Barack Obamas ambition, förutom att göra bra saker, är att vara ambitiös. Det är en hållning utan grandiosa planer. Framför allt är det en hållning utan grandios amerikanism. Obama är inte Bush. Därför har han tilldelats Nobels Fredspris: för en hållning snarare än för några stordåd. Själva begreppet stordåd ingår inte i planen. Stordåd är välkomna, men inte ideologi.
Detta är radikalare än det kan verka. Det är mer än bara negationen av George W Bush. Bush åstadkom lite av godo men fick i alla fall kritikerna att tänka till om den amerikanska maktens karaktär. Han ersatte pappas och Clintons paroll ”mer och bättre globalisering” med oförblommerade anspråk på världsdominans, allt enligt devisen att amerikanska principer är mänsklighetens principer, giltiga överallt och i alla tider.
Bush var den amerikanska ortodoxins kondensat. Obama har brutit med den, inte genom att ge amerikanismen nytt innehåll utan genom att undvika doktriner i allmänhet. Obama är en pragmatisk sidsteppare.
Han hade kunnat göra det enklare för sig. Han hade kunnat anamma något snällt och multilateralt alternativ till Bush, lämpligen med humanitärt fokus på mänskliga rättigheter eller något annat ”universellt” och ”amerikanskt” budskap. Det hade varit politiskt korrekt. Hans parti hade applåderat, även så världsopinionen.
Obama valde en annan linje. Multilaterala humanitärliberaler har lyst med sin frånvaro. Hans skepsis här har inte bara att göra med att en del av nittiotalets ivrigaste humanitärer kom att stödja Irak-kriget. Obama kritiserade kriget därför att han misstrodde just det som förenade Bush med de liberala interventionisterna: amerikanska abstraktioner av största slag. Abstraktionen ’producerade’ en onödig, massiv aktion. Ingen ny ortodoxi har ersatt den.
Betänk hur han lät pensionera den absurda Bush-parollen ”Global War on Terror”, känd i Pentagon under akronymen GWOT. Även Donald Rumsfeld försökte förgäves hitta ett alternativ. Obama lade i stället saken diskret åt sidan. GWOT bara försvann. En liten artikel i New York Times i våras noterade att administrationen slutat använda termen. Det var allt. Grundbegreppet i amerikansk utrikespolitik sedan 2001 fanns inte längre. Den ersattes inte av någon storvulen ram eller ”doktrin” i amerikanismens tecken.
Obama gillar inte doktriner, bara specifika lösningar på specifika problem. Det finns ingen generell ”terror”, och även om den funnes skulle man inte kunna föra ”krig” mot den. Vad som finns är olika situationer och händelser, var och en med sin egen logik och beteckning. Detta synsätt är anmärkningsvärt. Presidenter sedan Harry S Truman på 1940-talet till Bush Junior har gillat att associeras med doktriner, stora Begrepp som sägs vägleda landet i världen.
Ronald Reagan gjorde detta till postmodern strategi. Från hans pastisch på det kalla kriget till Bush Juniors veritabla mani på märkesspin och återanvända doktriner har det varit reklamspråkets principer som gällt. Obamas pragmatism är postmodern på ett motsatt sätt: skepticism mot alla stora berättelser och begrepp, parat med övertygelsen att man kan ”välja” sin identitet. Obama valde till exempel, på en nivå, att bli ”afroamerikan”.
Det kristna elementet följde då med på köpet. Kyrkan är det svarta civilsamhällets grundpelare där all politik måste förankras. Obama valde dock också att inte bli profet, den svarta kyrkans typiske ledargestalt. Han följde inte Martin Luther King, Jr. och hade aldrig blivit president om han gjort så. Det förlovade landet kanske finns men ingen förutbestämd utveckling eller historisk linje leder dit. Vi kan bara hoppas och försöka.
Något messianskt finns heller inte i Obama. Messianismen, världsfrälsargestalten, har dykt upp i full amerikansk mundering i vissa kritiska moment: Woodrow Wilsons intervention i första världskriget, Harry Trumans tudelning av världen 1947 i det kalla kriget, Ronald Reagans ytliga variant av samma sak 1981, samt naturligtvis George W Bushs återanvändning av både Truman och Reagan efter 11 september. Idén om att vara ”utvald” är dock inte nödvändigtvis en messiansk idé.
USA:s kontinentala expansion under 1800-talet, ofta fantiserad om som en gudabenånad rätt, var inte messiansk. Det var inte heller Franklin D Roosevelts allianspolitik under andra världskriget. Messianismen förutsätter en absolut åtskillnad mellan insida och utsida, mellan den världshistoriska agenten och omgivningen. Roosevelt förutsatte alltid kontinuitet mellan insidan och utsidan. USA existerade ”i världen” och ”i historisk tid”, inte oberoende av dem. Obama följer Roosevelt. Han är världslig.
Skepticism och pragmatism är en filosofisk hållning. Obama är inte bara en praktiker som agerar när saker och ting inträffar. Än mindre är han en cynisk opportunist. Obamas respekt för Bush Seniors rådgivare Bent Scowcroft och James Baker baserar sig på deras konkretion och realism. Realismen, även med ett litet r, kan dock aldrig bli en politisk princip i sig. För Obamas fokus på det specifika kombineras med en närmast utopisk aura, hans övertygelse att kvalitativa genombrott kommer att ske och hans förmåga att övertyga andra om det samma. Annars har programmet inget systematiskt innehåll.
Därför ska vi inte heller vänta oss någon alltomfattande politik. I vissa fall, exempelvis Afghanistan kan Obama (felaktigt enligt min uppfattning) fortsätta och även expandera existerande linje, men inte som del av någon global strategi. Fungerar det inte får man göra något annat. Vi får se hur det blir. Likaså med Iran. Poängen, för att låna Richard Rortys formulering, är inte att hitta den objektiva sanningen utan att hålla i gång dialogen och konversationen.
Det betyder att ”det självklara” alltid ifrågasätts. En självklarhet som kan komma att ifrågasättas är Västeuropas centrala roll (liksom den bisarra iden om Storbritanniens särställning) för USA:s politik. Artigheter kommer även fortsättningsvis att utväxlas och klappar på axeln utdelas. De oräkneliga konferenserna om ”det transatlantiska förhållandet” kommer att fortsätta. Men det finns inte längre något civilisatoriskt a priori som säger att detta förhållande ska vara stommen i USA:s plats i världen.
Problemet med de små berättelserna och det specifika är förstås att ingen story är större än ”Amerika”. USA är ett världshistoriskt projekt och ingen i politikens mittfåra kan ställa sig upp och säga något annat. Att agera i världen som ”Amerika” sker alltid mot den bakgrunden. Uttrycket ”den oumbärliga nationen” från Clintonperioden är ett gott exempel, väl anpassat för att befästa landets ekonomiska hegemoni under globaliseringen som norm.
Historiskt har dessutom abstraktioner (och villfarelser) tjänat USA väl. Man behöver inte ha rätt för att det ska gå bra. USA har varit fantastiskt framgångsrikt även när man inte på något sätt haft ”rätt”. Befängda ideer om indianer och civilisation fungerade utmärkt när man skulle fördriva dem. På 1840-talet hittade presidenten James Polk på allehanda saker för att sätta igång det erövringskrig som skulle komma att halvera Mexiko och skapa dagens USA. Det var egentligen inte förrän Vietnam som USA fick känna på att det kunde kosta att ha fel (och inga Nikefabriker i dagens Vietnam kan ändra på den saken).
Obama vet naturligtvis det. Skulle man köra upp honom mot väggen i Vita Huset och pressa honom på vad ”Amerika” står för skulle han gladeligen bekräfta att, visst, så är det, USA är oumbärligt. Och så vidare. Men han skulle tillfoga, utanför protokollet, att oumbärligheten beror på historiskt speciella orsaker och saknar metafysiska implikationer.
Han vet också att även om pragmatismen är den enda riktigt amerikanska filosofin förutsätter den politiskt att saker och ting går bra, eller i varje fall inte massivt fel: en plötslig katastrof och amerikanismen är tillbaka som första punkt på dagordningen. Jag hoppas att inte Oslo har gjort Obama en riktig björntjänst.