I måndags gick ägarbolaget bakom två av USA:s största dagstidningar, Los Angeles Times och Chicago Tribune, i konkurs. Det är den hittills mest dramatiska händelsen i den systemkollaps som nu rullar genom den amerikanska tidningsvärlden. Även om situationen ännu inte är lika allvarlig i Sverige är det uppenbart att dagstidningarna i grunden måste förändra både sina distributionsformer och nyhetsjournalistikens karaktär.
Tidigare i år diskuterades den frågan mellan Jeff Jarvis, amerikansk professor i journalistik och idog bloggare, och Edward Roussel, chef för digitala medier på den brittiska dagstidningen The Telegraph. De ställde frågan "What would Google do?" - "Vad skulle Google göra?" Och då menade de: Skulle det amerikanska megaföretagets spridningsteknik kunna rädda dagstidningarna ur en kris som i USA närmar sig systemkollaps? Ett exempel: den legendariska dagstidningen Christian Science Monitor lägger nu ner sin tryckta upplaga och ersätter den med dagliga nyheter på nätet och ett tryckt veckomagasin.
Roussel ansåg att Google redan har en högeffektiv distributionsapparat som dessutom visat sig överlägsen det mesta i annonsförsäljning. Så varför inte överlåta distribution och annonshantering, för den del av "dagstidningen" som lever på nätet, till Google?
Tusentals dagstidningar, i Sverige och runt om i världen, bygger nu egna digitala plattformar för att hantera ett mångfasetterat journalistiskt innehåll och annonser för alltmer splittrade marknader. Problemet är att teknikutvecklingen är så lång- och kostsam att den hotar att ta resurser och energi från den journalistiska förnyelse som är förutsättningen för överlevnad. En rationellt fungerande tidningsbransch borde i stället skapa en gemensam teknisk plattform och sedan konkurrera med den verkliga hårdvaran: journalistiken. En förelöpare var steget från blyålder till datorteknik, som förpassade de grafiska yrkesgrupperna till historiens sophög. Edward Roussels vision kan betraktas som ett logiskt nästa steg i den utvecklingen.
Med tanke på trögheten i yrkestraditioner och branschstrukturer är det säkert en orealistisk målsättning. Kanske är den inte heller önskvärd med tanke på Googles växande globala makt över offentligheten. Men tanken är ändå intressant. Genom att skala bort diverse tekniskt krimskrams frilägger perspektivet en kärnfråga: Kan den traditionella nyhetsjournalistiken med demokratiska anspråk, kärnan i dagstidningarnas självsyn, överleva i en medievärld som präglas av internetanvändning och framväxten av sociala medier där vem som helst kan delta?
Det stora hotet mot dagstidningarnas överlevnad är de drastiskt ändrade medievanorna bland unga människor. I åldersgruppen 60 till 85 år läser fortfarande 85 procent av alla svenskar en prenumererad morgontidning. Men i åldersgruppen 15 till 29 år är det inte ens hälften så många. Och det nya är att även åldersgruppen upp till 44 år i växande utsträckning överger den tryckta tidningen för informationsinhämtning på nätet. Sedan 1990 har de svenska prenumererade morgontidningarnas upplagor fallit från knappt fyra miljoner till drygt tre miljoner. När dagens inbitna tidningsläsare åldras och dör ut kan man inte utesluta att den siffran sjunker radikalt.
Just nu skakas ärevördiga dagstidningar som Los Angeles Times, Chicago Tribune, Boston Globe och till och med New York Times i sina grundvalar av sjunkande upplagor och fallande annonsintäkter. Man talar inte om en konjunkturell nedgång utan om ett epokskifte. Det gamla mönstret, där en grupp professionella journalister bevakar samhällets ekonomiska, politiska och kulturella elit och sedan meddelar läsekretsen sina observationer i en stum envägskommunikation, fungerar helt enkelt inte.
En växande skara medborgare lutar sig inte längre mot morgontidningens urval av de viktigaste händelsenyheterna. I stället litar de på att deras eget webbaserade nätverk vidareförmedlar de nya sakuppgifter som är så pass angelägna att de förtjänar deras uppmärksamhet. Och förändringen i beteende är grundad i kravet på tillgång oberoende av tidpunkt. De nya villkoren visade sig med plågsam tydlighet i Sverige dagen efter det amerikanska presidentvalet. Händelsenyheten som redan var inskriven i världshistorien, att en afroamerikan hade vunnit presidentvalet, fanns inte med i morgontidningarnas rapportering. Tidningsnamn som "Dagens Nyheter" och "Svenska Dagbladet" kan med andra ord inte längre tolkas bokstavligt.
Mellan de professionella journalisterna och det samhälle de bevakar har uppstått ett allt tätare informationsmoln, tillgängligt för alla med en internetuppkoppling. I detta moln finns information som både kommenterar, korrigerar och, inte minst, skapar ett ständigt pågående samtal runt skilda samhällsföreteelser, en konversation som den traditionella papperstidningen inte kommer i närheten av. I samma moln befinner sig också en mängd digitala annonsmedier som bidrar till att undergräva tidningarnas ekonomi.
Tidigare var artikeln som trycktes i tidningen slutprodukten i det journalistiska arbetet. Nu är den i stället början i en dialog med läsekretsen som ingen vet hur länge den kommer att pågå. I bildlik mening övergår journalisten från sin plats vid det löpande nyhetsbandet med uppgift att kränga artiklar till rollen som producent eller curator som i allt hon eller han producerar tar hänsyn till vad som redan finns ute på nätet i form av källmaterial, bloggar och information från andra, inklusive konkurrerande, medier.
Jeff Jarvis beskriver detta som en värld där journalisten koncentrerar sig på att ta fram uppgifter som ingen annan har och därefter, för att komplettera, länkar till redan tillgängliga källor.
Allt fler tidningar försöker knyta till sig ett nätverk av bloggare. För svenska lokala och regionala tidningar kan man se detta som ett återupplivande i nya former av de sociala tentakler som ännu för tjugofem år sedan var en självklar del av tidningsmakandet. Rikstidningar och regionaltidningar nådde ut till små orter med lokalredaktioner och ortsmeddelare. Detta journalistiska nätverk har under det senaste årtiondets besparingar tunnats ut och på många platser helt försvunnit.
För att den här processen ska fungera krävs en betydligt större öppenhet från tidningsredaktionerna. Några redaktioner, framför allt i USA, har börjat med öppna redaktionsmöten, till exempel sända över nätet som webbteve. Försök har även gjorts i Sverige, till exempel på Smålandsposten. De flesta tidningar har i dag kommentarfunktioner, där läsare kan gå in och framföra sina åsikter om tidningens material. Vissa tidningar går också ut i förväg och ber om tips och synpunkter inför artikelserier i bestämda ämnen. De framgångsrika tidningarna behöver sannolikt arbeta ihärdigt för att få en växande läsarmedverkan.
I förlängningen kommer ett öppnare arbetssätt också att beröra den journalistiska upphovsrätten. Joakim Jardenberg, vd i tidningsutvecklingsföretaget Mindpark, föreslog nyligen att tidningarna skulle göra sitt journalistiska material tillgängligt enligt en så kallad creative commons-licens. Det innebär att alla får kopiera, bearbeta och distribuera innehållet så länge källan anges och förmedlingen sker för ickekommersiella ändamål. I stället för att vara en färdig produkt med entydigt ursprung omvandlas tidningarnas nyheter till en påbyggnadsbar plattform. Det omgivande samhället använder den för kommunikation i olika nätverk. Det handlar om en förnyelse av tidningarnas roll som bärare av lokala, regionala och nationella berättelser som även läsarna kan bidra till att forma.
Fram till dotcom-kraschen i början av detta millennium hette det att "content is king" - innehållet regerar. Men den sanningen är inte längre självklar. Bloggaktivisten och författaren Cory Doctorow myntade för flera år sedan uttrycket "Conversation is king. Content is just something to talk about." Det är konversationen som regerar. Innehållets kvalitet avgörs av om det kan starta samtalet. Även de angelägnaste nyheter faller till marken om de inte tillhandahålls i en form som gynnar kommentarer, nytillskott och vidareförmedling.
Innebär detta att den traditionella, professionella nyhetsjournalistiken är en utdöende företeelse som kommer att ersättas med horder av amatörbloggare eller i bästa fall halvprofessionella webbjockeys? Inte nödvändigtvis. Yrket har burit anspråket att arbeta med etiska utgångspunkter: det som skrivs ska skapas utifrån ett perspektiv fritt från egennytta och särintressen. Trots många undantag har regler om sanning och oberoende satt gränser för journalistiskt maktmissbruk i demokratiska stater. New York Times och USA Today tvingades ta itu med de medarbetare som systematiskt ljög i sina berättelser.
Journalistkåren har fortfarande en viktig funktion att fylla. Men dess medlemmar måste förstå att sammanhanget har förändrats. De är inte längre ensamma på banan, monopolet är borta, och även de måste anpassa sig till ett arbetssätt där andra än utbildade journalister publicerar sig med anspråk på att bli tagna på allvar.
Vi kan sannolikt se optimistiskt på yrkets framtid om dagstidningarna klarar denna omställning. De måste i så fall bygga en arkitektur som gynnar verkligt deltagande och förvandlar tidningarna till öppna plattformar för nya, samhällsdanande berättelser. En genomarbetad nyhetsjournalistik kan samspela med djupreportage, analyser och kommentarer som kräver tryckta medier för att bli lästa. Det demokratiska samtalet kan i så fall bli ännu bredare, tydligare och mer djuplodande. Det finns därför skäl att tro på en framtid även för papperstidningen.
Ett stort frågetecken återstår dock: hittills har tidningarna kunnat sälja annonser i tillräcklig omfattning för att betala för förhållandevis stora redaktioner. Kommer den affärsmodellen att kunna bestå för "tidningar" som i växande utsträckning lever sitt liv på nätet? På den punkten ger kanske trots allt Jarvis och Roussels Googleutopi en föraning om kommande strukturförändringar.