Hur åstadkommer man förändring? Och hur skildrar man den? Just nu bevittnar vi ett märkligt scenbyte i arabvärlden. Folk tar till gatorna. Omvärlden rycks med. Revolutionens ögonblick, då den nyligen så bergfasta maktordningen ställs på huvudet, inspirerar med sitt löfte om pånyttfödelse.
Men är det verkligen så förändring går till? Inget tränger igenom mediebruset som konfrontation. Samtidigt vet vi av historisk erfarenhet att det som ackumuleras under lång tid före och efter konfrontationen betyder allra mest. Den grå vardagens små beslut. Den långsamma opinionsbildingen. Formuleringar i lagtexter som bollas fram och tillbaka.
Sådan är den historiska verklighetens motsägelsefullhet. Förändring samspelar med kontinuitet. Kaos är granne om inte med Gud, så åtminstone med byggandet av en samhällsordning.
Jag vet inget bättre sätt att få syn på detta än genom en viss sorts romaner. Spännvidden är stor: här ryms allt från Salman Rushdies magiskt realistiska nationalepos ”Midnattsbarnen” till Nadine Gordimers ”Burgers dotter”. Det de har gemensamt är förmågan att fläta samman individuell erfarenhet och samhällelig tid. Och de ryggar inte för historiens ironier. Att vi talar om företrädesvis långa romaner hör till sakens natur. Det här är ämnen som inte får plats i en tweet.
I fråga om såväl längd som djupperspektiv är det få satsningar som kan mäta sig med indonesiern Pramoedya Ananta Toers Burukvartett. Med en imponerande uthållighet har Leopard förlag låtit översätta hela sviten till svenska. Efter ”Människornas jord” (2003), ”Ett barn av alla folk” (2009) och ”Fotspår” (2010) har turen slutligen kommit till ”Glashuset”. För tredje gången i rad står Per Holmer för översättningen (från nederländska); ”Människornas jord” översattes av Roy Isaksson. Läs dem alla! Pramoedya ger dig ett kraftfullt motmedel mot vår tids andfådda historieuppfattning.
Kvartettens tillkomsthistoria är välkänd vid det här laget. När Suharto grep makten 1965 och utplånade den indonesiska vänstern (enligt vissa beräkningar massakrerades uppemot en miljon människor) arresterades Pramoedya. Han var knappast kommunist, däremot en svuren motståndare till allt slags diskriminering. Bland annat tog han Indonesiens kinesiska minoritet i försvar. Sådant retade Suharto.
Från 1969 till 1979 satt Pramoedya fängslad på Buruön. Han misshandlades och nekades att skriva; vid arresteringen förstördes hans arbetsböcker. I stället berättade han för sina medfångar den historia han länge hade planerat att skriva. Först senare skulle Pram, som han kallades, sätta allt på pränt.
Minke, huvudpersonen i denna långsamt framyttrade historia, lånade drag från Tirto Ardhi Soerjo, en ostindisk journalist och aktivist som verkade kring förra sekelskiftet. Burukvartetten behandlar alltså det gryende motståndet mot holländarna – men inte, talande nog, nationalismens slutliga seger 1949, då Indonesien blev självständigt. Romankvartetten når aldrig fram till den punkt där man kan hävda att ”nu är det över”, helt enkelt för att det aldrig är riktigt över. Berättelsens senkoloniala fokus ska i stället läsas dubbelt: dels berör det en gången tid, dels är det en allegori över det postkoloniala förtryck som Pramoedya själv led under. När Minke arresteras och förvisas till en ö, är det omöjligt att inte också se det som en skildring av författarens eget öde.
Att det finns likheter mellan den koloniala och postkoloniala epoken är ingen långsökt tolkning. Enligt den engelske historikern Benedict Anderson bestod hela 90 procent av Ostindiens senkoloniala maktapparat av infödda administratörer. Samma personer som översåg holländarnas styre satt i orubbat bo efter 1949 och byggde upp den nygamla staten.
Träffande nog berättas ”Glashuset” av en av dessa infödda tjänstemän. Perspektivbytet är dramatiskt, eftersom tidigare har Minke varit berättare. Vi har fått följa hans gradvisa utveckling, kring förra sekelskiftet, från storögd yngling som upptäcker europeisk kultur till slipad aktivist och organisatör. Själv trodde jag att del fyra skulle bli en fängelseskildring.
I stället får vi nu följa den som lät arrestera Minke, poliskommissarien Jacques Pangemanann – Minkes spegelbild. Med sin franska utbildning och intellektuella skärpa är han den person Minke hade kunnat vara, alltså en infödd som drar fördel av det koloniala systemet. Därmed befästs Burukvartettens övergripande tema: den intellektuelles samhällsansvar. Samtidigt förskjuts vår läsning av romansviten som helhet. Minkes särart framträder tydligare och den historiska optimismen i de tre första delarna får en tragisk underton. Historien saknar moral, tycks Pramoedya säga. Allt gott du gjort kan lösas upp i intet. När Minke friges i slutet av ”Glashuset” är han sjuklig och alldeles bortglömd.
Inte minst undersöker Pramoedya i del fyra den hårfina gränsen mellan att motverka och medverka i systemet. Det är slående hur ofta samma slags individer hamnar på olika sidor om skranket. Som Mark Sanders framhåller i ”Complicities”, en studie av de intellektuellas roll i Sydafrika, är det genom en upplevelse av att vara medskyldig som en förmåga till ansvar och motstånd kan växa fram. Pramoedya såg detta ovanligt klart. Genom att låta Pangemanann ha sista ordet visar han också hur skör förmågan till ansvar är.
Till saken hör att Pangemanann är en av Minkes största beundrare – ja, han ser sig rent av som dennes beskyddare. Han är förstås en opålitlig berättare, men man måste tro på hans uppfattning om sig själv som hedervärd: ”Jag tillhör inte dessa människor som hyser stora begär eller gränslösa önskemål. … Inte heller drömde jag om något överdrivet inflytande … På den punkten var jag en sund och äkta människa.”
I sin roll som polis och senare som generalguvernementets särskilde utredare samlar han information om de ostindiska medborgarrörelserna. Hans gärning liknar mest av allt forskarens. Syftet är att utöva kontroll, vilket glashuset i titeln syftar på: med sin överblick vill Pangemanann stänga inne och distansera sig ifrån motståndselementen. Men därmed finns heller ingen som har lika stor kunskap om och förståelse för organisationerna. Han försöker påverka guvernementet i tolerant riktning men sjunker samtidigt ner i självförakt och alkoholism.
I ”Glashuset” förblir kvartettens globala perspektiv konstant. I Kina införs republik, i Europa börjar första världskriget. När en av hans chefer drömmer om att flytta till USA, frihetens hemort, uttrycker Pangemanann samtidigt en medvetenhet om indianernas och de svartas lott i Amerika. Den egna tiden och det egna samhället, tycks Pramoedya säga, kan man bara begripa om man växlar och jämför mellan perspektiv.
Liksom tidigare är dock helheten större än summan av delarna. ”Glashusets” roll i kvartetten är oumbärlig, men det finns brister i enskildheterna. Pramoedya avstår förvånansvärt ofta från att gestalta skeenden. Det kan stå att ”mycket riktigt blev oroligheterna i Semarang-Solo-Yogya än mer omfattande”, men utan att vi får någon bild av dessa oroligheter. Dessutom tappar porträttet av Pangemanann ibland i spänst. Han upprepar sig och kan bli lite väl lik Minke i sitt sätt att resonera.
Å andra sidan är det nästan omöjligt att avgöra hur mycket som beror på översättningen till nederländska och sedan på Per Holmers andrahandsöversätttning. Den Burukvartett som jag läser på svenska är, faktiskt, en kollektivt framställd text. Inget konstigt med det, men det sätter den individcentrerade idén om Författaren på prov.
Enligt dem som känner Indonesiens litteratur var Pramoedya i själva verket en driven stilist. Han publicerade en lång rad romaner och noveller på 1950-talet, långt innan Burukvartetten skulle göra honom världskänd. Hans berättande hade alltid en politisk och historisk udd, men med ambitionen att skildra mänskliga umbäranden så avskalat som möjligt.
I en artikel i Modern Language Quarterly betonar också Tony Day att Pramoedya verkade inom en av världens äldsta litterära kulturer. Det går inte att läsa hans verk uteslutande som ett svar på holländsk kolonialism respektive postkolonialt förtryck. I novellen ”Dendam” (”Hämnden”) från 1963, till exempel, finns tematiska beröringspunkter med äldre javanesisk poesi, trots att Pramoedya av politiska skäl valde att skriva på det enklare och enande nationella språket bahasa indonesia.
Man kunde önska att Leopard följde upp sin jättesatsning med ett urval ur Pramoedyas övriga verk. Jag är själv särskilt nyfiken på ”Flyktingen”, som skildrar holländarnas brutala försök att hålla kvar Ostindien efter andra världskriget. Och sedan finns förstås en mängd andra indonesiska författare som borde översättas – indonesier själva är lite trötta på att det alltid och enbart är Pramoedya som är känd i omvärlden. Men så fungerar översättning. En Pramoedya går i bräschen. Sedan kan, i bästa fall, en ny litterär värld öppna sig här i vår nordeuropeiska provins.