Ett långt uppehåll ligger mellan Rut Hillarps tidiga litterära produktion, fyrtio- och femtiotalets lyrik och prosa, och hennes comeback på åttiotalet med de tre bild-diktsamlingarna ”Spegel under jorden”, ”Penelopes väv” och ”Strand för Isolde”. Motiven är mytiska och bilderna var Rut Hillarps fotografier med ansikten och gestalter insprängda i landskap. Dikten ”Eurydike” beledsagas av en kvinnoprofil insnärjd i en rotvälta:

Instängd instängd

jag hör hur mitt blod bultar i väggarna

ropar efter en dörr

men här finns inga dörrar inga fönster inget tak

bara väggar väggar

krympande hårdnande

Var finns jag

i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.

Bara ett ögonblick var jag verklig.

Mitt liv varade ett ögonblick.

Mellan tomhet och vanmakt.

”Bara ett ögonblick var jag verklig”. Ögonblicket är, bokstavligen, en blick. Mannens, konstskapandets, begärets blick. Hos Rut Hillarp är de tre ett, just i det här fallet dessutom högst konkret.

Rut Hillarp föddes 1914 i ett strängt frireligiöst hem i Hässleholm, hon gifte sig arton år gammal med sin lärare i franska, tog en fil lic i Stockholm och arbetade som gymnasielärare hela sitt yrkesverksamma liv. Två stora passioner dominerar hennes diktning liksom de fyller större delen av hennes märkliga dagbok. Den ena var till den rumänske flyktingen Mihail Livada, ett möte som ledde till ett uppbrott ur äktenskapet. Den andra var till den uppburne 40-talsförfattaren Sivar Arnér och deras förållande varade i första omgången till 1959.

Nu kom han tillbaka, efter ett uppehåll lika långt som det som rått för Rut Hillarps författarskap. Efter en lite hövisk start kommer i dagboken kärleksmötet, det första på arton år: ”Att känna på är jag faktiskt lika mjuk som förr – de tunna rynkorna på innerarmarna syns bara i viss belysning (att överarmarna är sladdriga döljer jag helst med ärmar nu) Han är också slät.” Till att börja med är det mest sinnena som svarar: ”Vi hade det sensuellt skönt.” Orgasmerna. Och sedan, ur morgonens perspektiv, en ”upplevelse av frihet”: ”Som ett möte förr – jag mindes ju länge just detta som något saknat i mina mänskliga relationer: den erotiska dimensionen släpper loss många andra, man vecklar ut sig, flyger.”

Utanför passionen tynar de mänskliga relationerna – och tystnar dikten. Det är som om skrivandet rann upp ur de begärets svarta floder som inleder debutsamlingen ”Solens brunn” (1946). Omöjliga att undkomma som de är bejakas de: ”Så dränk mig då floder från mitt hjärta/som är jordens och himmelens hjärta!/Spräng mig och forsa vidare under stjärnornas vingar!” Att som Rut Hillarp vid den här tiden träda fram som lyrisk modernist och kvinnlig erotiker innebar en dubbel utsatthet, och recensionerna talade oroligt både om ”surrealistiskt tungomål” och ”erotiska affekter och sensationer”.

Stämpeln som erotiker behöll Rut Hillarp, även om tongångarna mildrades. Som en ”monografi över en lidelse” karakteriserade i ett brev vännen K G Wall hennes dikter. Privat kallades hon av Åke Janzon, kritiker i BLM och Svenska Dagbladet, ”erotometafysika” alternativt en erotikens M Teste efter Paul Valérys det renodlade intellektets Teste.

När Sivar Arnér efter uppehållet hörde av sig 1977 var den närmaste anledningen att hans självbiografi hunnnit fram till fyrtio- och femtiotalen och tiden med Rut Hillarp. Det återupptagna kärlekslivet varvas i dagboken med referat av deras diskussioner om den framväxande texten. I det senare fallet kunde Rut Hillarp inte bli annat än besviken, och det var i ett sådant tillstånd som hon skrev i ett brev till honom: ”Jag vill gå till eftervärlden som en stor älskarinna, inte som en djävla mannekäng, (ev. med pikanta specialiteter). ’Erotiskt mirakel’ låter precis så ytligt och sensationsinriktat. Jag har bara varit genial på ett område, och du är den ende som kan tala om det för folk. Det är min enda återstående ärelystnad.”

I titeln till min monografi var det självkänslan i brevuttalandet som jag tog fasta på: ”Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni.” Men så här i eftertankens stund undrar jag om inte uttalandet också rymmer något av en paradox. En författare, en av den erotiska lyrikens mästare, som lämnar över åt mannen att ge henne det erotiska eftermälet? Som om det inte räckte med ”poet”, den hetta som genom decennier har slagit emot läsaren ur Rut Hillarps poesi. Än en gång står jag med min fråga: Vad är ett erotiskt geni?

Litteraturens exempel är inte många. Jag kommer att tänka på Bijou, den prostituerade kvinnan i Anaïs Nins dagbok. Porträttet av henne ges genom en mans ögon (kanske beroende på att Nin försökte skriva pornografi vid den här tiden), och hennes utstrålning utgår även den från män och mäns begär: ”Detta ständiga liv inför mäns ögon, formad av mäns händer och åtrå, hade givit hennes ögon, hud och rörelser en speciell utstrålning, som bara kunde beskrivas som om det mörka och hemliga skötet vänts ut och in så att alla kunde se det.” En kvinna formad av männen. Men när vi kommer till extasen flyttar perspektivet till Bijou och språket investeras med något som låter som kvinnlig jouissance, njutning: ”Kvinnans pärla var centrum för denna elektriska storm, en dämpad storm, virvlande, insvept i bomull men glödhet, genomkorsad av blixtar, med kroppen som blivit en blixtledare, regnbågsskimrande av ljus, som slog sina klockslag av vällust; ett, två, tre.”

Rut Hillarp liknar Anaïs Nin i att det är mannens blick som är utgångspunkten – ”Bara ett ögonblick var jag verklig” – medan i extasen flyttar perspektivet in och språket får en tung mättnad. En skillnad finns dock och den blir explicit i en definition av den kvinnliga orgasmen som Rut Hillarp gjorde för en sexologitidskrift. Normalt ansåg hon att den fysiologiska aspekten var oväsentlig, orgasmen utgår från huvudet punkt slut. Men här anstränger hon sig att vara tydlig: ”En orgasm är en njutning så stark att den står på gränsen till smärta el blandas med smärta. Och följs av en underbar lyckokänsla. Kan upprepas varierande antal ggr beroende på omständigheterna. Finns också mildare orgasmer utan smärta, med samma lycka efter: de starkaste utgår från botten av slidan, de andra från var som helst.”

Det är samma extasens ögonblick som Hillarps dikt ”Eurydike” rör sig kring, samma domning som Isolde minns från ögonblicket när Tristan stod i portvalvet. Eller, ljusare, som i ”Brynhild morgon”:

Nej, tala inte!

Jag vill bara minnas din röst.

Och din hand som

andas kring min nacke

och förvandlar mig.

Mina ögonlock omsluter

ljusa sjöar.

Solen rinner upp ur mitt sköte.

Förmågan till extas har följt Rut Hillarp ända sedan det tidiga äktenskapet. I dagboken noteras tillfällena sakligt, ibland förvånat: ”Men mitt sexualliv är förvånande. Jag har inte varit kåt, o väntade mej inget särskilt, men hade ett tillstånd av nästan ihållande orgasm så att jag slutligen skrek: Kom, jag uthärdar inte mer!” Det framgår också av diverse situationer i dagboken att männen knappast är de man ska vända sig till för att göra rättvisa åt det här.

Ändå var det det hon gjorde när hon skrev sitt brev till Sivar Arnér. ”Öppna dörrar” blev titeln på hans självbiografi, hållen i tredje person med Sivar som Dag och Rut som Chris. Det som Rut Hillarp mest efterlyste – att han skulle skriva om den lycka och befrielse han fick när han låg med henne – kom aldrig med. Det tidigare citerade brevet fortsätter: ”Du får inte vara så inihelvete snål! När du skriver. I verkligheten är du ju så generös. Det skulle räcka med en hundradel i boken.”

Varför kom det inte med?

Som ett slags förklaring kan man se en passage mot slutet av boken där Dag talar om en ”oberördhet” han anar hos Chris. Till synes är hon hans i extasen – överlämnar sig, underkastar sig, ger sig hän. Ändå känner han denna oberördhet som han inte kommer åt: ”Hon motsade den med alla sina hängivna ord; ändå stannade hon alltid hemma i sig själv. Alla vilda ord hon lät honom höra att han skulle erövra henne, förinta henne – de var menade, och ändå var de sagda för hennes egen räkning.” En extas som lämnar mannen utanför. Och som till råga på allt följs av den vardagligaste saklighet: ”Men snart efter extaserna kunde hon skratta och skoja, vinkade undan sina besynnerligheter och steg ner på marken.”

En spännvidd mellan hängivelse och kontroll som är för mycket att hantera, som tangerar det omänskliga. Den utstrålning som utgår från en sådan erotik skiljer sig från Bijous där hela kroppen andas sensualism och sexualitet. För att hitta någon som fångar den typen av utstrålning får man nog gå till Rut Hillarp själv, och i all sin anspråkslöshet tycker jag att den finns i upptakten till hennes roman ”Sindhia”, där en ung man betraktar hjältinnan från ett grannbord på ett utomhuskafé:

”Hon skrev alltså, på ett stort skissblock, med stora slingrande bokstäver som om hon målade. Snöt sig plötsligt och sakligt, läppjade på den gröna drycken som tycktes vald efter färgen på hennes blus. Såg ut att roa sig inuti sig själv.