation, i varje bindning och den finns i varje kärlek.
Det är som om Trotzig skriver om kärleken som något utommänskligt, för när den hamnar hos människorna i hennes böcker förmår de inget annat än att krossa och släcka den – hur mycket de än älskar, hur mycket de än längtar efter kärlek. De vuxnas kärlek är lagisk, fördömande och sårig, barnen hos Trotzig svävar i livsfara från det ögonblick de föds och utsätts för sina föräldrars blick.
I sin stort anlagda genombrottsroman ”De utsatta” (1957) spegelvänder Trotzig den bibliska myten om barnet Isak som ska offras av sin far Abraham. Här är det fadern, prästen Isak Graa, som får se sitt barn vända honom ryggen. Isak faller från sitt ämbete, sitt faderskap och sin plats i samhället, han faller ned i tiggarhopen, hamnar slutligen på dårhuset och i den yttersta förtvivlan, när han tror sig bara vara sår, brist och tomhet, vänder plötsligt texten – då Isaks dotter Jakobine kommer för att hälsa på sin far, förvandlas han av mötet med henne.
Som för första gången ser han henne, han ser att han älskar henne och att hon är ett barn. ”De utsatta” har ett av de få lyckliga sluten i Trotzigs böcker. Värre är det med ”Sveket”, där Tobit, fadern, älskar sin dotter Toragreta med en sådan bedrövlig blandning av gott och ont att hon slutligen krossas och slocknar. Elje, en annan son, älskar och älskas av sin far i boken ”Sjukdomen”, men det hindrar inte att Elje slits sönder av en maktblandning av godhet och uselhet.
Den såriga berättelsen om föräldern och barnet diskuterar också dubbelheten – kärleken som inte är god men som ändå är kärlek, den usla och onda kärleken. Den ställer barnets stumhet mot den vuxnes lagar. Om vi förstår Abrahams stora kärlek till Isak och hans paradoxala beredskap att offra honom som en berättelse om vår förbannelse, dubbelheten, löser Birgitta Trotzig i sin senaste roman äntligen denna förbannelse genom sagans makt att förvandla. När modern i ”Dykungens dotter” (1985) ensam går i den förbrända och ödelagda världen möter hon plötsligt sin återuppståndna dotter. I boken beskrivs hur sångsvanarna som varit tysta i samma ögonblick börjar sjunga. Författaren är inte längre kvävd, stum. Sångsvanarna sjunger och döden finns inte mer.
När jag nu slår upp Nationalencyklopedin och ser på hennes stängda mun ihop med det bländade uttrycket i ansiktet så tänker jag att Birgitta Trotzig genom att skriva dubbelheten, genom att gå in i den språkliga kvävningen som talet är och gå rakt in i det omöjliga i själva verket upphäver tystnaden. Det är faktiskt ingen paradox, men kanske något av ett mirakel.