Omvandlingen till rövarkapitalism av den förstelnade och stagnerande Sovjetstaten har nu pågått i sjutton år. Det kan delas upp i först Jeltsins epok 1991–1999 och därefter Putins epok. Den nye presidenten Medvedev är bara en galjonsfigur i tjänst hos Putin, som fortfarande styr landet, nu som premiärminister.
Under Sovjets sista år beskrevs svårigheterna i omställningen som förestod sålunda: det är ingen konst att göra fisksoppa av ett akvarium, men vi ska göra ett akvarium av fisksoppa.
Vad har det blivit för akvarium? I den gigantiska fisktank som Ryssland snarare är äter hajar och andra rovfiskar varandra och det har varit ett allas krig mot alla. Den rysk-amerikanske historikern Yuri Felshtinsky beskriver i sin bok ”The Age of Assassins” det nya Ryssland inte som en korporativ stat, utan som ”a corporation state” – en stat styrd av ett bolag. För första gången efter brittiska Ostindiska kompaniet styrs ett väldigt rike av ett bolag. Vad då för bolag? undrar man kanske. Ett aktiebolag, en stiftelse eller vad?
Ett informellt bolag som hålls samman mycket hårdare och effektivare än de flesta vanliga företag av en särskild grupp människor: de aktiva reservisterna.
Det är termen för före detta KGB-officerare som lämnat hemliga polisen men som ännu är i tjänst om det behövs. De finns överallt i det ryska näringslivet och Putin är den aktive reservisten nummer ett. När Jeltsin bland några kandidater som erbjöds honom valde Putin till sin efterträdare innebar detta att de aktiva reservisterna tog över makten för gott. Deras främsta intresse ligger inte i landets bästa utan deras egen välfärd.
Putins maktposition är i dag för första gången hotad på allvar. Inte av medtävlare, utan av de kraftigt sjunkande oljepriserna och den världsomfattande ekonomiska krisen. När de vanliga ryska medborgarna får känna av den på allvar uppstår frågan hur länge Putin får behålla sin för somliga västliga iakttagare förbluffande popularitet. Det manövreras för närvarande i det ryska parlamentet, duman, för förändringar i författningen som antagligen går ut på att göra det möjligt att på nytt välja Putin till president. (Se Michael Winiarskis artikel i DN 24/11.) Putin avgick i våras i laglig konstitutionell ordning efter två perioder, eftersom Rysslands nuvarande författning liksom USA:s inte tillåter att en president väljs till en tredje period.
Titeln ”The Age of Assassins” till trots är bokens huvudämne inte de uppseendeväckande politiska morden efter 1991, även om många sådana redovisas. Undertiteln ”The Rise and Rise of Vladimir Putin” säger vad det handlar om – noga räknat en dubbelbiografi över Putin och det postsovjetiska Ryssland.
Felshtinsky har doktorerat i historia både i USA (Brandeis University) och i Ryssland (Vetenskapsakademins historiehögskola) och har bland annat skrivit en bok om de spektakulära bombdåden i Ryssland för tio år sedan. De utfördes av KGB, numera FSB, säger han, och lämnar mängder av namn och andra uppgifter om de ansvariga. Den boken skrev Felshtinsky tillsammans med den före detta KGB-officeren Anatolij Litvinenko, som 2006 giftmördades i London med det radioaktiva ämnet polonium. Felshtinsky lämnar i sin bok exempel på fler giftmord med radioaktiva gifter – en metod som knappast någon utanför en statsapparat varit i stånd till att utföra.
Ett förhållande i det postsovjetiska Ryssland som är av avgörande betydelse är att den lagstiftning som man haft inte varit tillämplig på de nya förhållandena. Det nya ekonomiska livet försiggick under former som enligt den gällande lagstiftningen var brottsliga. Hela befolkningen begick hela tiden gärningar som var straffbara. Inte bara finanshajarna.
Putins handgångne man och president Medvedev har arbetat nära intill honom sedan tiden i Sankt Petersburg. Hans största talang är att finna juridiska kryphål. Det är inte helt klart om det var han som kom på den genialiska amnesti som Putin utfärdade kort efter sitt tillträde 2000, men det kan mycket väl ha varit det. Alla som fått någon statlig utmärkelse fick amnesti för brott som de kunde ha begått efter kommunismens fall. Det listiga i detta var att varenda statstjänsteman i landet alltid får någon utmärkelse – folk i statlig tjänst gick alltså fria. Medan näringslivets folk var sårbara.
”Oligarker” var det gamla grekiska ord som snart kom att användas om de alla största finansmännen. I ett land med fungerande lagstiftning hade de säkert kunna ställas inför rätta för sitt sätt att lägga beslag på väldiga företag och andra tillgångar. Ett tag besatt de större makt än någon annan, men mot slutet av Jeltsins tid då de aktiva reservisterna reagerade mot hur oligarkernas ”bolag” kontrollerade landet blev tillvaron orolig för dem.
Somliga försökte hävda sig mot presidenten, genom medierna och i politiken. Dem gick det verkligt illa för. Chodorkovskij sitter i fängelse, Berezovskij och andra har flytt utomlands. Om man däremot som Roman Abramovitj sköter sina relationer med Putin och de aktiva reservisterna kan man leka med sin gigantiska förmögenhet, köpa ett engelskt topplag i fotboll och bygga enorma lustjakter.
De gamla KGB:arna kontrollerar nu i praktiken oligarkerna och deras företag. Putin själv är ett illustrativt exempel. Hans karriär började på allvar under Leningrads demokratiske borgmästare Sobtjak för snart tjugo år sedan. I Sankt Petersburg, som staden snart hette igen, förekom hans namnteckning på många viktiga handlingar och ofta på sådana som luktade fiffel och båg och garanterat gav gammaldags ryska mutor till de inblandade.
Felshtinsky följer Putin i hans karriär. Fram till dess att han kom till Moskva som KGB-chef och av Jeltsin valdes till dennes efterträdare var den korruption han ägnade sig åt av samma slag som andra tjänstemäns. Men med avancemanget till den absoluta toppen inställde sig helt andra möjligheter. Den på sin tid mycket omskrivna korruptionen under Brezjnev (1964–82) bleknar till ingenting i jämförelse med dagens enorma underslev och bestickning.
Ett exempel: varför valde Ryssland ut badorten Sotji som kandidatort för vinter-OS? Därför att där finns inga anläggningar för vintersport. Då måste man bygga nya. Det blir gigantiska anläggningar och kostnader – som kan tullas av dem som har makten.
När Putin lämnade presidentposten i våras hade han, som Felshtinsky skriver, ”en gyllene fallskärm av enorma dimensioner”: 37 procent av Rysslands fjärde största oljeproducent, Surgutnefegaz, värde tjugo miljarder dollar. Han kontrollerar också 4,5 procent av aktierna i monopolet Gazprom – 13 miljarder dollar. Genom en bulvan har han 50 procent av ett annat oljeföretag med det intressanta namnet Gunvor, omsättning 40 miljarder dollar.
Vid en jämförelse ter sig medieföretagen små och obetydliga. Men efter Jeltsins tid har kontrollen av massmedierna tagit upp mycket av Putins uppmärksamhet. Det gäller framför allt teve. Olika oligarker intresserade sig för både teve och tidningar men Putin lät sina medhjälpare vrida dessa verktyg ur händerna på Gusinskij, Berezovskij och andra. Ett originellt sätt var att anklaga deras medhjälpare för mer eller mindre verkliga brott och spärra in dem som gisslan. I press och radio finns det fortfarande fria stämmor, men journalister som trampar på vissa av maktens tår lever mer än farligt. Det mest kända fallet är Anna Politkovskaja, mördad för två år sedan. ”Det är självmord att vara journalist i Ryssland”, som The Guardians korrespondent skrev häromveckan – enligt internationella journalistorganisationer har två hundra journalister mördats sedan Sovjets fall.
En mycket besynnerlig form av oegentligheter som Felshtinsky också beskriver väl är valfusk i Ryska federationen. Det handlar inte om sådana historiskt avgörande skumraskaffärer som när presidentvalet i USA 1999 avgjordes under minst sagt tvivelaktiga former till George W Bushs förmån i staten Florida där hans bror Jeb var guvernör.
Felshtinsky har många detaljer om hur ryska valurnor manipulerats, röstlängder gjorts om och resultat hemlighållits. Än en gång reagerar läsaren med att tänka att så var det också på sovjetisk tid, men ingen brydde sig om det, eftersom det ändå bara fanns ett parti och det enda fusket handlade om var att trissa upp valdeltagandet till 99 procent.
Traditionerna lever alltså kvar, fast valfusket är mer komplicerat nu. Alla, även Felshtinsky, är övertygade om att det bara handlar om marginaler, och att Putin och hans parti skulle vinna överlägset även utan valfusk. Men det kan handla om att få in någon önskvärd kandidat som inte är populär, att få upp valdeltagandet till prydliga siffror – och att få en tillräckligt stor majoritet i duman för att kunna hantera författningsändringar.
Under Jeltsin rådde en förståelig eufori i väst om Rysslands framtid. Jeltsin hade under Sovjettidens sista tid kommit till makten genom att satsa på demokrati, och även om han lika litet som någon annan ledare i Ryssland visste vad demokrati var fortsatte han den satsningen. De aktiva reservisterna med Putin i spetsen har inget som helst intresse av mer demokrati än det lilla som hittills krävts för att inte göra umgänget med väst omöjligt.
När man lägger ifrån sig Felshtinskys bok tänker man: ja, sin förra bok skrev han tillsammans med Litvinenko. Som nu är död. Mördad av FSB, fd KGB. Felshtinsky kan möjligen trösta sig med att Litvinenko var avhoppad KGB:are. De olika säkerhetsorganen (även militära GRU) har aldrig förlåtit svikare. För Felshtinskys skull får man verkligen hoppas att han själv aldrig stått i säkerhetsorganens tjänst.