En dag under trettioåriga kriget sitter två gruvdrängar och gungar i en korg som hissas upp ur ett schakt i Falu gruva. Den ene av dem smider onda planer. De kommer upp till ytan, och han skyndar sig att hoppa över på säker mark. Just när den andre ska kliva ur korgen rusar han fram för att sparka ner sin kamrat i djupet. Han missar och faller själv ner i avgrunden. På väg ner ropar drängen med en förfärande stämma: ”Öppna nu ditt gap, djäfvul, här får du en god stek!”
Denna skröna berättas av Charles d’Ogier, sekreterare vid en beskickning som Frankrike sände till den dåvarande stormakten Sverige. Under vistelsen i Sverige gjorde Ogier och tre andra djärva fransmän en utflykt från Stockholm till Falun. Hans resedagbok gavs ut i Paris 1656. Den är ”just icke smickrande för svenskarna”, skriver Carl Sahlin i Stora Kopparberget och Falu stad i reseskildringar (1897). Ogiers skildring av besöket i Falun är inte bara det första exemplet på hur utländska besökare sett på den hårt nedsmutsade gruvmiljön. Hans demonisering av gruvan har dessutom blivit stilbildande för mycket av det som skrivits om gruvan genom århundradena.
Typisk för denna tradition är motiv som ankomsten till gruvan, nedstigningen i helvetet och beskrivningen av de förtappade människor som krälar omkring därnere. Hela resan blir ett slags inverterad pilgrimsfärd från en harmonisk världsordning ut till de röda zonerna. Ogier och hans följeslagare häpnar när de blickar ner i gruvkratern: ”Man skulle tro, att det voro det gamla kaos, det råa och oberedda ämnet.” De tar sig ner i schaktet och förundras över de gnistrande kristaller av ”koppar, mässing, vitriol och svavel” som möter dem där därnere. Gruvan påminner Ogier om ett ”dödsrike”, där somliga stackare ”vältra klippblock, andra vrida hjul och ännu andra syssla med något annat tungt arbete, liksom till straff för sina synder. Det finns verkligen också bland dem en del dåligt folk.”
Den förmodligen mest kände av alla besökare i gruvan, Carl von Linné, använde även han starka effekter i sina reseanteckningar, som här då han beskriver arbetarnas situation:
”De här varande fördömda gingo nakna till medianen, havandes för munnen en ullen lapp, att rök och damm allt för hopetals ej måtte insupas. Här gavs varken rådrum få taga ett rent andedrag, svetten rann ur deras kropp som vatten ur en påse.”
Inom det vida forskningsfält som kallas ekokritik (eller Environmental Studies) har det under senare år talats om ”toxic tourism”. Begreppet syftar på resor till kraftigt nedsmutsade områden. Fenomenet är ingalunda nytt, som de ovanstående exemplen visar. Numera genomförs resor av det här slaget oftast av olika miljörörelser i syfte att öka medvetenheten om hoten mot miljön. Beskrivningen av dessa resor tenderar att följa vissa fixa formler. I ”Writing for an Endangered World” (2001) formulerar Lawrence Buell (en av de mest tongivande forskarna inom ekokritiken) ett antal särdrag som är typiska för den toxiska turismen. Ett av dem passar in på Ogiers och hans efterföljares reseskildringar: bruket av skräckromantisk rekvisita.
Ogiers, Leopolds och Linnés skildringar av gruvan i Falun appellerar till läsarnas sensationslystnad med sitt nervkittlande stämningsmåleri. De nutida formerna av toxisk turism har uppkommit i ett försök att tränga igenom alla former av retoriska dimridåer. I ”Toxic tourism. Rhetorics of Pollution, Travel and Environmental Justice” gör Phaedra C Pezzullo
ett försök att teckna konturerna av ett nytt slags resande, fjärran från den klassiska turistresan.
Pezzullo ser en början på det ekologiskt medvetna resandet i begynnelsen av 1900-talet, då campingutflykter till de berömda Redwoodskogarna arrangerades i syfte att visa hur hotade de var av skövling. President Theodore Roosevelt berättar i sin självbiografi om de insikter i miljöfrågor som han fick då John Muir (grundare av Sierra Club, USA:s äldsta miljörörelse) guidade honom genom Yosemite Valley i Kalifornien under tre dagar. Dessa exempel handlar om naturskydd, men så småningom förändrades resornas inriktning. New York Times rapporterade om organiserade besök i förgiftade områden redan i slutet av 60-talet, men själva begreppet ”toxic tourism” kom inte i bruk förrän i slutet av 80-talet.
Kännetecknande för de resenärer som Pezzullo intresserar sig för är att de försöker identifiera sig med dem som drabbats av miljöförstöringen. I de exempel som hon anför finns inte den klassiske turistens iakttagande utanförskap. Ett av huvudsyftena med resandet blir i stället att etablera en dialog med de utsatta:
”I samma ögonblick som jag steg av bussen (jag lider av allergi) drabbades jag av migrän och huvudvärk. Jag började gråta när jag tänkte på dem som hade detta samhälle som sitt hem och ständigt tvingades andas in dessa gifter … Jag tycker att resorna är en bra idé, trots att jag blev sjuk av att följa med på en av dem.”
Orden är hämtade ur ett brev som Pezzullo fått från en kvinna som deltog i en resa genom det som kallas Cancer Alley, ett område längst Mississippifloden mellan New Orleans och Baton Rouge i delstaten Louisiana. I detta område har en betydande petrokemisk industri etablerats sedan produktionen av socker och bomull minskade i betydelse efter andra världskriget. Pezzullo följer med på en guidad tur genom Cancer Alley. Guiden, en lokal miljöaktivist, pekar lugnt och sakligt ut de olika källor till föroreningar som bussen passerar. Då och då görs ett uppehåll för att passagerarna ska få tillfälle att prata med dem som drabbats av utsläppen. Befolkningen är till stor del av afroamerikanskt ursprung och lever under knappa omständigheter.
Efter hand framträder ett mönster i Pezzullos bok: lokala grupper av rättrådiga människor kämpar mot ockulta nätverk av kallhamrade miljöbovar. Detta svarar mot det andra av de kriterier som Buell formulerar i sin beskrivning av den toxiska turismen. Aversionen mot de multinationella bolagen är jämförbar med äldre tiders rädsla för invasioner från arabvärlden, skräcken för världskommunismen eller farhågorna för att en ockupation ska drabba jorden från yttre rymden.
Sådana mentala mallar har en mer eller mindre stark förankring i verkligheten, men de kan ha riskabla verkningar. Ogiers, Leopolds och Linnés reseskildringar ter sig väl närmast charmerande på grund av det stora tidsavståndet, men när det gäller modernare exempel blir insatserna betydligt högre. Riskerna för att rapporteringen skapar en överdriven oro är stora. Problemet aktualiseras då Pezzullo beskriver ett återkommande evenemang som arrangeras i San Francisco av Toxic Link Coalition (TLC).
En gång om året genomför organisationen en karnevalsliknande vandring mellan olika institutioner som förknippas med läkemedelsindustrin. Grupper på upp till hundra personer deltar utstyrda i spektakulära munderingar. En tio meter hög docka med ena bröstet bortopererat har en central placering i tåget. TLC hävdar nämligen att läkemedelsindustrin drar nytta av hela ”cancercykeln” genom att bidra till produktionen av farliga kemiska bekämpningsmedel samtidigt som man tillverkar apparatur som används för mammografi och storsäljande mediciner mot cancer.
Det kan finnas fog för kritiken, men risken med alltför militanta aktioner är att läkemedelsföretagen tvingas in i en försvarsposition som inte leder till något konstruktivt. Föreställningen att alla som arbetar i stora företag har onda avsikter har en tendens att konservera sig själv. Ansvarskännande människor finns i alla positioner i samhället.
Den tredje punkten i Buells beskrivning av den toxiska turismen utgörs av föreställningen att det funnits ett ursprungligt tillstånd av renhet som förstörts av mänsklig tanklöshet. Något sådant urtillstånd är emellertid svårt att hitta i historien. Buells fjärde kriterium beskriver den totala dystopin: hela världen är förgiftad, och det finns inte längre något hopp. De strukturer som Buell beskriver återfinns i skönlitterära texter, i filmer som ”Matrix” och ”Terminator” och i mediernas bevakning av miljökatastrofer. De bildar ett slags narrativa slingor som bevarar sin form genom århundradena oavsett vem som nyttjar dem för stunden. Kunskap om dessa ”toxiska diskurser”, som Buell kallar dem, gör oss mindre benägna att falla offer för osaklig propaganda.
Buell väcker också frågan om vilka som egentligen är intresserade av att engagera sig i något som kan kallas toxisk turism. De som deltar i sådana resor är i hög grad de redan frälsta eller sådana som kommenderats att närvara (kommunpolitiker och andra). Hur når man bredare grupper av människor? Ett svar på den frågan kan sökas i en näraliggande parallell: resor till platser som Auschwitz. Många skolungdomar har vittnat om hur djupt berörda de blivit av att ha besökt koncentrationslägren. Detsamma borde gälla resor till ekologiska katastrofområden, särskilt om de kombineras med mer teoretisk undervisning om toxiska diskurser. Kanske finns det fortfarande hopp för en sargad planet.