Så här års blommar kalasen. Bröllopen blir alltmer pretentiösa. Vigseln är underordnad kalaset. Att fria till den man lever med har blivit liktydigt med att föreslå en bröllopsfest. Födelsedagar firas med stora presentkrävande fester inte bara vid myndighetsdagen och femtioårsdagen utan däremellan alla jämna och ojämna årsdagar: 20, 25, 30, 35 och så vidare. Dop- och namngivningsceremonierna har upphört att vara en familjeangelägenhet och blivit stora bjudningar för vänner och arbetskamrater.

Studentflaken vrålar förbi. ”Man har rätt att vara barnslig och skrika när man tar studenten” framhöll en blivande student i radion häromdagen när ett förbud mot dessa trafikhindrande och allmänordningsstörande studentskjutsar diskuterades. Rätten att ha roligt har blivit självklar. Och kanske är det så. Människan är skapt att leka, i likhet med djuren. Men till skillnad från djuren har människan utvecklat leken till något mer och organiserat för de vuxna individerna.

Så hur uppstod festen? Någon gång måste det första kalaset ha hållits, människan till sådant nöje att det ständigt har upprepats.

Kanhända är festen ursprunget till en stor del av civilisationen. Vi finns i en gemenskap så snart vi förflyttar oss ur vår ensamhet. Vi kan ha valt denna gemenskap eller måste finna oss i den. Vi rör oss utanför vårt eget rum i ett utrymme som inte är vårt men heller inte någon annans. Oavsett vilka andra som är i denna gemenskap måste vi förhålla oss till dem. De kan vara vandrare på samma väg, resenärer intill oss, gäster på samma fest. Och allra tydligast blir gemenskapen när människor tillsammans intar mat och dryck i mer elaborerad och genomförd form, det vill säga när de är gäster på samma fest.

Människan stoppade tidigt i sig det ätbara hon fick tag i, utan längre eftertanke. Men gans­ka snart måste hon ha noterat att det bränsle hennes kropp krävde för att överleva kunde vara mer eller mindre läckert. Hon måste också omsider ha upptäckt att detta som kunde vara tilltalande att äta blev än godare om andra i flocken deltog. Själviskheten i att roffa åt sig kan med tiden ha fått samsas med nöjet i gemenskapen. Att kunna bort­se från sin egen behovstillfredsställelse är en del i evolutionen.

En logisk tanke är att utvecklingen skyndades på genom ett åtminstone tidvis uppkommet behov av gemenskap i ätandet. Efter hand bör en insikt ha nåtts: fördelen i att dela med sig, att ta hänsyn, att förmå att inte bara tänka på sig själv – därför att detta blev till nytta för ens egen del så snart andra insett detsamma. Det hjälpte människan att bli en social varelse. Den kanadensis­ka kultursociologen Margaret Visser hävdar i sin bok ”Rituals of dinner”, 1991, att det gemensamma ätandet skapade språket därför att männis­kor­na måste tala med varandra om denna livsuppehållande nödvändighet och om tiden för dess intagande. Teknisk utveckling har sin grund i måltiden: mat måste skaffas även för nästa dag, och nästa igen. Ur detta behov skulle då planering och framförhållning ha skapats.

Därmed har civilisationen uppstått ur människans behov av att äta för att leva tillsammans med andra. Här kan festen börja, den förhöjda gemenskap som är en motivering till att uthärda vardagens arbete. Festen har som allt annat utvecklats och förändrats men är i grunden densamma: möte med andra helst likasinnande i en icke-vardagssituation med maner som förenar. När vardagens arbete var tvingande praktiskt blev festen symbolisk och laddad med ritualer för att markera skillnaden. Många gånger är också festen en markör av makt eller storhet: ett kungligt bröllop, en statsbankett, en Nobelmiddag. Där bör man bete sig väl för att festen ska bli stabil och värdig sin tanke. Maneren, detta som oftast benämns etikett, är ingalunda nya påfund. I Gamla Testamentet, Syraks bok 31:14-18 påpekas vikten av ett snyggt sätt vid matbordet:

”När någon annan ser efter något, så sträck ej din hand därefter, och stöt icke ihop med honom i fatet. Bedöm din nästas önskningar efter dina egna, och tänk dig noga för i var sak. Ät såsom en människa av det som är framsatt för dig, och ät ej glupskt, på det att du icke må väcka motvilja. Var den förste som slutar, såsom höviskt är; och var ej omättlig, på det att du icke må väcka anstöt. Och om du sitter i lag med flera, så sträck icke ut din hand före de andra.”

Ens hand ska inte tränga sig före andras händer, inte greppa girigt om det mest lockande. Alla har samma rätt till det som bjuds.

George Washington skrev som sextonårig 110 regler om ett anständigt beteende, ursprungligen från en fransk jesuitskrift daterad 1595. Flertalet av dessa regler fungerar fortfarande, som ”Drink not nor talk with your mouth full; neither gaze about you while you are drinking” (Drick eller tala inte med munnen full, stirra inte runt omkring medan du dricker.)

Även i dag passar dessa mer än fyrahundraåriga regler på en hyfsad fest. Likaså är det uråldrig sed att den som bjuder ska bjuda det bästa och det mesta som huset förmår. Det bjudna ska räcka till och bli över. I antikens Rom utbrast härolderna ”Lev ett gott liv, kejsare!” när kejsaren drack den första klunken vin. Varför? Det outsagda men givna: håll härskaren mätt och otörstig så att han fortsätter att leva för rikets skull. Härska­ren måste finnas och för att göra detta måste han förses med mat och dryck. Allt­så har kungligt matintag den symbolik som ska ge alla närvarande och andra som får kännedom därom förvissningen att en framtid kommer, undergång­en är avlägsen.

Än i dag är en skål i champagne en vanlig symbol för lycka, fred och välstånd för de skålande och en försäkran om detta för de åskådande. Från att ha varit en åkallan av högre makters beskydd har skålandet gått mot ett noggrant ritualiserat ceremoniel vid högborgerliga måltider, aningen förenklat vid andra bjudningar. Vikingarna höjde mjödhornet till Odens ära och åkallade bistånd till krigslycka eller fred och säkert ökat välstånd. Senare blev skålandet en önskan om överhetens framgång, en skål till präster och kungar. En god hälsa är en urgammal skålningsönskan, à votre santé – à la votre, till er hälsa – likaledes, är den sirliga franskans skål. I hebreiskan skålas l’chaim, till livet. Den underförstådda meningen är densamma i dag som för tusen år sedan: må du som är av betydelse för samhället få leva länge.

För bara ett halvsekel sedan var skålandet i svensk kultur fortfarande en stramt formaliserad del av festmåltiden. Värdpersonen skålade först med samtliga gäster vilka därefter skålade med sina bordspartners innan ett eventuellt ”fritt drickande” kunde vidta. En ordentlig skålande gäst med sinne för skick och bruk väntade en tiondels sekund med att ställa ned4 sitt glas till dess att den som var överordnad och hade proponerat skålen ställt sitt glas på bordet. Allt sådant utöver den enkla gesten att höja sitt glas och säga Skål! förefaller äntligen vara försvunnet ur vanligt umgängessätt i dag. Men det noggranna skålandet lever i vissa sammanhang. Vid många bjudningar även på informell nivå skålar värdpersonen för att välkomna sina gäster och befria dem från vintörst. Innan denna välkomstskål utbringats lyfts inte vinglasen på de inbjudnas eget bevåg, givet att dessa gäster är kunniga i svenskt bordsskick.

Vinglasets höjande till en decimeter under hakhöjd har med disciplin att göra; den tredje knappen uppifrån på äldre tiders militära paraduniformsrock var rätt nivå för glasets överkant. Viftande däröver skulle störa ordningen vid bordet.

De som slår ihop sina glas med en spröd kri­stallklang kan berätta för varandra om en av de många förklaringarna till klingandet: att medeltidens ungmö och hennes uppvaktande riddare inte fick kyssa varandra före trolovningen men väl skåla, och därför förde de samman sina bägare mot brämet som munnen just rört vid, ett slags ställföreträdande kyss. Men vid nutidens formella måltid klingas inte i glasen annat än, brukar det påstås, vid födelsedagsfirande i Småland där glasbruken ligger tätt.

Inte bara drickandet kan omges av riter och ceremonier. Också intagan­det av födan är preciserat i hur och vad som är tillåtet, vad som är snyggt och vad som dessutom är elegant. Att inte börja äta innan värdpersonen sagt eller markerat ”varsågoda” är självklart; ingen gäst är bjuden på en formell mål­tid på grund av pågående hunger. Vore det så kunde värdpersonen ha sänt hem maten till gästen. Tvärtom är alla gäster bjudna för att de ingår i den utvalda gemenskapen och med sin närvaro ökar behaget i sällskapet. Därför är det fel att på egen hand inleda ätandet och därmed straffa ut sig ur denna samhörighet.

Att äta tillsammans är fortfarande närmast sakralt. Vi äter för att leva och livet är gemenskap. Oavsett gästernas antal inväntar man därför det ögonblick då alla har fått mat på tallriken innan ätandet begynns. En uppmaning att börja äta innan alla serverats men medan soppan är varm eller sufflén hög bör åtföljas även av den mest konventionella, men då ska ätandet ske i långsam takt för att ge dem som serveras senare en möjlighet att delta i gemenskapen. Först då denna gemenskap är lika närvarande som gästerna blir det en fest som är verklighet.