Ola Larsmo: Så kan språket bana väg för massmord

Publicerad 2011-07-28 13:47

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Attentaten i Norge för tankarna till den hets mot invandrare som präglade Sverige under början av 90-talet. Det är en kamp om ord – varje dag måste vi tänka på hur vi använder dem, skriver Ola Larsmo.

Attentaten i Norge för tankarna till den hets mot invandrare som präglade Sverige under början av 90-talet. Det är en kamp om ord – varje dag måste vi tänka på hur vi använder dem, skriver Ola Larsmo.

I november 1992 brann ett hus i den nordtyska staden Mölln. Det rörde sig om en mordbrand riktad mot turkiska invandrare och tre personer brändes inne, en av dem en liten flicka. Några månader senare brann det igen, nu i Solingen, och åter var det nynazister som kastat in brandbomber i ett flerfamiljshus. Mordbränderna var ett inslag i den hets mot invandrare som under nittiotalets första hälft drog genom Nordtyskland, och också kom att prägla det svenska politiska klimatet under samma år. I juni 1992 hade John Ausonius, ”Lasermannen”, gripits av polisen för nio mordförsök och ett mord.

Också efterspelet till mordbränderna i Nordtyskland var kuslig. Förbundskansler Kohl gjorde politisk skandal genom att inte intressera sig för saken och vägrade besöka Solingen. Och när de två bakom branden i Mölln förhördes sade de något som jag sedan ofta tänkt på. De förstod inte uppståndelsen: de hade ju gjort vad ”alla” ville. Vad ”alla” talat öppet om att man borde göra. Man utförde en kollektiv beställning.

För några år sedan gick jag igenom ett stort antal tidningsklipp och påminde mig om den svenska politiska debatten under tidigt nittiotal. Jag satt på universitetsbiblioteket i Uppsala och vevade mikrofilm. Och blev kall. Vi vet vad som pågick ute i Europa: Jugoslavien föll sönder i det värsta terrorkrig Europa sett sedan andra världskrigets slut. Och den svenska diskussionen handlade om att flyktingar stal cyklar. Jag mindes hur jag då, på nittiotalet, själv drog mig för att tänka på olika politiska utspel i termer av rasism – också efter att jag hade besökt ett torgmöte där Ny demokrati gick till attack mot ”muslimerna” som inte lät svenska barn äta köttbullar. Men det politiska diskussionsklimatet i Sverige under de åren vreds runt i en rasistisk matris där det hela tiden var ”dom”, flyktingarna, som var problemet. Så lät det också på de stora tidningarnas debatt- och ledarsidor medan moskén i Trollhättan brändes ned och Ausonius sköt mörkhåriga människor. (Jag försökte sammanfatta delar av denna rasistiska 90-talsdebatt i min bok ”Djävulssonaten”.)

Sverige var sjukt de åren. Jag levde mitt i det och såg inte helheten. Och det lönar sig inte att i efterhand försöka hitta syndabockar. Frågan är hur själva klimatet uppstod. Hur det offentliga språket tilläts glida tills sansade politiker drogs med av ett språk där de som var utsatta utsågs till förövare. Vi måste helt enkelt förstå hur sådant går till.

Under ungefär ett års tid nu har jag försökt sätta mig in i vad begreppet ”hatespeech” egentligen betyder. Det finns inget bra svenskt ord. Och trots att begreppet varit centralt i olika politiska debatter har jag inte lyckats hitta någon riktigt relevant litteratur. Det mesta handlar om censur och begränsningar – mycket litet verkar ha skrivits om hur den sortens språkklimat växer fram, konstrueras, där det plötsligt är möjligt att urskilja en grupp som syndabockar och i förlängningen utsätta dem för våld.

Wittgenstein skrev (i ”Filosofiska undersökningar”) om ”språkspel”. Hur ett litet antal begrepp kan börja användas på ett särskilt sätt, och där de som deltar använder vissa ord som byggstenar eller en boll man kastar mellan sig tills just spelet, själva lagkänslan, ger orden deras mening. Det är vad som händer när den svenska extremhögern kallar invandrare och flyktingar för ”kulturberikare” och parlamentariska politiker för ”kulturmarxister”. Orden får sin speciella mening av spelet och spelet bestämmer ordens mening. Till sist kan man inte tänka utanför de ramar man satt upp som spelets regler.

Det finns några författare som skrivit om detta på ett träffande vis. Det stora exempel vi oftast – kanske alltför ofta – återkommer till är den nazityska statens offentliga språk. Men innan Goebbels hade ett propagandaministerium pågick en språkkamp på gatorna och i medierna, där ordens innebörd sakta försköts. Den som fångat detta mest övertygande är lingvisten Viktor Klemperer, som i ”Tredje rikets språk” (skriven i hemlighet under nazitiden) i dagboksform skildrar hur orden långsamt tillåts byta innebörd: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”

En av de texter som försöker ringa in denna kamp om orden, om vad de tillåts betyda och hur sådana språkspel banar vägen för politiskt våld, är Toni Morrisons Nobelföreläsning från just 1993, de år då förgiftningen var som värst. Morrison berättar en fabel om en grupp barn som driver grymt med en gammal blind kvinna. De säger att de har en fågel i handen och frågar: Är den levande eller död? Kvinnans svar blir: Det kan jag inte säga. Men jag vet att det ligger i era händer.

Fågeln är, i Morrisons fabel, det gemensamma språket. Morrison skriver: ”Hon är övertygad om att när språket dör, på grund av hänsynslöshet, slarv, brist på användning eller respekt, är inte bara hon själv ansvarig för dess död utan det är alla dess brukare. / / Den systematiska förstörelsen av ett språk känns igen på tendensen att bortse från alla nyanser, allt det sammansatta / / Förtryckets språk gör mer än att representera våldet – det är våld; det gör mer än att visa på okunnighet: det skapar okunnighet / / sådant språk, skapat för att stöta ut minoriteter, som döljer sin rasistiska utplundring i poetiska ord måste avvisas, bearbetas och avslöjas.”

Jag läser om Morrisons tal under de dagar då vi alla försöker hantera vad som skett i Norge. Hur den sortens rasistiska språk används för att rättfärdiga det värsta massmordet i Nordens historia. Av en man som på ytan verkar veta vad han gör och som argumenterar för det – i ord och begrepp han lånar från ett stort antal svenska och engelska rasistsajter och samtalsgrupper på nätet.

Man verkar just nu trots allt sluta tala om honom som ”en ensam galning”. Jag tror att insikten har börjat sjunka in att en ”ensam galning”, vare sig han heter John Ausonius, Lee Harvey Oswald eller Behring Breivik, aldrig är ensam. Den ”ensamme galningen” verkar i ett sammanhang, i ett nät spunnet av ord och meningar. Det är egentligen ganska ointressant att jaga syndabockar, på det sätt som man på olika högerextrema nätsajter i dessa dagar kan se hur olika grupper kastar skulden mellan sig som en het sten. Det är alla vi som låter detta språk växa fram och, med Morrisons ord, inte ”avvisar, bearbetar och avslöjar” det som måste ta ett ansvar.

Vi är många som suttit med Behring Breiviks hopplösa ordmassa till ”manifest” och försökt hitta en förklaring eller en orsak. Det finns naturligtvis ingen sådan i denna klipp-och-klistra-orgie av rasistiska och nationalistiska klichéer. Men vad som finns är ett speciellt språkbruk. Behring Breiviks världsbild är mycket lätt att känna igen. Han är inte nazist. Han är nationalist i gammaldags mening, världsbilden är densamma som hos det tidiga nittonhundratalets demokratimotståndare och nationalistiska protofascister, hos svenskar som Rudolf Kjellén och Adrian Molin. Det är inget nytt. Men det bokstavligen skrämmande i hans vinglande text är att se hur han hela tiden tycker sig delta i en Debatt – och ofta en svensk sådan. Han rör sig i ett intellektuellt sammanhang. Han citerar många av de böcker och webbsajter som varit centrala för den svenska nyrasismens framväxt. Och man kan följa hur själva språkspelet ser ut, hur ord som ”Europa”, ”kulturmarxister”, ”feminist” och ”islam” laddas med särskilda, allt värre betydelser. Anledningen till att man ska och bör granska detta osammanhängande dokument är att det visar just hur det rasistiska språkspelet ser ut. Hur ordens laddning skruvas upp fram mot massmordets praktik – som till sist skildras som ”nödvändigt”.

I en mycket bra och obehaglig text här i DN 2005, ”Konsten att döda”, skildrar Slavenka Drakulic, utifrån det återfunna videoband från massakern i Srebrenica, hur serbiska soldater använde flera timmar till att med ordens hjälp hetsa upp sig till att kunna begå sitt massmord:

”Det räckte inte med att mörda dem. Just därför att de visste att de strax skulle döda sina offer var soldaterna tvungna att skrika ut sina förolämpningar – för att övertyga sig själva om att det var rätt att döda dem. Att ta livet av en annan människa är en svår och traumatisk handling. De serbiska soldaterna på videon gör det för sin egen skull, talar om för sig själva och varandra att männen framför dem är muslimer, som inte är människor.”

Och naturligtvis är det så det språk som banar väg för ett massmord fungerar. Det går inte heller att förbjuda eller censurera bort. Vi måste helt enkelt dag för dag ta ansvar för vad vi säger och skriver. Helst av allt skulle jag önska att de människor som gjort sig vana vid att använda ord som ”kulturberikare”, ”kulturmarxister” eller ”Eurabia” tittade sig i spegeln och ställde sig frågan vad de håller på med. Det vore det allra bästa. Men jag tror inte det kommer att hända. Inte så länge det på Flashback finns en tråd som heter ”Varför Behring Breivik är en hjälte” (cirka 1 200 inlägg). Och inte så länge företrädare för Sverigedemokraterna återigen försöker bortförklara massmordet med ”multikulturalismen”.

Ansvaret ligger på alla andra, att med Stoltenbergs ord bemöta våldet ”med mer öppenhet, mer demokrati, mer humanitet”. Det rasistiska språkspelet ska inte åter tillåtas forma det offentliga samtalet.

Tipsa via e-post
(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

Vägde bara 20 kilo. Argentinsk flicka räddad från garage efter nio år.

godis500
Foto:TT

Ikea exporterar även godisvanor. Kan ge ökad export av svenskt godis. 150  8 tweets  142 rekommendationer  0 rekommendationer

Hur ofta äter du lösgodis?

Annons:
Annons:
Annons: