Michela Wrongs politiska dokumentär ”It’s Our Turn to Eat – The Story of a Kenyan Whistleblower” lyfter undan ridån till ett politiskt maktspel med intriger som överträffar många thrillrar. Boken skildrar den totala ensamheten hos en man som i mångas ögon förvisso är en hjälte men som hos andra, särskilt de med makt, är en förrädare mot den ekonomiska eliten inom sin folkgrupp, kikuyus, och som därför helst borde undanröjas.
John Githongo rekryterades till anti-korruptionsgeneral och statssekreterare för ”Governance and Ethics” i den regering som tog över makten i Kenya i början av 2003 efter att ha besegrat Moiregimen som dominerat Kenya sedan 1978. Githongo drogs med i euforin efter det efterlängtade maktskiftet. Den nyvalde presidenten Kibaki uttalade offentligt att ”från och med nu ska korruptionen upphöra som livsstil i Kenya”.
Githongo var alltför länge övertygad om att det var så det skulle bli, och insåg inte att han, som kom från samma överklasskretsar, fick vara med som ett alibi för att blidka biståndsgivare och inhemska folkrörelser som hoppades på en ny era.
Antikorruptionsgeneralen satte i gång med full kraft och med okonventionella metoder. Fler och fler affärer kom upp till ytan, och några ministerkolleger anklagade honom för att försöka ”bränna ner hela huset för att fånga en enda råtta”.
Githongo började då banda samtal och möten i smyg och tvingades vid ett möte harkla sig kraftigt och göra sig en ursäkt till herrtoaletten när bandspelaren i stället för att spela in, började spela upp konversationen.
Och de summor som rann rakt ner i fickorna på en liten krets var så enorma att de borde ha gett anstiftarna och mottagarna handsvett, magont och sömnlöshet.
Angloleasing, en upphandlingshärva av varor och tjänster som aldrig levererades, inbringade minst 750 miljoner dollar i fickorna på maffian; och Goldenbergsskandalen under 1990-talet hade omfattat mellan 600 miljoner och 4 miljarder dollar.
Familjen till Jomo Kenyatta, republikens förste president, sägs kontrollera omkring hälften av landets ekonomi, och de tre hittillsvarande presidentfamiljerna tillhör landets största markägare. Maffian kamouflerade sina stölder och personliga vinningar bakom spel på fördomar mot och rädsla för andra folkgrupper, främst luo och kalenjin – ett samlingsnamn för flera undergrupper som sades skulle hota positionerna för folkgrupperna kikuyu, meru och embu. I själva verket är de allra flesta kenyaner lika fattiga; i presidentens egen valkrets går många barfota.
Githongo blev flyttad snett utåt efter bara 18 månader – från ett kontor bara några meter från presidentens, till justitiedepartementet, en klar markering som presidenten inte ville kännas vid att han var ansvarig för, trots att han höll ett tal i direktsändning om just den regeringsombildningen. Det var ett av flera exempel på hans sätt att manövrera förbi obehagligheter genom att låtsas som ingenting. Chefen för statsförvaltningen, Muthaura, rev konsekvent upp Githongos beslut att stoppa utbetalningarna på de mest solkiga kontrakten, enligt Wrong. Och presidenten uttalade sig om att det ju inte fanns några bevis för någonting alls, trots att han fått allt föredraget för sig vid minst 60 tillfällen.
Därefter kom förtalet och smutskastningen: Githongo pekades ut som brittisk spion och som förrädare mot sin egen folkgrupp. När det inte bet kom hoten. London, och så småningom Oxford, fick plötsligt en kenyansk långtidsbesökare som höll en mycket låg profil. Trots det dök än den ena, än den andra kenyanska spanaren upp, oftast i form av civilklädda personer som försäkrade sig om att Githongo såg dem, vid ett tillfälle två inhyrda legoknektar. Ringera, dåvarande chef för antikorruptionsmyndigheten, avkrävde Githongo ett löfte om att inte gå ut offentligt med allt han visste mot att han skulle bli lämnad i fred.
Lite senare dök dåvarande ministern för landfrågor Kimunya tillsammans med Githongos läkare (!) upp för att avkräva honom ett löfte om att inte gå ut med något inför den känsliga folkomröstningen om en eventuell ny konstitution, annars skulle ”hans barnbarn få ångra det”.
När Githongo till sist gick ut i medierna, i början av 2006, såg det först ut som om en verklig förändring var på gång. Tre ministrar klev åt sidan – men två kom tillbaka inom mindre än år. Antikorruptionsgeneralens plan hade varit att först klä av systemet offentligt, se till att få vittna inför ett parlamentariskt utskott och antikorruptionsmyndigheten, bidra till radikala politiska förändringar, att stulna pengar betalades tillbaka, och att rättvisa skipades. Planen fastnade på tröskeln.
Samma sommar frikände konstitutionsdomstolen en av de misstänkta ministrarna fullständigt. Systemet hade slagit tillbaka. Institutionerna hade använts av de krafter som stenhårt försvarade status quo. Korruptionens frukter är naturligtvis ett bindemedel i de kretsar som tjänar på den. Fortsatt åtals- och straffrihet är en förutsättning för att upprätthålla politiska ordningar dominerade av dessa kretsar. När de utmanas, tenderar sådana regimer att bli repressiva. Allt förebådade hur långt dessa krafter var beredda att gå för att skydda sina politiska och ekonomiska intressen, som bar upp deras kontroll av stora delar av landet. Året därpå gick Kenya till val. Försvaret av systemet bidrog till att mer än 1 100 människor dog och 600 000 tvingades fly sina hem.
Inte helt oväntat skyddades de korrupta nätverken av internationella aktörer. Vid ett stort möte bara några månader efter Githongos avhopp höll Världsbankens dåvarande Kenyachef i ordförandeklubban. Alla eventuella försök att framföra kritik motades effektivt bort. Världsbankschefen hade, liksom en del andra givare, drabbats av Stockholmssyndromet; han identifierade sig själv med den kenyanska regeringen och försvarade den till varje pris. Till råga på allt bodde världsbankschefen i presidentens stora villa i Muthaiga. USA höll förvisso inne sitt bistånd, men bara en sjuttiondel av årsutbetalningen. Den brittiske ambassadören var länge kritisk men hölls tillbaka av brittiska UD som i sin tur verkar ha påverkats av DfID, den brittiska biståndsmyndigheten, som skällde ut ambassadören för att ha ”rört till det för dem” .
För centrala internationella aktörer var relationen med Kenya helt enkelt för viktig; landet var en tillväxtmotor i Östafrika, centralt i kriget mot terrorismen, och en viktig militär samarbetspartner till Storbritannien och USA. Som så många gånger förr kunde korruption och repression därför tolereras i realpolitikens namn.
Wrong fångar väl kombinationen av arrogans, girighet och panik som drivkrafter bakom korruptionen i Kenya. Boken är en fascinerande detaljerad fallstudie i hur korruption planeras, genomförs, göms, och tillåts. Korruption är inte en av naturen given del av samhällslivet. Den är storskalig och kopplad till politisk makt på högsta nivå. Den initieras, och kan därför också bromsas, från toppen. I Kenya får den koppling mellan etnicitet och korruption, som Wrong betonar, sin politiska sprängkraft av faktisk och upplevd social och etniskt färgad ojämlikhet.
En slutsats av detta, som Wrong inte diskuterar närmare, är att i ett sådant sammanhang blir institutioner (lagar, myndigheter med mera) i sig verkningslösa symboler. Vad som krävs därutöver är strukturer och aktörer med utrymme och förmåga att driva tillräckligt radikala jämlikhetsreformer för att slå undan benen för korruption som medel till politisk och ekonomisk makt. Om sådana reformer uteblir, och protester mot korruption och ojämlikhet tilltar, nödvändiggör den korrupta ordningen till sist repression.
Och var befinner sig nyckelpersonerna i korruptionshärvorna i dag? De allra flesta sitter fortfarande kvar på sina poster. Githongo, däremot, levde i landsflykt i tre och ett halvt år, men är nu åter i Kenya där han engagerar sig i ungdomars deltagande. Han rör sig ständigt in och ut ur landet och håller en låg profil för att försvåra livet för dem som följer hans steg. Ingen bokhandel i Kenya vågar öppet sälja boken; deras advokater avråder dem bestämt. Men den cirkulerar flitigt, likt samizdatlitteraturen på sin tid i Sovjetunionen.