På pärmens insida av Malte Herwigs nyligen utkomna biografi över Peter Handke, ”Meister der Dämmerung” (Skymningens mästare), finner man ett fotografi på en av Handkes anteckningsböcker. Det är en kinabok med linjerna prydligt fyllda, orden skrivna med blyerts. Mellan sidorna ligger också ett torkat och pressat löv. Kanske finns det möjlighet att se mötet mellan det torkade lövets ådror och den grafitgrå texten som en sammanfattning av Peter Handkes litterära arbete såsom det framställs i Herwigs bok? Handskriften som ett motstånd mot teknologiseringen av skrivandet och språket, lövet som nödvändigheten för den skrivande att se naturen genom sig själv, att filtrera skriften genom ett jag.
För den som är bekant med Handkes verk är Herwigs biografi en välkommen följeslagare som binder samman de biografiska detaljer som finns strödda i Handkes verk. Modern, Maria Siutz, var av slovensk släkt och födde som tjugotvååring sonen Peter den sjätte december 1942 i Klagenfurt. Österrike hade vid denna tidpunkt gått upp i Hitlers proklamerade Tredje riket och Maria hade en månad innan födseln, den fjärde november, gift sig med underofficeren Adolf Bruno Handke. Vad som dock kommer att vara okänt för sonen, fram till hans artonde levnadsår, är att hans egentliga far heter Erich Schönemann, en redan gift tysk officer och tretton år äldre än modern. Innan Schönemann lämnar Österrike meddelar Maria Siutz att hon är gravid, men han reser ändå. Soldaten Bruno Handke hade tidigare kastat långa blickar på Maria och erbjuder sig att gifta sig med henne och uppfostra barnet som sitt eget. Hon accepterar.
Peter Handke beskriver att det snarast var intuition som fick honom att konfrontera sin mor angående fadern. Att han inte var släkt med den (styv)far han lärt sig att avsky fyllde honom med upprymda känslor, rent av med lycka. Barndomen som är central i Handkes verk utspelades alltså inte bara i en historisk brytningstid, det är samtidigt en tid som på ett personligt plan bryter samman då den visar sig vara baserad på en lögn. Ofta återkommer han till barndomens landskap och upplevelser. Det är bara, naturligt nog, på mödernet som Handke finner identifikationsfigurer, eller snarare människor som han stod ut med. Bredvid modern är den centrala personen den älskade morfadern som arbetade som småbonde och skogsarbetare.
Säkerligen kan denna biografiska bakgrund förklara några av hans senare kontroverser. Pendlingen mellan familjens slovenska ursprung, uppväxten i Österrike och några barnaår i Berlin gör att Handke upplever ett allomfattande främlingskap i världen: familjens rötter, uppväxten vid världens ände och hans annorlunda dialekt. Inte ens fäderna var beständiga. Den enda hemvisten? Språket. Handke säger ”genom skrivandet lyckas jag hävda att jag är den jag en gång har varit”. Det var också en brådmogen ung intellektuell man som valde att studera juridik med det bakomliggande motivet att njuta av den väl tilltagna självstudieterminen för att ägna sig åt skrivande. De brev som Herwig citerar av den unge Handke ger intryck av en människa som bestämt sig att framträda genom skriften, att låta det skrivna omforma världen och i vid mening underordna världen skrivandets villkor och praktik. Att förlita sig på länder eller platser framstår för Handke som ett riskabelt förslag, världen måste tolkas utifrån människan och hennes språk. Det är i det egna mänskliga minnet som Handke finner sitt stoff. Den så viktiga barndomen var dock plågsam att genomlida, och med hans egna ord: ”en lycklig barndom spenderade jag först i minnet”. Det egentliga livet framträder först när det gestaltas.
Handke får 1966 sitt genombrott inte bara som författare utan också som provokatör, en roll som skall följa honom, när han på en träff för den berömda Gruppe 47 i Princeton anklagar de närvarande tyska författarna för att lida av en ”beskrivningsimpotens”. Då har han bara publicerat sin första roman. I publiken satt bland andra Günter Grass och Peter Weiss. Samma år ger han sig åter på en publik, denna gång med sitt stycke ”Publikförolämpning” i regi av Claus Peymann, och försöker inte bara bryta sönder teaterns form utan också åskådarnas förväntningar. Att vidare återge Handkes litterära karriär sedan genombrottet är i det närmaste omöjligt. Med över sjuttio publicerade verk har Peter Handke inte bara skrivit prosa, teater, dikter och filmmanus, han har också till tyska översatt från grekiska, franska, engelska och slovenska. Därtill har han under åren skrivit ett par kortare verk direkt på franska. En katalogaria kan på intet sätt återge Handkes bredd eller de kontroverser som har följt hans politiska ställningstaganden, särskilt hans ödesmättade ställningstagande för Serbiens sak under inbördeskriget i Jugoslavien.
Några år in på sjuttiotalet flyttade Handke med sin dotter till Paris, och bodde långa perioder i Frankrike innan han under åttiotalet återvände till Österrike och Salzburg då dottern Amina skulle gå i gymnasiet. Därefter flyttar han tillbaka till Chaville utanför Paris, där han fortfarande bor i ett hus vid den ”ingenmansbukt” som han beskriver i sin bok ”Mitt år i Ingenmansbukten” (1994). Hans böcker återspeglar inte sällan i skönlitterär form hans resor ut i världen, exempelvis till USA (”Kort brev till långt farväl”, 1972), Jugoslavien (”Återigen för Thukydides”, 1990) eller Spanien (”Tankar om jukeboxen”, 1990). Fram till denna dag framstår hans produktivitet outsinlig. I höstas kom inte bara boken ”Fortfarande storm” (titel lånad från en scenanvisning i Macbeth) utan också samlingen av anteckningar ”Ett år talat ur natten” på det mindre förlaget Jung und Jung. Handke har under hela sitt liv haft två förlag. Huvudverken utkommer på det anrika Suhrkamp medan mindre texter, fragment eller dagböcker har utkommit på Residenz Verlag och senare Jung und Jung. Han verkar därmed vilja dela upp författarskapet i två delar: en verkdel och en intimare del, även om överlappningar givetvis finns.
”Der Große Fall”. Det stora fallet, recenseradi DN 10/6) är Peter Handkes senaste roman och utkom i mars, efter att Herwigs biografi publicerades. Det är en historia som är en dagsresa med en skådespelare, från tidig morgon till sen natt. Huvudpersonen väcks på morgonen av en mullrande åska. Därefter går läsaren i skådespelarens spår, följer med i hans tankar. Boken inleds i en stor villa i det gröna och sedan färdas skådespelaren mot en storstads centrum för att ta emot ett pris för sina insatser. Man kan mycket väl tänka sig att Handkes protagonist rör sig in mot Paris.
En av de tyska kritikerna kallade boken för en existentiell kriminalroman och kanske är detta en ganska passande beskrivning. Det är en ständig pendling mellan det som varit för den firade skådespelaren och vad som komma skall. Handke gör i boken flera referenser tillbaka till sina tidigare verk. Skådespelaren bär exempelvis världens tyngd (titel på den publicerade dagboken ”Das Gewicht der Welt”, 1977) och likheterna mellan huvudpersonen och Handke själv är i och för sig ytliga, men man frågar sig själv om det i bägge fallen inte handlar om att summera ett levt liv. Handke berättar för Herwig att om han någonsin skulle skriva sin egen biografi skulle han benämna den ”Betrachtungen meiner Irrtümer” (Betraktandet av mina misstag).
Kanske har han tagit ett första steg mot den boken med denna? Boken inleds med konstaterandet att varje dag som slutar med det stora fallet inleds med åska. När läsaren följt skådespelaren in i natten avslutas boken med orden ”i stället för det stora fallet”. Därefter får läsaren reda på att denna text ännu inte egentligen har skrivits.
Som i många andra av Handkes böcker anges bokens tillkomsttid och ort. Denna gång: ”Great Falls, Montana, juli–september 2011”. Historien sluts därmed kring frågan om vad som skulle ske den dagen. Handkes täta språk pressar samman skådespelarens upplevelse av världen och stöper förnimmelserna i en sträng objektiv form. Även om boken karaktäriseras som en ”berättelse” så ger den inledande scenen en känsla av en sammanblandning av dramatisk teateråska och naturens frigjorda kraft. Livet och skriften förs åter samman. De vidare frågorna om hur man lever eller spelar sitt liv löses upp i återgivandet av en dag som möjligtvis ännu inte inträffat.