Inget nytt rockband kan få samma betydelse som The Beatles. Det är helt enkelt inte möjligt längre, vare sig artistiskt eller publikt. Dels är det efter mer än femtio år av ivrigt gränsprövande rockhistoria inte så lätt att hitta nya sätt att vara banbrytande på, medan The Beatles – när rockkulturen ännu befann sig i sin barndom – kunde vara först med så ofattbart mycket. Dels finns det i vår genommedialiserade men splittrade tid knappast något som lyckas nå ett lika brett genomslag, lika snabbt.
Det är få artister förunnat att förändra inte bara musikhistorien, utan även samhället i stort. The Beatles gjorde det, inte ensamma, men alltid längst fram – som banbrytare, inspiratörer, katalysatorer och understundom provokatörer.
Man behöver bara jämföra läget när de startade i slutet av 50-talet med hur det såg ut drygt tio år senare, när 70-talet stod för dörren. Hur rocken hade gått från att vara en musikalisk modefluga med tydliga och rätt snäva gränser till en musik som kunde fås att omfatta precis vad som helst, vilka stildrag, instrument och pretentioner som helst. I stället för bara ännu en ny form av ung dansmusik hade rockmusiken kommit att bli det tydligaste uttrycket för en alternativkultur som på punkt efter punkt ställde sig i motsättning till det etablerade, vuxna samhället, en ungdomskultur som plötsligt hade blivit en maktfaktor.
Allt det där kunde naturligtvis ha hänt också utan The Beatles. Men det hade inte hänt på riktigt samma sätt, med samma sorts långa luggfrisyrer, vurm för meditation och sitarer, kristna skivbränningar i USA eller just dessa envist upprepade freds- och kärleksbudskap.
Nu är det jämnt fyrtio år sen The Beatles splittrades. I augusti 1969 gjorde de fyra sin sista inspelning tillsammans, månaden efter deklarerade John Lennon sitt avhopp. Även om det sen gick mer än ett halvår innan Paul McCartney i april 1970 berättade om det för omvärlden, och än en gång gjorde Lennon rosenrasande (han ville göra tillkännagivandet själv, dock oklart exakt när).
Sedan dess har världen inte fått många chanser att glömma The Beatles. Musikaliska strömningar har kommit och gått, nya medier har lagts till gamla, musikbranschen har vuxit till dimensioner som på den tiden knappt gick att föreställa sig. Ändå har The Beatles musik fortsatt att sälja stadigt och vinna nya generationer av lyssnare.
För många nytillkomna tror jag inte ens att den är särskilt starkt förknippad med någon epok. Den har bara alltid funnits där, medan mycket av det musikaliska 60-talet har förpassats ner i olika specialistnischer. Det är samma mönster som med exempelvis Elvis Presley eller Led Zeppelin: ju längre tiden går och ju fler av de samtida konkurrenterna som bleknar ur det allmänna minnet, desto lättare är det att inte uppfatta det tidstypiska hos de största ikonerna, att bara höra det unika i just deras uttryck.
Föga förvånande ligger det också ett träget arbete bakom förmågan att hålla The Beatles musik ständigt aktuell. Faktiskt har gruppen visat sig vara banbrytande också här, få artister kan uppvisa en lika imponerande lista på nya utgåvor med aldrig tidigare offentliggjort arkivmaterial. Det handlar bland annat om en omfattande, dokumentär tv-serie som sändes i såväl BBC och SVT (och gavs ut i utökad form på dvd), om ett samlingsalbum med enbart topplisteettor som hör till 2000-talets största bästsäljare, med runt trettio miljoner sålda exemplar, om ett ommixat collage av hela skivkatalogen, skapat till en dansföreställning av Cirque de Soleil, om bandets alla radioinspelningar för BBC, om albumet ”Let it be” som det ”egentligen” var tänkt, om den imposanta boken ”The Beatles anthology – by The Beatles”, där gruppens hela historia skrivs i detalj genom samlade intervjucitat. Och inte minst om de tre tungt lastade dubbel-cd med bortvalda låtar och demoversioner som sålde i miljonupplagor på 90-talet, trots att de knappast kan kallas lättlyssnade.
Allt detta under de senaste femton åren. Nu kommer den verkligt stora klumputgåvan. Samtliga originalalbum i ny och ljudmässigt uppiffad form, lagda i en fet box med kompletterande dvd eller vart och ett för sig. Samt albumet ”Past masters” som samlar ihop allt – mest singellåtar – som inte hamnade på albumen. En särskild box med monoversionerna (av de album som gavs ut i mono) finns också.
Det är rätt imponerande hur man trots floden av Beatlesutgåvor på senare år kan framställa detta som något marknaden har ropat efter i åratal. Men det är inte gripet ur luften. Beatleskatalogen har bara getts ut på cd en gång tidigare, för tjugotvå år sen, och då med just den sorts brister i ljudkvaliteten som brukat prägla den första generationen av överföringar till cd. De flesta konkurrenter har gett ut minst en förbättrad upplaga sen dess, så här ligger The Beatles faktiskt efter. Samtidigt planerar de att också i fortsättningen stå utanför Itunes och Spotify, men där varierar åsikterna om huruvida det är att vara före eller efter sin tid.
Ytterst tidsenligt kompletteras däremot alla dessa skivutgåvor av datorspelet ”The Beatles: Rock band”. The Beatles blir därmed det tredje bandet efter Aerosmith och Metallica som får ett helt spel tillägnat sig, och det första i serien ”Rock band”. I rådande skivförsäljningskris kan man fråga sig om detta rent av är ett starkare kommersiellt kort än själva skivutgivningen. Man kan också fråga sig om just The Beatles verkligen är det band som en yngre spelpublik frågar efter. De var ju inte födda när The Beatles splittrades. I vissa fall var inte ens deras föräldrar det.
Men då glömmer man vilken fenomenal attraktion just The Beatles genom alla år har fortsatt att utöva på riktigt unga musiklyssnare. Sannolikt för att så många av låtarna är så enastående direkta. Självklart melodiösa, med tydliga röster och färgstarka arrangemang, dessutom i regel både korta och snabba – även många av de stillsamma balladerna.
Så direkt är nästan ingen nyskriven popmusik i dag – med undantag för de mest enerverande sommarhittarna och så förstås den pop (tänk: Markoolio eller Aquas ”Barbie girl”) som i första hand vänder sig till barn. Det är en sorts genomslag som nog måste kallas tidlöst, oavsett hur tidsbundna de enskilda låtarna kan kännas för en äldre publik. Dessutom lindrigare mot föräldraöron.
Ser man det så är det också andra låtar än de vanliga som sticker ut som särskilt imponerande. Fler av de tidigaste hitlåtarna, färre av de senare och mer sofistikerade albumspåren. ”All my loving” och ”She loves you” snarare än ”A day in the life” och ”Tomorrow never knows”. Det vill säga just de låtarna som The Beatles slog igenom så osedvanligt kraftfullt med, innan de började ta sina artistiska sjumilakliv.
Har man väl fastnat för The Beatles är det ändå nästan oundvikligt att man söker sig mot deras senare skivor, mot den ohämmade experimentlusta de kunde ge fritt spelrum åt när de 1966 – ungefär mitt i sin korta skivkarriär – drog sig tillbaka från det ständiga och smått hysteriska konsertturnerandet världen runt, inför skrikande publikmassor som knappt hörde vad bandet spelade.
När jag nu lyssnar igenom katalogen från början till slut är det svårt att inte häpna över hur snabbt de utvecklades. På de första albumen var nästan hälften av låtarna covers, en del nu svårt åldrade, dessutom svajar låtskrivandet betänkligt mellan de uppenbara toppnumren. På den vita dubbeln 1968 och ”Abbey Road” 1969 är de flesta låtar mer eller mindre formfulländade, trots att de spänner över extremt många stilar och stämningslägen. Man kan knappt förstå att hårdrockande ”Helter skelter”, den skira gitarrvisan ”Blackbird” och den guppande tramslåten ”Ob-la-di, ob-la-da” kommer från samma album. Än mindre att det är samme Paul McCartney som ligger bakom allihop.
De tretton originalalbum som nu ges ut på nytt är till största delen inspelade under en period på sex och ett halvt år, från februari 1963 till augusti 1969. Inom det spannet ligger nästan hela karriären, med en popularitet som snabbt nådde vansinniga nivåer och en samlad mängd av låtskrivande och skivinspelningar som skulle vara osannolik också utan världsturnéer och filminspelningar. Att bandmedlemmarna hann med ett visst privatliv är svårt att förstå.
Man kan jämföra med Oasis, som precis har splittrats och alltid har setts som djupt Beatles-influerade. De har gett ut sju album på femton år, The Beatles gjorde dubbelt så många på mindre än halva tiden – med fler låtar på varje.
Den stora skillnaden mellan de båda banden är ändå den musikaliska vidden. Oasis hade en tydlig stil och avvek sällan långt från den. The Beatles hade hur många stilar som helst. Under just de här åren växte rockmusiken åt alla håll samtidigt, och The Beatles befann sig mitt i den utvecklingen. Reagerade på rörelser i samtiden, pressade arrangemang och inspelningsteknik till det yttersta, tog radikala kliv med i stort sett varje nytt album. Dessutom hade de ett sådant överflöd av material att de regelbundet gav ut singlar som inte fanns med på albumen – i några fall till och med samtidigt som albumen.
Ju längre man lyssnar, desto mer fascinerande är det också att följa hur den kreativa kampen mellan John Lennon och Paul McCartney blir allt skarpare och så småningom utmanas av George Harrison. Hur Paul McCartney låg efter när han kom upp med bland annat ”Yesterday” inför albumet ”Help!” 1965, hur John Lennon gjorde detsamma inför ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” två år senare. Och hur George Harrison tycktes vara på vippen att komma i fatt dem båda på ”Abbey Road”, just när splittringen stod för dörren (typiskt nog gav han ut sitt mästerverk ”All things must pass” året efter).
Kanske var det också så att de splittrades i rätt ögonblick, just som formkurvan stod på topp. Mycket av vad Beatlarna senare kom att ge ut på egen hand antyder det, och hade de fortsatt genom alla år är det närmast oundvikligt att de så småningom skulle ha börjat dala.
Nu finns verket där i sin helhet, avgränsat och avslutat. Och ändå så rikt att man nog aldrig blir riktigt klar med det.