Röd terrorism.

Sommaren 1938 bodde Bertolt Brecht i Danmark dit han flytt undan nazisterna. Dit kom också Walter Benjamin. De brukade spela schack på kvällarna, men förstås också prata politik. Ett laddat ämne var Sovjetunionen – hade landet verkligen uppfyllt Marx profetia att staten skulle försvinna? För att illustrera sin kritik reste sig Brecht och lutade sig fram över den sittande Benjamin, en personifikation av staten. Med ett bakslugt och dolskt ögonkast mot en inbillad utfrågare sa han: ”Jag vet att jag borde vittra bort …”

Till förtrytelse för somliga vänsterutopiker och åtskilliga nyliberaler vittrar staten inte bort så enkelt.

Det kan ha sina fördelar – som Brecht upptäckte när han skyddades av en stat mot en annan – men också vara utmanande. När nyväns­tern förde sina debatter under sextiotalet var statens roll en av de centrala frågorna. Att staten i Västerlandet var ett uttryck för kapitalistiska intressen (läs: USA-imperialismen) var närmast ett axiom. Men borde man sträva efter en annan stat? Eller borde den försvinna, bli en ny sorts spöke som inte vandrade runt i Europa utan ut genom historiens kulisser?

Fientligheten mot staten fick många slags arvtagare, både till vänster och till höger, och angreppen har fortsatt över hela skalan från stenkastning till nedmonteringar av trygghetssystem. Ideologierna och målsättningarna är fundamentalt olika, men fienden densamma – staten.

Få grupper har angripit den med större energi än Rote Armee Fraktion (RAF) i dåvarande Västtyskland, på svenska omväxlande kallad ”Röda armé-fraktionen”, ”Baader–Meinhof-gruppen” eller ”Baader–Meinhof-ligan” (benämningarna markerar förstås åsiktsskalan från vänster till höger). Den har setts som frihetsrörelse eller terrorister, som oskyldiga offer för samhällets brutalitet eller som politiska gangsters. Från 1967 till 1977 skapade den en politisk stress i Västeuropa vars verkningar är svåra att överblicka. Den satte sprickor i vänsterns demokratiska legitimitet och har in i vår tid testamenterat cynism och förtvivlan till de mest radikala vänstergrupperna.

Med senkapitalismens logik har RAF åter blivit aktuell genom en film, ”Der Baader–Meinhof komplex” (i sin svenska version underbart nog betitlad ”The Baader–Meinhof complex” – inga extra intelligenspoäng utdelas för reflexioner om språklig imperialism).

I påpasslig anslutning till den filmen utges också en samling av texter av medlemmarna i RAF, ”RAF: stadsgerilla”, försedd med inledning av Bo I Cavefors. Boken är ett urval ur en större samling texter som gavs ut på Bo Cavefors förlag 1977, RAF:s texter (översatt av en viss ”x” som Cavefors senare har uppgivit var Carl-Göran Ekerwald). Närmast liknar den en ”Mein Kampf” för en viss sorts extremvänster: en förtrytsam generalmönstring av fiendens oförrätter, kombinerat med en serie ideologiska motiveringar för de våldsamma åtgärder som man själv därför måste genomföra.

Historien om RAF är svår att summera, inte minst eftersom den är så ideologiskt laddad. Som början brukar räknas när Benno Ohnesorg sköts av en polis vid en demonstration den 2 juni 1967. Ohnesorg blev studentrörelsens martyr, och stämningarna laddades upp när polisen fortsatte att misshandla och fängsla studenter. En radikal kärntrupp började formeras, i praktiken ledd av paret Andreas Baader och Gudrun Ensslin. Till den anslöt sig Ulrike Meinhof, en tidigare journalist som nu bland annat skrev ett manifest om stadsgerillan (hon är huvudpersonen i Steve Sem-Sandbergs lysande ”Theres” från 1996).

Gruppen, som kallade sig själv Röda armé-fraktionen, började utföra stölder och attentat. De förra för att få pengar till vapen, de senare med syftet att få staten att visa sitt rätta ansikte – en fascistisk/nazistisk våldsapparat. Angrepp gjordes också mot den konservativa Springerpressen, som uppfattades som en illusionsspridande medieindustri. Gruppen hade först stöd av en stor andel av den unga befolkningen i Västtyskland, men förlorade det gradvis när RAF:s allt blodigare attentat började drabba också civilbefolkningen. Ett trettiotal människor lär ha mördats av RAF, vars kärna i efterhand har uppskattats till cirka 100 personer.

Slutpunkt för det som kallas den första generationens RAF kom 1977. Sedan en palestinsk flygplanskapning hade misslyckats (syftet var att frita flera fängslade RAF-medlemmar) begick flera av de ledande samtidigt självmord i sina hårdbevakade fängelseceller. Eller var det mord? För många inom vänstern var det självklart att de hade mördats. Detsamma kunde sägas om Ulrike Meinhof, som hade hängt sig i sin cell 1976.

RAF växte fram ur radikala vänsterkretsar kring universiteten. Bakom deras handlande låg en teori om statens fundamentala brutalitet (kanaliserad genom polisen och rättsväsendet), något som skulle bevisas genom den eskalerande våldsspiralen. Och RAF hade rätt i den meningen att de anfölls av de anfallna. Den tyska staten utövade ett nästan exempellöst tryck mot medborgarna för att spränga RAF, inklusive mångåriga undersökningar av statstjänstemäns ”lojalitet”.

Men bakom RAF:s terrordåd fanns också en annan mekanism. Enligt Marx och andras förutsägelser skulle proletariatet få det allt sämre och till sist göra revolution. Men proletariatet fick det tvärtom allt bättre i ”det ekonomiska undrets” Tyskland och var föga intresserat av att följa världsandens diktat.

Skälet till att de inte insåg att de hade fel måste, enligt RAF, förstås vara att de var hjärntvättade (av staten, reformismen och Springerpressen) och därför krävdes en serie våldsdåd för att skaka upp dem ur deras liknöjdhet.

Så föddes RAF ur desperation över att verkligheten inte ville foga sig efter den marxistiska teorin.

De ledande inom RAF blev snabbt sin tids mediekändisar, extrema och kittlande delar av popkulturen – en sorts radikalitetens ikoner, fångade på svartvita foton på efterlysningsaffischer och i tidningar. Pressen bevakade dem kritiskt men nyfiket och de utnyttjade i sin tur pressen för att sprida kommunikéer, skrev teser och manifest.

Dokumenten från stadsgerillan är en säregen blandning av analys och önsketänkande – allt med en benägenhet att tillmäta varje senaste händelse i kriget mot myndigheterna en sorts världshistorisk betydelse. En del är tysk seminariefilosofi av klassiskt hårdtuggat slag (”ledningen inom gerillan är funktionen att in i gruppens praxis, dess struktur och aktion förmedla relationen mellan subjektivitet och nödvändighet, vilja och objektivitet”), annan tuff marxismleninism (”i sina ekonomiska funktioner är staten direkt och öppet repressiv stat”), åtskilligt bittra tillmälen strösslade över fienderna.

Tillsammans visar dokumenten hur gruppen kollektivt förlorar fotfästet i samtiden, hur den förirrar sig allt längre in i en tillvaro av handlingar som är tragiska men till sist futila. Somliga såg RAF som frihetskämpar. Men för en demokratisk vänster blev de inte mer än det som med en gammal fras kallas löss i den röda fanans veck.

Boken om RAF ges ut med inledning av Bo Cavefors, skribenten som blev förläggare och nu har blivit skribent igen. Cavefors grundade sitt förlag 1959. Verksamheten finansierades av ett stort arv, och han kunde ge ut vad han själv gillade. Ofta var det sådant som skrivits av dem som gick motvalls, dem han själv kallade rebel­ler – många av dem fritänkare och nytänkare, men inte så få av dem antidemokrater av obehaglig politisk kulör.

Cavefors blev respekterad för sin kvalificerade akademiska facklitteratur, sin utgivning av verk med anknytning till modernismen och sin utgivning av en rad svenska författare på vänsterkanten. Men listan rymde också politiska extremister som fascisten Per Engdahl, den radikalkonservative Ernst Jünger och Nordkoreas diktator Kim Il Sung.

Från Cavefors ytterst mansdominerade kataloger kunde alltså listas medlemmarna av en imaginär världsakademi av utmanande humanister. Men ett annat urval kunde skapa en världsrege­ring av hårdföra förtryckarideologer.

År 1980 gick Cavefors förlag i konkurs. Kraschen omgavs av polisundersökningar och politiska kontroverser. Skälet skulle bland annat ha varit hans ekonomiska och politiska samröre med RAF. Förlaget och hans hem utsattes för husundersökningar vid slutet av 1970-talet, men pärmen med namnen på hans RAF-kontakter lyckades han smuggla undan. Han fälldes för vissa ekonomiska oegentligheter och blev fråntagen uppdraget att ge ut Strindbergs ”Samlade verk”. Förlaget gick omkull och Cavefors i temporär landsflykt.

Cavefors ansåg sig själv utsatt för en politisk komplott, medan Peter Luthersson i en essä om förlaget (Axess 2008:2) menar att myndigheterna handlade rätt, och att förlaget hade dragit på sig för stora skulder. Sanningen om förlagets ekonomi – och graden av laglighet i den – är numera nästan omöjlig att få fram (arkivet är försvunnet, kanske uppbränt). I en lång intervju nyligen har Cavefors talat om sitt förläggarliv och sin syn på RAF, en grupp som han anser gjorde svåra misstag, men en tid bevisade värdet av att göra ”väpnat motstånd”. Han menar också att de nu utgivna avsnitten är de politiskt vitala:

”Stadsgerillaavsnitten tror jag kan användas konstruktivt också i dag, precis som delar av Maos militärpolitiska skrifter som jag också gav ut.” (Kulturkritik 1:3)

Invändningen är förstås given för den som är begiven på demokrati. Det enda sättet att använda RAF:s program ”konstruktivt” är som en lektion i hur en kritisk hållning till samhället kan urarta till en felaktig analys och därifrån till katastrofala handlingar. Från falska ledare kommer falskt medvetande.

Hur det går till syns i denna dokumentsamling.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut