Den 16 oktober år 1904 spydde Dagens Nyheters kritiker Georg Nordensvan galla över en av samtidens mest kontroversiella författare: ”Hon talar ur skägget oförfäradt […] utan blyghet, hvilket verkar motbjudande, ibland rent af äckligt.” Det var Frida Stéenhoff han menade, och det ”motbjudande” var i det här fallet hennes drama ”Öknen” som handlar om unga kvinnors sexuella längtan.
Äckligt, snuskigt, perverst – det tyckte många om Frida Stéenhoffs författarskap, inte bara konservativa män, utan även radikala sådana och delar av kvinnorörelsen. Men hon var ”en ny kvinna” och framhärdade i sin uppnosighet; hon såg sig själv som banbrytande och var övertygad om att framtiden skulle omfamna hennes idéer. Visst intresse har ägnats Frida Stéenhoff på senare år, men rättmätig uppmärksamhet får hon inte förrän nu: med Christina Carlsson Wetterbergs biografi ”Bara ett öfverskott af lif”. En välskriven, kunnig och synnerligen intressant berättelse om kvinnan som introducerade begreppet ”feminism” i Sverige men förblev en udda gestalt inom den svenska kvinnorörelsen.
Frida Stéenhoff var prästdotter och föddes i ett strängt, pietistiskt hem år 1865. Hon gifte sig lyckligt med läkaren Gotthilf Stéenhoff, blev senare också mor åt Fanny och Rolf. Trots sin konservativa bakgrund och sociala ställning kom Frida att ingå i ett sammanhang av vänsterorienterade författare och konstnärer. Till skillnad från sin far tänkte hon sekulärt: beklagade sig över den ”svampartade” svenska vidskepelsen, menade att moralen måste vila på vetenskapens grund. Och hon levde modernt: red, fotograferade, gymnastiserade. Åkte ”damvelociped” – bara det en emancipationsdeklaration. ”Ack att jag icke får vara karl alltid”, lär hon en gång ha suckat, iklädd frack.
Hon var ung under 1880-talet, då en ”fritänkande” författargeneration trädde fram och ifrågasatte centrala konservativa och religiösa värden. Att hon och Gotthilf flyttade från Stockholm till sågverksstaden Sundsvall, där de stannade i tjugo år, hade sannolikt också betydelse för hennes radikalisering; i Sundsvall växte såväl arbetarklassen som de sociala och politiska motsättningarna i snabb takt. Makarna Stéenhoff levde ett konventionellt, bekvämt medelklassliv – men Gotthilf fick ofta rycka ut på läkarbesök i stadens fattigkvarter (Frida åkte med, satt i släden med fårskinnsfäll om sig) och paret läste mycket samhällskritisk litteratur, två saker som säkert bidrog till deras engagemang i sociala frågor.
Frida Stéenhoffs första drama, utgivet 1896, kom att beskrivas som en ”brandfackla slungad mot äktenskapets helgd […] ett predikande av köttets emancipation”. ”Lejonets unge” handlar om den självständiga unga Saga, med en modern och fri syn på kärleken. Hon förälskar sig i Adil, som bara har ”en aning om fjun på läppen”, och de har sex med varandra – men Saga har inga planer på att ge upp sin konstnärliga bana och ingå äktenskap. Pjäsen skapade moralpanik landet runt – men välkomnades på sina håll också med glädjerop.
Flera av dramats teman kom sedan att löpa som en röd tråd genom författarskapet. Vid sidan av dramatik, romaner och noveller, skrev hon essäer och recensioner. Det samhällskritiska 1880-talet hade bjudit på ett uppsving för kvinnliga författarskap i form av problemorienterad, realistisk litteratur – och det var den traditionen som Frida anslöt till. Men vid tiden för hennes debut hade det skett en klimatförändring och författarrollen hade återfått sin maskulina karaktär.
I Strindbergsk anda avfärdades nu realistiska dramer som indignations- eller fruntimmerslitteratur. Heidenstam formulerade 90-talisternas litterära ideal: han hyllade känslan och fantasin och vinkade adjö till naturalismens ”gråväderstankar” och trista ”verklighetsreferat”. Den ”rena konsten” skulle ersätta alla politiska ambitioner. När Frida Stéenhoff själv kommenterar sina generationskamrater lyser frustrationen igenom: samtidens litteratur är som en ”aftongudstjänst för folk som tänka somna – ’l’art pour l’art’ låter som en snarkning. Jag längtar att det skall bli morgon och en ny arbetsdag med ’l’art pour l’humanité’.”
Som en reaktion på emancipationsidéerna hade även ”en ny och filosofiskt motiverad typ av antifeminism” uppkommit, skriver Carlsson Wetterberg. ”Det tredje könet” diskuterades, och begreppet avsåg de ”kvinnor som var okvinnliga och manhaftiga och inte insåg sin bestämmelse”. Möjligen ger Strindbergs roman ”En dåres försvarstal” en hint om hur avskyn för de ”okvinnliga” (i det här fallet också lesbiska) kvinnorna kunde låta. En av romanfigurerna, Marias älskarinna, beskrivs som en avskyvärd varelse med ”maskulina drag, böjd och hängande näsa, isterhaka, gula ögon, kinder uppsvällda av dryckjom, platt bröst, krokiga händer”.
Även Stéenhoff uppmärksammade kärlek mellan kvinnor, men då i mer resonlig ton. För sitt refuserade drama ”Det moderna Lesbos” fick hon dock hård kritik från sin nära vän och mentor Ellen Key som ansåg ämnet vara ”frånstötande”. Hon menade att det bara var ”den kvinnoemancipation som ringaktar moderskap och äktenskap som för sådana abnormiteter med sig”.
Att Frida Stéenhoff och Ellen Key tyckte olika på den punkten kan ses som ett uttryck för en central slitning inom kvinnorörelsen vid denna tid – där ”kvinnans natur” var den ständigt debatterade frågan. I sin stridsskrift ”Missbrukad kvinnokraft” hade Ellen Key väckt indignation, dels genom att hylla den kvinnliga sexualiteten, dels genom att kritisera kvinnorörelsen, som hon menade gick ”för långt i sin strävan att likställa män och kvinnor”, skriver Carlsson Wetterberg. Key betonade den kvinnliga särarten och ville att kvinnans kall, moderskapet och äktenskapet, skulle uppvärderas.
Likhetsfeministen Frida Stéenhoff tvivlade däremot på den ”speciellt moderliga förmågan att göra världen bättre” och tyckte att barnuppfostran till lika stor del var mannens ansvar. I sitt första föredrag, ”Feminismens moral” (1903), riktade hon skarp kritik mot äktenskapet, som hon menade gör kärleken till handelsvara och befäster dubbelmoralen (sexuell frihet för mannen, tvångsäktenskap eller tvångscelibat för kvinnan). Roten till kvinnans utsatthet fanns alltså i hennes ekonomiska beroende. Som lösning på problemet förordade hon bland annat moderskapsförsäkring, alternativt att staten skulle ta sig an barnens uppfostran – en tidig idé om statlig förskola. Övertygelsen att kvinnor borde ha rätt till en sexualitet frikopplad från graviditet gjorde att Stéenhoff sällade sig till den dekadenta lilla skara som förespråkade preventivmedel – i sanning något svårsmält för den sedlighetsivrande delen av kvinnorörelsen.
En solkig baksida av Stéenhoffs vetenskapligt orienterade framstegstro var hennes dragning till rashygieniska idéer. Hon argumenterade för barnbegränsning i ”rasförädlande syfte” och i skriften ”Det nya folket” (1910) förfasade hon sig över degenerationen och beskrev de ”undermåliga individerna” som ”en död vikt, en oförbätterlig tross av odågor att släpa på, ett kompakt motstånd mot allt reformarbete, allt framåtskridande.” Sådana utsagor var vanliga vid den tiden, inte minst bland radikala samhällskritiker. En evolutionistisk diskurs hade fått fäste, och man kan tänka sig att hon använde sig av den i strategiskt syfte för att ge tyngd åt sina argument för barnbegränsning. Därmed inte sagt att hennes uttalanden kan reduceras till harmlös retorik. Kvinnorörelsen såg eugeniken som en viktig del av sitt arbete under 1900-talets första årtionden – vilket varit en känslig fråga inom genusvetenskapen. Carlsson Wetterberg hymlar inte på något sätt med denna aspekt av Stéenhoffs tänkande men tycks också mena att det hela bör tas med en nypa salt.
Hur Frida Stéenhoffs radikalism kunde förenas med hennes i övrigt konventionella medelklassliv framstår som ett mysterium – och det tyckte även hennes samtid. Elin Wägner påpekade paradoxen: ”Hennes lyckliga familjelif, hennes vackra hem, hennes distinguerade personlighet, hennes milda älskvärda uppträdande – allt detta har man så svårt att förlika med hennes åsikter.”
Att hennes politiska aktivism också gick ut över familjens sociala relationer förstår man. I det polariserade Sundsvall umgås paret Stéenhoff med ”bolagsmänniskor”, som ”blir så ledsna då man tar arbetarnas parti”.
Det gnisslade nog mellan makarna ibland, men på det stora hela verkar Frida Stéenhoff ha haft ett helhjärtat stöd i sin man, vilket hon ofta uttrycker sin tacksamhet för: ”Lyckligtvis har jag min Gotti, min skatt, mitt allt. Vi räsonnera jemt och dryfta alltid och drabba samman under skurar av vältalighet. Hvad det ibland är uppfriskande att ha någon att disputera med.” Att förena författarrollen med moderskapet verkar dock ha varit svårare. I ett brev till Ellen Key medger Frida hur misslyckad hon känner sig som mor: ”När jag skall fästa mina tankar på det som kan intressera mina ungar är jag förbi efter ett par timmar. Det känns som om hjärnan simmar åt orätt håll. […]” Sådana bekännelser gör hon sällan. Carlsson Wetterberg påpekar ”frånvaron av det mer personliga och självutlämnande” och betonar att Frida var mån om sin integritet. Ändå tycker man sig genom en så fängslande biografi som den här få en känsla för hur denna pionjär var som person. Det man särskilt märker är hennes humor, en envis kompromisslöshet och karaktäristisk otålighet. I sin iver att föra kvinnosaken framåt, vände hon ryggen åt dem som förespråkade lugna reformer – anmärkte syrligt att det ju knappast fanns någon risk ”att utvecklingen skulle rusa i väg för fort”.
Det, och mycket annat, fick hon rätt i.