I Moskva greps på nyårsafton 2009 en demonstrant utklädd till fader Frost, den ryska jultomten. Hans brott var att ha demonstrerat för rätten att demonstrera.
Nyårsafton 2010 greps en annan demonstrant, oppositionsledaren Boris Nemtsov, tillsammans med något hundratal demonstranter som krävde politisk frihet. Nemtsov dömdes till fängelse, en dom som inte rapporterades i de stora tv-kanalerna.
Gripandet lär inte vara det sista. Nemtsov är en av ledarna för ett nytt demokratiskt parti inför dumavalet i november och presidentvalet våren 2012. Tillsammans med tidigare tunga politiker som Michail Kasjanov och Vladimir Rysjkov kan Nemtsov där samla en tidigare splittrad opposition, om Vladimir Putin tillåter en sådan på väg till sin kröning som tsar inför vinter-OS 2014.
Underlag för en oppositionspolitik de närmaste åren saknas inte. I en rapport med miljonupplaga, ”What 10 years of Putin have brought” (Solidaritet, 2010), uppdaterar Nemtsov och Vladimir Milov bilden av det ryska förfallet. Föga har hänt de senaste åren. Fler miljonärer i den nya eliten har berikat sig, men Dmitrij Medvedevs mellanspel har inte förbättrat läget för rättsstaten, trots uttalade ambitioner. Domen i skådeprocessen mot företagsledaren Michail Chodorkovskij i december var en bekräftelse på att reformer uteblivit.
Det gäller inte minst rättighetsläget i norra Kaukasus. Europarådet slog i en rapport i somras fast att laglöst land råder. Kreml har inte visat någon vilja att följa rådsresolution 1738 som kräver att regimen ingriper mot säkerhetsstyrkornas brottsliga framfart. I ett brev nyligen till rådets parlamentariska församling konstaterar en rad ryska organisationer för mänskliga rättigheter tillsammans med Civil rights defenders, Human rights watch och Amnesty international att ett halvår gått utan uppföljning i Tjetjenien, Dagestan och Ingusjien. Putin behandlar sådana krav med samma nonchalans som Europadomstolens över hundratalet domar för övergrepp.
Bristande lagskydd har även Europaparlamentet tagit upp under hösten i en resolution gällande fallet Oleg Orlov, den nu åtalade Sacharovpristagaren som i likhet med den 2009 mördade kollegan Natalia Estemirova vid MR-institutet Memorial förföljts av myndigheterna. Det är konsekvensen för ryska oppositionella som inte tagit varning av de hot som uttalades i samband med symbolmordet på journalisten Anna Politkovskaja 2006.
Attackerna på journalister fortsätter, trots presidentens löften om att skyldiga ska straffas. Senast i november misshandlades den av myndigheterna svartlistade Oleg Kasjin vid tidningen Kommersant så svårt att han hamnade i koma. Med kollegan Michail Beketov, som efter misshandel sitter i rullstol, har han gemensamt att ha skrivit kritiskt om det Putinstödda motorvägsbygget i Chimki utanför Moskva. Mot bakgrund av fall som dessa är det symtomatiskt att Emma Pamfilova, ordförande i Medvedevs människorättsråd, lämnade posten i somras.
Vissa avslöjanden av omfattande förskingring och korruption inom det militära etablissemanget har släppts fram. Men här finns andra förtecken, en maktkamp mellan reformister och privilegiebevarare i de väpnade styrkorna – upprustning ger ökad dragkamp om pengar. En sak är enligt militära bedömare dock helt säker: det kommer att finnas tillräckligt med pengar att köpa vapen från väst, vilket illustreras senast av franska affärer.
Säkerhetsläget oroar dem i väst som ser försvagningen av den transatlantiska länken i ljuset av militärapparatens expansion. 2009 publicerade en grupp centraleuropeiska ledare med Vaclav Havel och Lech Walesa i spetsen ett öppet brev till president Barack Obama, där man uttrycker oro över den amerikanska politiken gentemot Europa. Tjugo år efter kalla kriget förefaller USA tro att stabilitet och välstånd i Europa skulle vara för evigt, vilket enligt brevskrivarna är en förhastad slutsats:
”Allt står inte väl till vare sig i vår region eller i det transatlantiska partnerskapet. Central- och östra Europa står vid ett vägskäl och i dag råder en växande känsla av nervositet i regionen… Många länder blev djupt störda av att se Atlantalliansen stå vid sidan när Ryssland i Georgien 2008 förbröt sig på huvudprinciperna från Helsingforsavtalet, Parisstadgan och den territoriella integriteten hos ett land som är medlem av Natos partnerskap…”
I östra Europa hyser man inga tvivel om hotet:
”Ryssland är tillbaka som en revisionistisk stormakt med en agenda från 1800-talet men taktik och metoder för det tjugoförsta århundradet. På global nivå verkar Ryssland i de flesta frågor för status quo, men regionalt och gentemot våra länder agerar man revisionistiskt. Man ifrågasätter våra egna historiska erfarenheter och utnyttjar en privilegierad ställning för att diktera våra säkerhetsval.”
Bland konkreta åtgärder inom Nato för att förverkliga solidaritetsåtagandena nämner brevskrivarna förberedelseplanering inför kommande kriser och att EU talar med en röst gentemot Moskva. Vidare måste USA bidra till att bryta Europas beroende av rysk gas och olja.
En svensk vinkel på läget ges i studien ”Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv” från Totalförsvarets forskningsinstitut (2009, red. Jan Leijonhielm). Där klargörs att Rysslands militära förmåga har ökat. Utvecklingen präglas av militärt strukturellt tänkande. Vapenindustrin har förstärkt sin position som ledande exportör och flera vapentyper är nu lika bra som eller bättre än västs. Ökat missnöje i landet leder till ökad repression. De 1 400 strategiska företagen i det militärindustriella komplexet prioriteras. Programmet för storskaliga övningar utökas, som skedde i vårt närområde med ”Zapad” och ”Ladoga” 2009.
När det gäller synen på kärnvapenanvändning har säkerhetsrådets sekreterare Nikolaj Patrusjev, tidigare chef för säkerhetstjänsten FSB, klargjort att meningen med dessa vapen är att de ska användas: ”If there are weapons of mass destruction, then one needs to be ready to use them.”
President Medvedev kommenterade uttalandet avdramatiserande med att det inte skulle påverka nedrustningsförhandlingarna med USA. Där tycks han ha fått rätt; ett USA försvagat av ekonomisk kris, krigströtthet och stark politisk polarisering under Obama har till synes utan kostnad för Ryssland bjudit på kärnvapenreduktion och diplomatisk värme (”reset”).
Flera studier under 2010 har fördjupat perspektiven. Bo Ljung, Tomas Malmlöf och Karlis Neretnieks skriver i ”Baltisk säkerhet. Handlingsfrihet och försvarbarhet” (FOI) om det ansvar som vilar på grannar och euroatlantiska institutioner för att ländernas säkerhetspolitiska frihet inte ska minska. Natos trovärdighet förutsätter förmåga att bryta en eskalering i en krissituation i detta område, medan otillräckligt stöd skulle innebära att större krav ställs på Sverige och Finland.
Till obalansen mellan rysk upprustning och växande osäkerhet om Natos förmåga ska läggas den ekonomiska dimensionen. Tomas Malmlöfs omfattande kartläggning ”Ryskt ekonomiskt inflytande i de baltiska staterna” kan inte lämna någon läsare oklar över färdriktning och konsekvenser. Det som i andra sammanhang av apolegeter i den svenska debatten brukar avfärdas som ”rysskräck” får här tyngden av fakta och analys från en myndighet som ger beslutsunderlag för regeringen och berörda säkerhetsorgan.
Utgångspunkten är att Ryssland har återupptagit ”tidigare gällande stormaktsanspråk” och när det gäller de baltiska staterna finns ett ”pågående ryskt ifrågasättande av deras statsrättsliga legitimitet”. Ett vapen är ryska företags agerande i utlandet som styrs ”inte enbart av ekonomisk rationalitet utan även av frivilliga eller påtvingade hänsyn till Rysslands övergripande utrikespolitiska mål… Syftet är att skapa asymmetriska ekonomiska relationer vilka kan användas till att utöva påtryckningar.”
Så tecknas bilden av en kompletterande rysk doktrin med ekonomisk inriktning: If you can’t beat them, buy them. Denna form av nyimperialism fokuseras som envar med kunskap om Gazproms gasledningsprojekt kan konstatera till energisektorn, men enligt FOI är även ”allt större banker med ryskt ägarkapital en källa till fortsatt oro”. Förgreningarna blir allt svårare att följa, men studiens detaljrikedom är tillräcklig för att teckna bilden av ett maktsystem avsett att dölja pengars väg till självberikande, manipulation och köpta intressen.
Målet är att återskapa en rysk buffertzon riktad mot USA och de euroatlantiska institutionerna, vilket har direkt bäring även på Sverige. Som det heter i studien: ”En svagare transatlantisk länk i Östersjöregionen ligger inte i Sveriges intresse. En ökad rysk närvaro kan även påverka Sveriges möjligheter att samarbeta med de baltiska staterna inom EU-ramen.”
Mot den bakgrunden ter sig Estlands inträde i EMU vid nyår realpolitiskt framsynt. Euron har förvisso allvarliga problem men är säkerhetspolitiskt att föredra framför rubeln.