Våren 1909, för exakt hundra år sedan, stod en svensk reporter utanför Hollowayfängelset i London och tog emot de just frigivna engelska suffragetterna. Reportern var den 27-åriga Elin Wägner, på plats för att referera från ”den största rörelse världen har sett”, den Internationella kvinnorösträttsalliansen som höll kongress i London.
Det dröjde inte länge förrän jublet förbyttes i sorg. I augusti 1914 utbröt första världskriget. ”De eniga millionerna” heter med skärande ironi Elin Wägners skildring av sammanbrottet, förlagd till själva hjärtat av kvinnorörelsen, ett internationellt rösträttsmöte. Som en bisvärm ur en antänd bikupa skingras världens rösträttskvinnor när telegrammet om kriget anländer mitt under kongressen.
Alltsedan dess har Elin Wägner stått centralt – och med ständigt växande aktualitet – i allt som rör fred, kvinnors röst och jordens fortlevnad. Till sextioårsminnet av hennes död publicerar nu Elin Wägner-sällskapet tillsammans med Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka en oerhört vackert formgiven antologi redigerad av Marianne Enge Swartz, ”Elin Wägner. Det första fotstegets moder”. Titeln är hämtad från Wägners sena och djupt genomlevda ”Väckarklocka”, lösryckt som här ger dock citatet en väl entonig klang.
I övrigt täcker de tjugofem skribenterna (tjugosex med Wägner) tillsammans ganska väl helheten av detta sällsynt välutrustade pennskaft – det vassa lika väl som det visionära, det flyhänta som det djuplodande. Ebba Witt-Brattström skriver om den Nya kvinnan-erotiken hos pennskaftet och hennes samtida systrar ute i Europa, Majgull Axelsson om den hisnande inspiration som samma pennskaft kunde inge en gymnasist på 1960-talet, journalistikforskaren Margareta Stål om könskamp i kåseriets form hos den unga Elin Wägner under Idun-tiden, Elisabet Auer om utrikeskorrespondenten under mellankrigstiden, Stefan Edman, Lena Trojer och Birger Schlaug om ekologen och ekosofen, Birgitta Wistrand om redaktören för Tidevarvet och den ”gruppens ande” som hon lärde känna genom Fogelstadgruppen.
Författare och journalist var de två huvudrollerna. Elin Wägner själv representeras med en text om vardera rollen. Hennes djärva steg att 1903 knyta av sig köksförklädet och gå upp med ett manuskript till Helsingborgs-Postens redaktion och så få sin första anställning. Och hennes radioföredrag – även då som kvinna enda undantaget i serien – om ”När jag blev författare”. De djupaste sanningar kläs i formuleringar som den lättsinnigaste kåsör inte behöver skämmas för, ”Rätt som man är författare, så är man det inte längre och får börja om från början”.
Eller det rappa urskiljandet av att författaren i grunden är kroppsarbetare. Här är det genom orden, deras etymologi, som Elin Wäger får kroppen att träda fram, hur ”författa, begripa och behandla” kommer från ”fatta, gripa och hand”. ”Jag måste lyfta den där krukan, fatta om den med båda händer för att i första hand veta något om dess yta, dess tyngd eller kylan och hettan från dess innehåll” – om det så innebär att sätta sig vid skrivmaskinen med brända fingertoppar.
Vad själva kombinationen författare–journalist innebär reflekterar Jönköpingsbaserade Karl Lindqvist – med hjälp av Elin Wägner – över under rubriken ”Den gestaltade avsikten”. För ett ”författarskaps innersta liv” spelar ett journalistiskt förflutet enligt Wägner knappast någon roll, då det levs ”i hjärtats dragfria rum”. Där den ”journalistiska brytningen” ryms är i stoffet, i mängden av dagshändelser och samhällsinformation som journalisten har samlat. I journalistiken måste hon underkasta sig fakta. I litteraturen smälts de ner och underordnas i stället det hjärta dit tillfällighetens vindar inte släpps in.
Elin Wägner hade en vid internationell orientering men hennes föregångare här hemma var främst Fredrika Bremer, Ellen Key och, mer indirekt, Selma Lagerlöf. Bremer och Key täcks i antologin av var sitt fiktivt brev till Elin. Den genren är inte lätt och här tippar det ibland över i det olustiga, som när ett autentiskt brevcitat från Ellen Key flyttas från 1910 till 1919. Det gäller till yttermera visso den berömda och beryktade förmaningen till den unga nygifta Elin Wägner att vårda sig om sin makes arbetsro och sexualitet, som här alltså riktas till en kvinna på väg ut ur äktenskapet och med ett stort antal framgångsrika romaner bakom sig. I formuleringen som den ges av Ingela Bendt i antologin lyder det: ”Tänk på att Din make John Landquist är en framtidsman vars arbete Ni behöver hägna och en erotiskt mycket intensiv natur, som ej alls nöjer sig med det lilla.”
Om Selma Lagerlöf skrev Elin Wägner en tvåbandsbiografi som starkt bidrog till att hon valdes in i Svenska Akademien 1944. Det är en av svensk litteraturs stora biografier och jag tror att Anna Nordlund sätter fingret på något väsentligt när hon talar om det röntgensökande som genomsyrar verket: ”En undran, som Wägner ville dela med läsarna, över vad som döljer sig i Lagerlöfs väsen blev drivkraften i arbetet med biografin.”
”Genomskådad” och ”Hemlighetsfull” heter två sammanhängande sena romaner av Elin Wägner. En sak som förenar Elin Wägner och Selma Lagerlöf är en böjelse för chiffer, för kodade meddelanden. Båda var kvinnor i offentligheten i tider då det var än mer utsatt än nu, och hade alltså anledning att vara försiktiga. Båda var förbehållsamma naturer, eller föreföll att vara det. Och båda såg saker som gick på tvärs mot det gängse seendet. Inte underligt att de blir ett slags experter på kodning och avkodning, en expertis som de kan använda både på lek och på liv och död.
För Wägners del kom det till full blomning i samband med resan till Grekland 1937, i dramatisk förkortning när hon stod på Kap Sunion, samma plats där Teseus fader en gång blickade ut över havet för att spana efter den hemvändande sonen. Skulle Teseus skepp bära vita segel, tecken för seger? Eller skulle han komma med sorgesegel? När tecknet visar sig är seglen svarta – trots att segern är vunnen! Den insikt som drabbar Elin Wägner är att detta ”misstag” bär en mening. Det var inte så att Teseus kort och gott glömde att byta segel – vilken hjälte glömmer väl att annonsera sin seger?
Det som tecknet bär fram är det egentliga utfallet av historien, besegrandet av moderriket. Teseus dödade med Ariadnes hjälp tjurkalven på Kreta. Men den pakt som han ingick med den kretensiska prinsessan bröt han. Ariadne övergavs på Naxos. Med det svarta seglet signalerar den hemvändande hjälten sin innersta visshet: Förräderiet var en förlust, segern en sorg. Från och med nu härskar patriarkatet. En ny historia, med nya tecken.
En upptäckt är: historieförfalskning! Vad har hänt med alla de tecken som talar om en annan tid? Om andra möjligheter? I ”Pennskaftet” var det fråga om att tolka teckensystemet för det nya, den Nya kvinnan. Nu kommer det att handla om teckensystemet för det gamla. Spåren av en maktfull kvinna i det förgångna – så omsorgsfullt övertäckta av årtusenden av manlig historieskrivning. Det är i denna teckentolkning som Elin Wägners tre huvudfrågor förenas: freden, jorden och kvinnans röst.
Den amerikanska idéhistorikern Carolyn Merchant gästforskade en tid i Umeå och fick då vittring på Elin Wägner. Hur samförstånd med naturen förbyts i herravälde är ämnet även för Merchants forskning, och i ”Earthcare. Women and Environment” 1995 ingår ett kapitel om Wägner. Lagom till sextioårsminnet av Wägners död kommer också en heltäckande studie, författad av den svenske lektorn på University College i London Helena Forsås-Scott, ”Re-writing the script. Gender and Community in Elin Wägner”.
Någon populär översikt är Forsås-Scotts bok knappast, därtill är den teoretiska apparaten alltför tung. Men parallellt publiceras ”Pennskaftet”, ”Penwoman”, i översättning av den prisbelönta Sarah Death. Kanske är Elin Wägner på väg att med sin av- och omkodning möta en värld.