De som skär sig. Om man valde en tidsbild för 2009 skulle den se ut så här: ett fotografi av en ung slät – och kvinnlig – underarm full av ärrbildningar, blånader och sår efter rakblad. Och mycket riktigt: i ett av vårens mest chockerande nyhetsinslag visade Aktuellt hur unga flickor som skär sig själva tar bilder av såren och lägger ut på nätet.
Det kom ingen förklaring till varför de gjorde så. Var det för att väcka uppmärksamhet, som ett rop på hjälp eller ett slags visuell dokumentation av djup sorg och allvarligt psykiskt lidande? Eller är bilderna till för att imponera på likasinnade, liksom för att söka medlemskap i en klubb som med ganska skrämmande hastighet vinner nya anhängare?
Man kan förstås tänka sig att de höga ohälsotalen för unga kvinnor beror på den ultrakapitalistiska prestationskultur som vi alla lever i – men därmed inte sagt att jag håller med konservativa som säger att den förändrade kvinnorollen är den som gör kvinnor sjuka, nej, tvärtom.
För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som.
Och när de enorma självuppoffringar som behövs för att man ska kunna hävda sig i ett patriarkalt samhälle inte belönas, vad händer då? Vad är det för mening med att plugga när man ändå inte får bra betalt, kanske inte ens ett jobb? I alliansens Sverige växer inte bara ohälsotalen, utan också som ett hån löneklyftorna mellan män och kvinnor, vilket göra kvinnornas ansträngningar ytterligt meningslösa.
Det är den konflikten som jag tror varje dag, varje timme, utspelar sig i unga kvinnors kroppar. Just det: Den konflikten utspelar sig varje dag, varje timme, i unga kvinnors kroppar.
Att flickor skär sig är däremot ingen nyhet. Precis som anorexi är att skära sig ett väldokumenterat beteende med rötter ända tillbaka till antiken. Kan man rent av tala om självskadebeteende som en kulturdiagnos?
Det anser i alla fall den norske psykiatern och författaren Finn Skårderud. Han menar att Sigmund Freuds teorier konstruerades för ett samhälle som styrdes av patriarkala förbud och begränsningar, medan dagens konsumtionssamhälle, med dess totala brist på gränser och normer, den flytande modernitet som sociologen Zygmunt Bauman talar om, ger upphov till andra sorters kulturella sjukdomar som inte går att beskriva utifrån den freudianska psykoanalytiska traditionen.
Ofantligt mycket av den psykopatologi Skårderud möter kan betraktas som reträtter, skriver han. Patienten drar sig tillbaka, avskärmar sig, sluter sig inne, gör sig hårdare, bedövar sig och söker glömskan. Den anorektiska gör sig allt tunnare, strävar efter att hitta det minimala självet, ett jag som är tillräckligt litet och översiktligt för att hon ska ha kontroll över det.
Något liknande gäller för den som skadar sig själv. I stället för det ”stora” såret, det som inte syns som en rispa i huden, som inte heller kanske går att beskriva, men som svider värre än någon fysisk skada, åsamkar man sig själv ett ”litet” sår. Det ”lilla” såret är lätt och behändigt att överskåda – en själens pyttelilla balkonglåda där man själv kontrollerar vad man sår och därför också vad som kan skördas.
Berny Pålssons självbiografiska roman ”Vingklippt ängel”, som tillsammans med Sofia Åkermans självbiografiska ”Zebraflickan”, slog ned som en bomb i Blondinbella-generationen, beskriver i outhärdligt skarpa bilder vinsterna med rakblad, flödande, rött blod och variga sår, hur de kan upplevas som effektiva verktyg med vilken den existentiella smärtan kan lindras när medicinerna inte gör någon nytta.
Blodet är det viktigaste, skriver Pålsson, det är så vackert och så påminner det om liv. När overklighetskänslorna fullständigt övermannar henne, när hon upplever sig själv som en mekanisk docka eller omvärlden som mekanisk, då hjälper skärandet henne att bryta sig ut:
”Jag stannar inte vid att skada mig själv med rakblad, knivar och vassa glasbitar. Jag bränner mig med cigaretter, slår mig med en hammare som ger stora, älskade blåmärken, jag sticker nålar i kroppen, biter i mina händer och dunkar huvudet i väggen.”
Fastän det är skillnad på när berättarjaget själv gör sig illa och när hon låter en, i och för sig älskad, pojkvän skada sig. Då känner hon sig utnyttjad, misshandlad, förbrukad. Om den självförvållade skadan gör henne lugn, får andras misshandel henne totalt ur balans. Vilket visar att självskadebeteende verkligen ska tolkas som en önskan om att upprätta kontroll snarare än att förlora den.
Men Berny Pålssons bok är också är en klasskildring, en postmodern arbetarroman. Vi är de glömda barnen, säger Pålsson, vi som befinner sig längst ned i alla hierarkier, skräpet, oss som ingen bryr sig om, vi som är till för att alla ska kunna utnyttja oss. Vi är de mest försvarslösa.
Den norska socialantropologen Jorun Solheim menar dock i likhet med Skårderud att alla kvinnors livssituation i det postindustriella samhället kännetecknas av gränslöshet:
”Det är min övertygelse att våra nya och snabbt ökande ’kulturella sjukdomar’ – som anorexi, bulimi, fibromyalgi och andra obestämda plågor – först och främst bör uppfattas och läsas som (olika och variabla) symtom på ett ökat ’borderline’-problem i vår kultur, som handlar om underhåll av kroppsliga gränser, och speciellt om den kvinnliga kroppens avsaknad av integritet. Kroppen talar om sina offer – sina förluster av distinktioner – och söker nya gränser genom smärta. Ett våld för att binda våld. Ett sakralt rum som är vårt eget.”
Varför inte missbruka sig själv lika gärna som att låta någon annan göra det? Varför inte göra sig till offer och bödel i samma person, patienten lika väl som sjuksköterskan som ömt lägger om såren – en internalisering av en hopplös situation full av till synes olösliga konflikter.
Ett sakralt rum som man kan kalla sitt eget. Var det inte det den tidiga kristendomens kvinnliga helgon ägnade sig åt att skapa? Även den sjuåriga huvudpersonen i Sofia Rapp Johansson nattsvarta barndomsskildring ”Tills skulderbladen blivit vingar” hemfaller åt självskadebeteende när hon inte finner andra utvägar.
Boken skildrar en helvetesvandring mellan olika slags fosterhem, behandlingshem och smutsiga hyresrätter där Fija och hennes småsyskon utsätts för förakt, likgiltighet och systematiska sexuella övergrepp. Det är en roman som gör läsaren förstummad av vrede och illamående av medlidande, men här finns också något slags paradoxalt hopp.
Fija har en låtsaskamrat, Knuff, en Pippi Långstrumpfigur, vars hurtiga stämma vägleder Fija när det ser som mörkast ut. Men det är också Knuff som övertalar Fija att skada sig själv med en glasskärva:
”Hon lägger biten framför mig och letar reda på en penna. Sen ritar hon märken på min hud. Jag känner på glasbiten. Så vass den är. Det blir ett litet jack i fingret. En röd droppe rinner ner och landar på byxorna. Jag kikar på Knuff. Väntar på en order. ´Om du gör som jag säger kommer det onda försvinna på en gång. Kom ihåg det, Fijan!`”
Vi har vant oss vid att betrakta smärta som något onödigt ont, något som går att ta bort eller i alla fall att reducera. Genom berättelsen om Fija förstår man att smärta också kan vara integritetsskapande, något som klargör och underlättar. Smärtan är tydlig, skriver Finn Skårderud.
Tydlighet möjliggör skillnader. Skillnader ger möjlighet att skapa begrepp och ordning, och inte ens den sjuåriga Fija, eller kanske i synnerhet inte hon, klarar sig i längden utan ordning. Smärta ger dessutom viss förutsägbarhet, en möjlighet att sia om framtiden: så här lång tid tar det innan värken ebbar ut, innan det slutar blöda, innan jag får åka till sjukhuset och ta bort stygnen.
För den som ingenting vet om morgondagen och inte heller tycker sig kunna påverka den, hjälper sådan information att skapa trygghet.
Sedan är den andra, den metafysiska, eller sakrala sidan av självskadandet, den som medeltidens kvinnliga helgonadepter visste allt om. I det religiösa tänkandet kan kroppen betraktas som ett mikrokosmos, en värld underställd Gud eller gudarna. Kroppens kränkning är ett offer som individen gör för att bringa ordning i kaos.
Hela kulturhistorien är full av enskilda som varit tvungna att skada sig för att nå högre andliga stadier. Kristi gav sin kropp och sitt blod för människans frälsning. Enligt vissa tolkningar gav Siddharta sin kropp åt en tiger. Medeltidens klostersystrar överdrev sin askes in i absurdum och flagellanternas sorgsna pinotåg gav uttryck åt den desperata förhoppningen att några fås lidanden skulle kunna rädda en pestsmittad värld, liksom Jesus hade offrat sig för hela mänskligheten.
Det är viktigt att tänka på att inte alla i alla tider och alla kulturer betraktat ett sådant beteende som patologiskt. När man sjukdomsförklarar i sig extrema lösningar på svåra problem, tappar man förståelsen och i längden också medkänslan. Men kanske kan vem som helst förstå det här: när jag skär mig gör jag mig helgonlik, själva smärtan är ett slags transcendens.
Och så betraktat är att skära sig mer än ett rop på hjälp – det är ett sätt att rädda, ja, faktiskt att på homeopatisk väg (enligt devisen att lite av det onda tar bort det stora onda) bota sig själv.
Poeten Åsa Maria Kraft tolkar en sådan utväg i sin dikt om helgonet Barbara, som katolska kyrkan plockade bort ur helgonkalendern 1969, därför att hennes liv ansåg för ”fiktivt” (precis som om inte alla unga kvinnors liv i alla tider av manliga makthavare har dömts ut som fiktiva):
Hur kan min späda handled göra detta
Var inte så naiv När någons
syn är så av dimma täckt Är snittet
den du söker som kan lindra
och ditt ensamma öga strax förbinda
Vita linda Antiseptisk
katalektisk O hur ofullständigt
sköter jag min syssla Min sköra
jungfru-spinnande-syssla